Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den politiska nystarten uteblev – är regeringen rökt nu?

/

Annons

Statsminister Stefan Löfven valde att spela relativt säkert när han på onsdagen ombildade sin regering. Förvisso gjorde han inte bara det minsta möjliga och nöjde sig med att ersätta Mehmet Kaplan och Åsa Romson. Han passade i stället på att också förändra några ministrars portföljer samt ge framtidsminister Kristina Persson (S) sparken. Men de stora överraskningarna uteblev.

Den enda av de nya ministrarna som inte är ett känt namn nationellt är Malmöpolitikern Karolina Skog (MP) som ersätter Romson som miljöminister. Skog blir nu en av Miljöpartiets främsta företrädare, vid sidan om Gustav Fridolin och Isabella Lövin.

Ann Linde (S), som blir ny EU- och handelsminister, är måhända inte heller känd i breda folklager men hon har länge varit en tung spelare inom socialdemokratin, nu senast som statssekreterare åt inrikesminister Anders Ygeman (S). Att Sverige nu får en EU-minister är bra då EU nu har en lång rad tuffa utmaningar att lösa. Det handlar till exempel om flyktingkrisen, frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA och inte minst det eventuella brittiska utträdet ur unionen (det som har kommit att kallas för "Brexit").

Miljöpartiets före detta språkrör Peter Eriksson utses till ny bostads- och digitaliseringsminister och det nyvalda språkröret Isabella Lövin får ansvar för internationellt utvecklingsarbete och klimat. Lövin ärver också titeln "vice statsminister" som Romson hade, men den är även fortsättningsvis fråntagen all politisk innebörd.

Flera av de problem som Löfven skapade när han bildade sin regering efter valet 2014 kvarstår tyvärr. Till exempel gjorde statsministern då en sak av att inte tillsätta en integrationsminister. Nu har han på den punkten fått backa i två steg: Först fick arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ett utökat ansvar för integrationen på arbetsmarknadsmarknaden och nu får Ibrahim Baylan (S) också ett samordningsansvar för integrationsfrågorna utöver att han fortsätter som energiminister. I sak är det bra att integrationsfrågorna lyfts, men frågan är varför ansvaret ska delas på två ministrar i stället för att ge en person huvudansvaret.

Värt att notera är att Löfven flera gånger under sin presentation talade om behovet av fler "enkla jobb". Är regeringen möjligen på väg att överge sitt hårdnackade motstånd mot allt vad enklare jobb och lägre ingångslöner heter?

Det är också anmärkningsvärt att Sverige fortfarande inte har en uttalad socialminister med ett övergripande ansvar för detta grundläggande politikområde. Att dela upp frågorna på tre ministrar gör tyvärr inte att politiken blir tre gånger så bra – något som också ministeruppdelningen på utbildningsdepartementet tydligt visar.

Kommer då denna regeringsombildning bli den nystart som regeringen önskar? Inte på det politiska planet. Löfven var tydlig med att kursen ligger fast, även om det för de flesta utom statsministern är oklart exakt vilken kurs det är.

Stefan Löfven lär emellertid kunna sova gott på nätterna nu. De nya ministrarna har – möjligen med undantag för det på riksplanet oprövade kortet Karolina Skog – lång erfarenhet och de är för rutinerade för att trampa i klaveret i onödan på det sätt som Romson och Kaplan hade för vana att göra. Kanske är det gott nog efter en period där regeringen har fått ägnat mer tid åt att krishantera än att blicka framåt och regera landet.

Annons
Annons
Annons