Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emma Jaenson: Ansvaret är ditt Ohly – inte de patriarkala strukturernas

Annons

Foto: Lars Dafgård.

Kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp, #metoo, har slagit åt alla håll, träffat inom alla yrken, samhällsgrupper och partier. Ingen kan ha undgått stormen. Nyligen var det förre V-ledaren Lars Ohly och Stockholmsborgarrådet Roger Mogerts (S) tur. Båda har anklagats för sexuella trakasserier.

Ångerfullt har de båda krupit till korset. Ohly skrev i en debattartikel i SvD: ”Om de berättelser vi nu hör ska leda till varaktig förändring måste vi inse vår egen del i de patriarkala mönster som präglar hela vårt samhälle. Vi är både våra värderingar och våra handlingar.”

Mogert beskrev i sin tur i DN att: ”Mitt beteende är en del av en struktur som måste förändras.” Han påpekar dock att han tar ansvar för sitt beteende och att han kommer söka hjälp.

Hanteringen får mig att tänka på amerikanska kändisar som beklagat sig över det egna sexmissbruket. USA:s tidigare president Bill Clinton, Arkiv X-stjärnan David Duchovny och golfaren Tiger Woods gick alla ut i medierna efter uppmärksammade otrohetsaffärer och menade att de skulle söka hjälp. Budskapet var att de helt enkelt inte kunde kontrollera sina drifter. Slutsatsen var att makten låg utanför dem själva.

I tolvstegsprogrammet för olika typer av missbruk är det första steget att erkänna att man har ett allvarligt problem, ett problem som personen med egen vilja inte kan kontrollera. Nästa är att erkänna att ”en högre makt” kan leda till lösning. I Ohlys och Mogerts fall anses dock inte bristen på gudfruktighet vara den primära orsaken till det kassa beteendet. I stället skylls tafsandet och övergreppen på ”strukturer”.

Mönstret är lika bekant som talande. Alla som blir påkomna vill skylla på någon annan. När det inte finns någon enskild person att hålla ansvarig så finns felet hos strukturerna. I fallen Ohly och Mogert är det extra tilltalande då det rimmar väl med deras politiska åsikter.

Det allra mest absurda exemplet var när vänsterpartisten Måns Vestin 2016 i en debattartikel menade att det var det svenska kulturarvet som fått honom att tafsa på en tjej på krogen.

”Nej, jag skulle aldrig. Trodde jag, tills jag ändå gjorde det. Fast jag var både vänster och feminist. Det finns ingen ursäkt. Men med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vann mitt kulturarv över min ideologi.”

Både för att stärka allmänhetens tro för sin egen politiska linje och för att skylla ifrån sig eget ansvar förskjuts ansvaret på så sätt till ”samhället” och ”kulturen”. För den som tafsar är kollektiv skuld det bästa alternativet: Påståendet att alla män skulle kunna göra samma sak gör det egna övergreppet mindre skämmigt.

Men den gubben går inte, Ohly och Mogert!

De allra flesta män skulle aldrig göra som ni.

Annons
Annons
Annons