Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Bekymmersamt bistånd

+
Läs senare
Ledare

När det svenska biståndet anländer gör världens diktatorer vågen. Något tillspetsat är det journalisten Bengt Nilssons slutsats. Han menar att biståndspengar många gånger har frigjort resurser som använts till krigföring och upprustning. På DN Debatt i fredags, skrev Nilsson att han nu är rädd för att detta kommer att upprepas i södra Sudan.

Igår, söndag, folkomröstade södra Sudan om självständighet. För att kunna möta ett eventuellt hot från den blivande grannen i norr samt från inhemska milisgrupper har regeringen i södra Sudan, installerad efter fredsavtalet med Khartoum 2005, ägnat sig upprustning. Enligt Nilsson rör det sig om vapenköp för motsvarande 18 miljarder kronor de senaste åren. Och detta skulle delvis vara en följd av internationellt biståndsarbete. När Sida och andra biståndsgivare bygger skolor och sjukhus, kan regeringen avdela 40 procent av sin budget till säkerhet, menar Nilsson.

Även om det i fallet södra Sudan fortfarande handlar om farhågor är det ett tydligt exempel på biståndspolitikens problem. Den svenska debatten har alldeles för länge varit fokuserad på hur mycket bistånd som ska ges, snarare än hur biståndet ska vara utformat. Enprocentsmålet (biståndet ska uppgå till en procent av

BNI) har varit det som skiljt de onda från de goda.

Volymfixeringen har en olycklig baksida. Det handlar dels om vad Nilsson tar upp, dels om att länder riskerar att låsas fast i biståndsberoende. Martin Paldam är professor i nationalekonom vid universitet i Århus. För några år sedan gick han igenom forskningen om utvecklingsekonomi och hans slutsats var dyster: I hans studier av biståndet till Afrika och ekonomisk tillväxt sedan 1960-talet blir sambandet noll.

Men det är inte bara biståndets utformning som har varit boven.

Diktatur, korruption och krigföring i mottagarländerna bär en minst lika stor skuld till biståndets ineffektivitet. Slutsatsen av Paldams och Nilssons resonemang borde därför vara att biståndsarbetet reformeras, inte kastas i papperskorgen. Redan under förra mandatperioden la regeringen mer kraft på uppföljning och kvalitetskontroll.

För även om rivna handelshinder och stöttande av utländska investeringar är bättre sätt att få fart på ekonomin, behövs biståndet. Förutom renodlat katastrofbistånd kan det handla om att bekämpa korruption och att bygga upp demokratiska institutioner, att röja minor och att utbilda polis och militär i mänskliga rättigheter. Rätt utformat kan biståndet, med eller utan ett volymmål, göra stor nytta. Då är det folket som gör vågen, inte de korrupta regimerna.

Karl Rydå, GD

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons