Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Decemberöverenskommelse till Oktoberrevolution

/
  • KDU:s ordförande Sara Skyttedal. Tuvan som stjälpte Decemberöverenskommelse-lasset. Men utan att ha någon annan skottkärra att baxa Sverige i.
Ledare

Annons

Följden av Kristdemokraternas beslut i helgen att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) kan sammanfattas i ett enda tecken – ? För ingen vet vad som händer nu. Inte Kristdemokraterna som fällde överenskommelsen. inte FP och C som instämde. Inte oppositionsledaren som också instämde. Inte heller landets statsminister.

Att den demokratiskt svårförsvarbara och politiskt och opinionsmässigt kontraproduktiva Decemberöverenskommelsen (DÖ) förpassas till statsvetenskaplig forskning är ett egenvärde. Nu finns åtminstone handlingsmöjligheter. De parlamentariska samarbets-omöjligheterna är inte fastlåsta till och med 2022.

Men det enda vettiga sättet att begrava DÖ på hade givetvis varit med att lansera ett alternativ – först. Vad vill de borgerliga motståndarna mot DÖ ha i stället?

Fem alternativ finns.

1. Status quo.

Så länge som de borgerliga inte når enighet om någon handlingsväg fortsätter Decemberöverenskommelsens praktiska innehåll att gälla. Resultatet av KD-tingets beslut kan alltså bli ett västgötaklimax: "Decemberöverenskommelsen är död – Leve Decemberöverenskommelsen!"

2. Hoppas att Löfven självmant skulle hyfsa till sitt regeringsunderlag genom att göra sig av med V och MP.

Det hade kunnat ske om de borgerliga erbjudit detta först, och därefter konstaterat att DÖ därmed är upplöst. Löfven kan knappast ha något emot att basa över en ren S-regering. Men genom att skrota DÖ först går det prestige i frågan för Löfven. Att han skulle reagera på det borgerliga avtalsbrottet vore att dansa efter Alliansens pipa.

3. Nyval. Fortsätter Alliansen att uppträda så att Löfven känner sig provocerad kan han, precis som för ett år sedan, i pur ilska utlysa nyval. Men denna gång knappast som hot, det tricket kan han knappast upprepa utan att tappa ansiktet, utan i så fall blir det på riktigt.

4. Någon form av maktkalkyl där SD ingår.

Förskräckligt nog finns det borgerliga företrädare som drömmer om en återuppstånden Alliansregering med passivt stöd av SD. Men förutom att det är osmakligt är det omöjligt.

Tron att SD skulle sälja sig billigt är förflugen. De skulle kanske nöja sig med lillfingret 2016, men ta hela handen 2017 och fjättra Alliansen i bojor lagom inför valet 2018. En parlamentariskt kaotisk situation skulle bli permanent fram till 2018 med ett ytterkantsparti som utpressare och som när som helst skulle kunna viska "give you hell" i Anna Kinberg Batras öra.

Rent politiskt står SD minst lika långt från Alliansen som Vänsterpartiet gör. De Allianspolitiker som tycker annorlunda bör nog fundera på om de verkligen är liberala eller konservativa, eller kanske har blivit något annat.

Dessbättre kommer SD-samarbete inte att ske. Ingen borgerlig partiledning (knappast heller KD:s) kommer att föreslå sin riksdagsgrupp ett SD-samarbete. Och om, hypotetiskt, så vore fallet så skulle det finnas tillräckligt många socialliberaler och socialkonservativa som till varje pris skulle gå emot en sådan linje.

5. Att Alliansen själv tar initiativ till samarbete med Socialdemokraterna.

För många borgerliga är det dock motstånd mot S som definierar hela det politiska engagemanget. Men rent matematiskt krävs det betydligt fler borgerliga riksdagsledamöter för att stoppa ett samarbete med S än för att stoppa ett med SD.

Folkpartiledaren Jan Björklund öppnade på söndagen modigt och föredömligt för ett samarbete mellan S och Alliansen, om S sparkar ut MP ur regeringen. Det är det i särklass bästa möjliga för Sverige.

Folkpartiet är dock inte tillräckligt stort för att ensamma åstadkomma detta. Bollen har Anna Kinberg Batra, som ledare för det enda parti som har tillräcklig parlamentarisk storlek att kunna skapa ett sådant samarbete.

I ett läge där Sverige inte hade provocerats militärt av nära stormakt, inte haft rekryterare för fientlig krigsmakt på svenskt territorium (Islamiska staten, som strävar efter världsherravälde där även Sverige underkuvas), inte haft en flyktingkris som riskerar att bli ohanterbar redan före jul, inte haft ett högerextremistiskt parti som tredje största i riksdagen och i opinionsmätningar på väg att bli landets största – då hade oppositionsledaren kunnat sitta kvar på sina dunbolstrar och gnälla över skavande skatte-ärtor under mantrat: Sverige har en svag regering.

Men som läget är nu har Kinberg Batra att välja mellan ansvar – och feghet.

Det enda ansvarsfulla är samarbete över blockgränsen. Allt annat är motsatsen.

Annons
Annons
Annons