Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför kunde majoren ta kommandot i Agendas partiledardebatt

/
  • KD-ledaren Ebba Busch Thor drar sitt parti ut åt höger, medan Jan Björklunds FP är på marsch in mot politikens centrum.

Annons

Upplösandet av Decemberöverenskommelsen satte helt klart sin prägel på söndagskvällens partiledardebatt i Svt:s Agenda. En positiv sådan.

Samtalstonen var mer artig och resonerande än vanligt. Jimmie Åkesson kom helt bort och Jonas Sjöstedt var det ingen som lyssnade på, inte ens hans gamla parhäst Miljöpartiet.

Det är ledarna för riksdagens båda ytterkantspartier som är argast över att Decemberöverenskommelsen spruckit. Det säger mycket om hur "bra" den var.

Sjöstedt rasar över hans parti nu riskerar tappa inflytande. Jimmie Åkesson ropar på nyval – för honom duger det tydligen inte hur väljarna röstade i det ordinarie valet. De röstade tydligen fel.

Även FP-ledarens uttalade beredskap att skapa blocköverskridande samarbeten påverkade debatten. Stefan Löfven var påtagligt mild och saklig i replikerna mot Jan Björklund.

Björklunds utspel på söndagen kan utöver att det var modigt också visa sig vara smart.

Folkpartiet ser nu ut att kunna manövrera sig in i politikens centrum, som den kraft som kan visa lösningar på, och vägar ut ur, den uppkomna oklarheten om landets styre. Björklund har nu – faktiskt – chans att ta den politiska ledningen i landet, som den politiker som ingen regeringsbildning kan runda.

M och C har försatt den chansen, i hopp och tro att opposition alltid lönar sig. Det må vara en historisk sanning, men dagens läge är så pass allvarligt att väljarna nu belönar samarbetsvilja, även alliansväljare, och även om det gäller samarbete med arvfienden S.

Debatten tydliggjorde också att Miljöpartiets klimatpolitik leder till högre koldioxidutsläpp. MP-röret Gustav Fridolin slog knut på sig själv flera gånger.

Först framhöll han tysk energipolitik som ett föredöme inför det kommande klimattoppmötet. Sen hade han problem med att försvara att svenska Vattenfall vill sälja sin tyska brukolsverksamhet i stället för att lägga ner den.

Men att kol har så stor betydelse för Tyskland beror ju just på landets energipolitik – där kärnkraftverk läggs ner nu, men kolkraftverk planeras läggas ned först senare, och först efter att även nya (!) kolkraftverk byggts. En politik som Fridolin bara sekunden innan hyllat.

I nästa replik pratade Fridolin om att Sverige måste bli mindre beroende av rysk oljeimport. Bra.

Men med den svenska kärnkraftsavvecklingen, som Fridolins parti drivit fram, görs landet mer beroende av oljeimport, eftersom de svenska reservkraftverken som drivs med olja får en mer betydelsefull roll.

När Jan Björklund påpekade att Sverige därmed energiväxlar från ett energislag med obetydlig klimatpåverkan (kärnkraft), till ett med stora växthusgasutsläpp (olja), svarade Fridolin med att påtala kärnkraftens "farlighet".

Men inte ett ord om oljans farlighet.

Det som kan bli en game changer är den miljöpartiframdrivna kärnkraftsskatten. Förmår Björklund stoppa den, genom att erbjuda S något i gengäld, skapas ett formativt moment då Sverige kan få en regering utan MP och svensk kärnkraft kan räddas, till fromma för klimatet.

Och därefter en bättre politik på de flesta områden, jämfört med dagens.

Annons
Annons
Annons