Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En halv miljon personer som inte hörs eller syns

+
Läs senare
/
  • EU:s gränser mot Turkiet förstärks för att de syriska flyktingarna ska stanna där. Men hur har de det egentligen?
Ledare

Jag sitter på mitt hotellrum i Istanbul och hör plötsligt skott. Det känns osannolikt mitt i storstaden men jag rusar mot balkongen och tittar försiktigt ut.

På den asiatiska sidan av Bosporen skjuter ett vackert fyrverkeri upp. Jag bannar mig själv för min lättskrämdhet och återgår till mina spökhistorier – jakten på var de syriska flyktingarna i Turkiet egentligen är.

Det finns över 30 nya syriska tidningar i Turkiet, bemannade av erfarna journalister som tvingats lämna hemlandet, Zflera professionella radiostationer och 50 syriska skolor där lärare fortsätter sina värv. Ändå tycks ingen här prata varken med eller om syrierna. När jag besöker mina psykologkollegor som arbetar med tortyroffer säger de att de arbetar med inhemska patienter. Flyktingar har lika lite rätt att söka vård hos dem som de har att arbeta, eller för den delen att röra sig utanför flyktinglägren. För mina kollegor är de osynliga.

Turkiet har inte fullt ut skrivit under FN:s flyktingkonvention men har ändå tillfälligt möjliggjort för syrier att få skydd i landet, dock utan flyktingens vanliga rättigheter. I kommentarsfälten i tidningar har detta resulterat i ett av få inlägg om flyktingarna som jag kan hitta – regeringspartiet APK påstås ha en baktanke när de hjälper syrier. Givetvis, säger konspirationsteoretikern, kommer flyktingarna att rösta på sin räddare.

Om skyddserbjudande vore bra röstfiske borde det leda till ökat flyktingmottagande i fler länder, men tyvärr tycks utvecklingen inte alls går mot snabbt medborgarskap, snarare tvärtom. Mina kollegor berättar att de inte får besöka flyktinglägren och säger att flyktingar förväntas lämna Turkiet efter två månader. En av mina patienter har berättat hur hans lillebror, förlamad av granatsplitter, fick vård i Turkiet men därefter obarmhärtigt skickades tillbaka till Syrien.

Kollegorna berättar att de flyktingsjukhus som satts upp vid gränsen har stängts. Det motiveras med säkerhetsrisken, ett sjukhus påstås ha vårdat en al-Qaida-medlem, men kollegorna fnyser. När nu flyktingar tvingas vända vid Turkiets gräns har fnysningen nog grund – säkerligen stängdes sjukhusen av politiska skäl, men knappast säkerhetspolitiska. De webbtroll som tror att APK vill ha flyktingar i landet har inte många bevis på sin sida.

Mina kollegor säger att de inte märker av de 500 000 syrierna och jag är häpen över hur lite de har kunnat berätta. Kanske har jag bara fått höra rykten, kanske är verkligheten en annan. Vem vet vad som är sant? Det är problemet – ingen vet.

Omvärlden klappar lättat händerna över att Turkiet gett flyktingar en fristad och frågar inget – men vad händer med flyktingarna efter två månader och hur mår de som är inlåsta i flyktingläger? Vi vet inte, men EU:s gräns mot Turkiet förstärks.

Stanna i Turkiet, säger vi, och tänker att där har flyktingarna det bra, i alla fall tillräckligt bra. Men är det så? Det är kusligt med en halv miljon människor som inte syns och hörs och en omvärld som inget vill veta.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons