Expressen eller Tintin i Kongo

Ledare

På Förintelsens minnesdag i torsdags läste jag en krönika i Expressen av chefredaktören Thomas Mattsson där han påminde (sig) om sin tidnings ursprung. Expressen startades mitt under brinnande världskrig 1944 och skulle inta en "utpräglad kampställning mot nationalsocialism och befryndade våldsläror". Mattsson har ju behov av att rättfärdiga sig efter att före jul – på redaktionell plats, inte debattplats – ha publicerat en om inte nynazistisk så åtminstone otvetydigt rasbiologisk krönika av förre medarbetaren Ulf Nilsson, där denne skriver att vi "pursvenskar" håller på att avskaffa oss själva genom att föda för få barn, och att detta innebär att "vi befinner oss i krig".

Det är väl uppemot femton år sedan som Expressen (och konkurrenten) upphörde att vara daglig nyhetstidning, för att i stället bli kamporgan för kändisar och dokusåpor. Tidningens ännu liberala ledarsida får konkurrera varannan vecka med Ulf Nilsson, som är så nära en tidning kan komma att ge Sverigedemokraterna ett kamporgan.

Jag famlade på valnatten efter något som skulle kunna stämma in på uttrycket "inget ont som inte har något gott med sig". Men fann inget. Först efter flera dagar såg jag åtminstone en möjlig positiv konsekvens av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Och det är att Vänsterpartiets kommunistiska koppling framstår i mer öppen dager. Inga partier vill ju, fullt rimligt, samarbeta med Sverigedemokraterna. Men går det bättre att samarbeta med partiet på den vänstra ytterkanten, det som leds av en kommunist?

En jämförelse mellan riksdagens båda ytterligheter uppvisar likheter i form av smuts från var sin av 1900-talets värsta våldsideologier, men där Sverigedemokraterna försöker dölja sin, försöker Vänsterpartiet i stället framhäva sin.

Jag skulle gissa att uppemot 90 procent av Vänsterpartiets aktiva på gräsrotsplan är hedervärda demokrater, som bara vill ha en mer socialistisk politik än socialdemokraterna. Men utan kommunism. Det vore enkelt för Vänsterpartiet att bara dra ett streck över kommunismen och lämna den därhän. Men av någon obegriplig anledning vill partiledningen i stället återupprätta denna ideologi, som mördat flest människor i modern tid, och få den att se rumsren ut. Varför?

Det finns kommunistiska partier i Sverige. Dessbättre en marginalföreteelse långt utanför parlamentet. Det enda logiska vore att Ohly och de kommunistiska vänsterpartisterna vandrar dit och lämnar de demokratiska socialisterna i fred.

Sverigedemokraternas agerande är då mer logiskt. Med kemtvättade kavajer försöker man dölja partiets egentliga avsikter, att etniskt rensa Sverige från alla utom dem som själsfränden Ulf Nilsson kallade "pursvenskar".

Jag har länge funderat på hur man ska beteckna detta ideologiskt. Rasistiskt? Att sådan undervegetation finns i partiet kommer det ju löpande tecken på från lokala SD:are som slutade läsa böcker efter Tintin i Kongo. Samtidigt är det i detta fall oerhört känsligt att använda hårdare ord än nödvändigt, eftersom det riskerar göra att folk fattar sympati för SD såsom ett mobboffer.

Nationalistiskt? Det vore att helt och hållet spela SD i händerna, och köpa deras definition av ordet. En nationalism behöver inte vara monokulturell. Se på den amerikanska.

Populistiskt då? Nej populister är sådana som kan fladdra iväg vart än de politiska vindarna blåser (tänk Ian&Bert), Sverigedemokraterna har tvärtom en stenhård agenda. Vilken fråga som än diskuteras så är svaret att det är invandrarnas fel. Det tjatas intill utmattning. Vargjakten? Jamen vargarna kommer ju från Finland.

Jag hittar bara ett lämpligt begrepp.

Sverigedemokratism.

Sverigedemokraterna är ett parti som är – sverigedemokratistiskt.

Det är nog den värsta förolämpning de kan få.

DAVID NYSTRÖM

ledarskribent

[email protected]

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!