Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fel att förväxla religion med religiösa

Annons

Att läsa tidningars kultursidor i dessa dagar kan vara mer förnedrande än någonsin.

För en del av dem som skriver där.

I den innanförskapsvärld av kulturskapare och kulturtyckare i företrädesvis Stockholms innerstad finns normalt ingen övre gräns för självförhärligande hyllningar till kulturens "provocerande" uppgift i samhället. Provocerande konstuttryck får dessutom gärna överträda lag. Kultur står över rätt.

Mot den bakgrunden är det pikant att många kulturdebattörer nu ropar på förbudslagar för att inskränka friheten och idealet att provocera som annars framhålls som kulturskapandets kärna. Normalt har kulturutövare högaktat lagar som skyddar kulturell frihet.

Extra pikant är att det man vill skydda från kulturell provokation är något så unket, antifeministiskt, homofobt och reaktionärt som religion.

Författaren Theodor Kallifatides artikel i Dagens Nyheter den 27/2 är bara ett exempel av många, men representativt för argumentationen.

Med briljant intellektuell ohederlighet likställer Kallifatides provokation mot religion med personlig kränkning av hans mor, en varmt troende kvinna vars moraliska resning ingen kan tvivla på efter Kallifatides mångordiga beskrivning. "Spottar man på hennes tro ringaktar man hennes liv", konkluderar författaren. Religion hallowed by association.

Kallifatides förmår inte, i likhet med så många andra i debatten, att se skillnaden mellan att satirisera och provocera å ena sidan en företeelse eller en företrädare för något eller en makthavare av något slag, och å andra sidan enskilda människor eller grupper som högaktar sådana företrädare och makthavare.

Kallifatides använder det populära ordet kränkt. Men en religion kan inte bli kränkt. Inte döda profeter heller. Och med att vara makthavare följer att uthärda att bli kränkt.

Enskilda människor eller avgränsade etniska och religiösa grupper kan bli kränkta – men det är otillåtet. Det finns redan lagar mot förtal och hets mot folkgrupp.

Det är alltså tillåtet att driva med islam och judendom, men inte med muslimer och judar. Religion är något abstrakt, människor är något konkret.

Att driva med enskilda människor, döda som levande, är tillåtet om dessa har uppnått en hög nivå av maktställning. Till exempel Israels premiärminister Benjamin Netanyahu eller Irans överstepräst Ali Khomenei eller påven i Rom. Liksom Moses, Jesus och Muhammed.

De senare tre må vara döda, men ingen kan motsäga det högst uppenbara att de utövar en betydande makt även postumt.

Det som skiljer Kallifatides från de flesta andra är att hans berättelse handlar om kristna. Vanligtvis är det ömma tår på andra religiösa håll som de kulturdebattörer omhuldar som vill beskära eller självcensurera yttrandefriheten.

Bekämpandet av islamofobi är angeläget, men för en del kulturdebattörer tycks det stå i motsats mot andra angelägenheter och rättfärdiga inskränkningar i allt som de normalt håller heligt, och överordnas alla andra progressiva samhällsmål.

Det är förbluffande.

Läs även:

Karin Bergkvist: Vi schackrar inte med yttrandefriheten

David Nyström: Rätt att tro inte större än att häckla tro

Annons
Annons