Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Folket förtjänar bättre

+
Läs senare
/
Ledare

På lördagen utropades, i strid med Irans grundlag, den sittande ultrakonservative presidenten Mahmoud Ahmadinejad till segrare i Irans presidentval med nästan dubbelt så många röster som den moderatreformistiske utmanaren Mir Hossein Mousavi.

Den sittande presidenten har fått tummen upp av mullorna, men på gatorna har valrörelsens karnevalsstämning övergått i revolutionsliknande tumult. Reformsinnade Mousavianhängare, trötta på det religiösa och totalitära förtrycket, har mötts av kravallpoliser och rapporterna om massarresteringar av oppositionella har strömmat in till nyhetsbyråerna.

Och ja, valet i den Islamiska republiken osar av oegentligheter.

Trots att opinionsmätningarna visade fördel Mousavi vann Ahmadinejad med 63 procent av rösterna. Förvisso har den konfrontationshungriga presidenten ett starkt stöd bland proletariserade och traditionalistiska väljare på landsbygden och i storstädernas getton, men att Mousavi – tillhörande den azeriska minoriteten – inte ens vann i sin egen hemstad Tabriz i provinsen Azerbajdjzan är suspekt. Att den etniskt särpräglade minoriteten med stark sammanhållning skulle svika sin kandidat känns föga sannolikt.

Och att Irans högsta reella ledning, den icke folkvalda storayatollan Ali Khamenei, den 30-årsjubilerande islamiska revolutionens fader, samt landets parallella struktur av Revolutionsgardet och den paramilitära Basiji-milisen, föredrog Ahmadinejad vid rodret stillar knappast farhågorna om valfusk.

Segern för förintelseförnekaren Ahmadinejad, som starkt medverkat till Irans isolering från omvärlden, är illavarslande av flera anledningar. Den riskerar inte bara att befästa det religiösa förtrycket och kränkningarna av mänskliga rättigheter, den komplicerar även islossningen mellan USA och Iran som är fundamental för stabilitet i Mellanöstern.

Även om Mousavi är långt ifrån den drömkandidat han stundvis framställts som i västerländsk media, minns hans fornstora dagar som premiärminister på 1980-talet då den stora slakten på Irans oppositionella verkställdes, så hade Mousavi modell 2009 varit det bästa valet för Iran och världssamfundet.

Medan Mousavi förespråkar yttrandefrihet, pressfrihet, ökade rättigheter för kvinnor och en mindre konfrontatorisk linje mot omvärlden, så representerar Ahmadinejad lojalitet med det konservativa shiamuslimska prästerskapet, bristande realism i urananrikningsprogrammet, godtyckliga fängslanden och barbariska straff.

Frågan är om Irans mäktiga Väktarråd visste vad de gjorde när de tillät Mousavi ställa upp i valet? Mousavi står bakom revolutionens principer, annars hade han inte släppts fram, men hans reformtongångar har sporrat en längtan efter större frihet. Valspurtens karnevalsstämning och den öppna kritiken mot Ahmadinejad har visat omvärlden att det finns ett annat Iran, och att det inte frivilligt hukar sig. Som den iranske bloggaren Saeed Kamali Dehghan konstaterade: ”Om det fanns en tid då kritik mot presidenten och expertrådets chef var tabu i Iran, så är den tiden över”.

Det skänker en strimma ljus i mörkret till ett folk som förtjänar bättre ledarskap än dagens förtryckare.

GD 16 JUNI 2009

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons