Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: Mångfald är så mycket mer än bara etnicitet, Pascalidou

Om Alexandra Pascalidou på allvar vill stärka mångfalden inom public service så kan hon ju börja med att bredda sin syn på mångfald.

Annons

Reducera inte mångfald till att bara handla om människors etniska bakgrund.

Sveriges Television ska skrota det nuvarande morgonprogrammet "Gomorron". Till hösten är det nämligen dags för "Morgonstudion" som ska fungera som ett mer rappare och modernt nyhetsprogram.

Nya programledare har presenterats, bland annat SVT-medarbetaren André Pops och journalisten Karin Magnusson.

Men innan det nya morgonprogrammet ens börjat sända så har det inkommit kritik till SVT. Varför? Brist på mångfald tydligen.

Föga förvånande är det journalisten Alexandra Pascalidou som är besviken över mångfaldsarbetet i public service. På Twitter skriver hon följande om Morgonstudions nya programledare: "Tydligen svårt att finna mångfald. Tröttsamt". I en debattartikel i Expressen utvecklar hon resonemanget, tillsammans med flera kollegor:

"Bristen på mångfald är inte bara anmärkningsvärd, den är alarmerande".

Och med mångfald menar Pascalidou och kompani: människor med olika etniciteter.

Gud vad tröttsamt. Man tycker ju att mångfaldsdebatten sedan länge borde ha övergivit samma gamla tråkiga fixering vid människors utseende eller bakgrund. Men inte då. I stället för att se vilka meriter och erfarenheter som SVT:s programledare har, vill Pascalidou och kompani räkna huvuden och namn.

Men mångfald är, vilket SVT Nyheters divisionschef erkänner, så mycket mer än bara etnicitet och kulturell bakgrund. Mångfald kan mycket väl handla om ålder, kunskap, perspektiv, kontakter, åsikter, olika livs- och arbetserfarenheter, och språk. Att förminska mångfald till att enbart vara en fråga om etnicitet vore att totalt decimera mångfaldsarbetet. Risken blir då den att arbetsgivare och rekrytrerare fokuserar på människors identiteter, utseende och namn. Allt annat som då kan och bör vara relevant försvinner i processen.

Är det önskvärt? Att vi får ett samhälle där identiteter värderas högre än utbildning, kompetens eller arbetslivserfarenheter?

Inte nog med att en sådan etnofixerad linje förminskar människor och deras meriter, att sätta likhetstecken mellan mångfald och kulturell bakgrund kan också leda till pinsamma bakslag. Miljöpartiet är ett levande exempel på detta, förvisso är det ett politiskt parti och inget som fullt ut kan jämföras med hur företag bedriver sin verksamhet, men partiets besatthet av intern mångfald ledde till många skandalrubriker våren 2016.

Det framkom nämligen att Miljöpartiet hade blundat för vilka medlemmar de släppt in, allt i den vackra mångfaldens namn. Och plötsligt hade man alltså en bostadsminister som var tvungen att avgå efter att det avslöjats att han bland annat haft samröre med en antisemitisk islamistorganisation. Och flera miljöpartister därefter avslöjades med att sympatisera med den auktoritära, islamistiska regimen i Turkiet. Vilket uselt mångfaldsarbete, inte sant?

Men så går det när den enda egenskapen man intresserar sig för bland individer är deras kulturella bakgrund.

Ett annat problem med den etnofixerade mångfalden är tanken om representation. Det sägs ofta i debatten att arbetsplatser, framför allt i mediebranschen, bör spegla hur Sverige ser ut för att förbättra representationen av minoriteter. In med fler svenskar med invandrarbakgrund helt enkelt.

Men vad säger att någon med kurdisk bakgrund skulle känna sig representerad av en annan kurd i tv-rutan? Eller en turk av en annan turk i kvällspressen? Eller räcker det med att man anställer folk från "Mellanöstern" för att på så sätt täcka alla folkgrupper från den regionen? Kan en muslim känna sig representerad av en kristen, om de är från samma land?

Miljöpartiets skandaler förra året är ytterligare ett exempel på detta dilemma. Såväl Kaplan som Yasri Khan (miljöpartisten som inte vill skaka hand med kvinnor) är muslimer, men många svenska muslimer kom nog att känna att de inte alls var representerade av dessa två herrar. Att hänga med antisemitiska islamister eller att vägra skaka hand med kvinnor är ju inte så fräscht.

Förstår ni nu varför det är olyckligt med ett mångfaldsarbete som enbart fokuserar på vilka etniska identiteter människor har? Om Alexandra Pascalidou på allvar vill stärka mångfalden inom public service så kan hon ju börja med att bredda sin syn på mångfald.

Annons
Annons
Annons