Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Dåligt, dyrt och "högskoleutbildning" i brottslighet – därför blir det värre med hårdare straff

Annons
Jimmie Åkesson (SD) leder kapplöpningen mot avgrunden på rättsområdet.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Identitetskris väntar när gräsrötter och väljare inser att SD har blivit politisk elit

Gabriel Ehrling: Därför avskyr gräsrötterna i Dalarna SD:s intrigerande partiledning

Den gren av nationalekonomin som försöker förstå hur brott bäst förebyggs kallas rättsekonomi och syftar till att förklara vad som är effektiva straff för samhället.

Ett grundantagande är att sannolikheten att åka fast och fällas för brott avgör hur den enskilde värderar lagbokens straff.

Resonemanget är teoretiskt, men logiken stark.

Att bryta sig in i en lägenhet kanske ger stöldgods som kan säljas för 50 000 kronor. Om alla som begick brottet ertappades och, exempelvis, fick spendera ett år i fängelse så skulle ingen sätt en kofot i dörren (annat än den verkligt desperate). Det vore helt enkelt inte värt det. Inga pengar finns kvar efteråt, så det enda inbrottstjuven får är med sig är ett år på kåken.

Men 2016 slutade bara två procent av de knappt 8000 anmälda lägenhetsinbrotten med att saken klarades upp (detta enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå).

Så när straffpåföljden (ett års fängelse) justeras efter att risken att åka dit är så liten som två procent blir det en vecka kvar av det där året i finkan. Statistiskt alltså! Då framstår 50 000 kronor som attraktivt.

Sedan gör normer och moral – de i verkligheten starkast brottsförebyggande inslagen i samhället – att de allra flesta människor aldrig skulle bryta sig in hos någon annan. Men exemplet illustrerar brottsförebyggandets komplexitet.

Den krassa verkligheten, att polisen har svårt att klara upp inbrott, förklarar varför det är så vanligt, medan mord, där samhällets alla resurser sätts in för att kunna fälla den skyldige, är mycket sällsynta.

Då ingen på allvar tycker att polisens resurser ska flyttas från grov till ringa brottslighet lockas politiker att skruva upp straffen, för att på så sätt försöka skrämma fler till att följa lagen. Rättsekonomin illustrerar hur verkanslöst det gärna blir.

Att höja straffen kostar i det korta perspektivet ingenting, men det gör heller ingen större skillnad.

Låt oss säga att politikerna i exemplet radikalt fördubblar straffet för inbrott: Två år mot tidigare ett. Ja, då blir det två veckor i stället för en i brottskalkylen.

För att brottslingen ska värdera brottets påföljd som det fulla år lagstiftaren från början tyckte var ett rimligt straff måste straffvärdet höjas femtio gånger. Och få tycker nog att 50 års fängelse är rimligt för de få som väl fångas och fälls för inbrott...

Samhällets kostnader för långa fängelsestraff är enorma. Ifjol kostade varje dygn på anstalt 3369 kronor eller 1,2 miljoner kronor per person och år. Redan med dagens straff, som numera utmålas som löjligt låga, kostar kriminalvården drygt åtta miljarder kronor om året.

Därtill är kriminologisk forskning, vilken beskriver hur lag och rätt påverkar samhället som helhet, tydlig i att fängelsestraff skapar stora sociala kostnader på sikt. Den människa som döms till fängelse rycks upp ur samhället och får, via andra intagna, vad som närmast kan beskrivas som en "högskoleutbildning i brottslighet". Tre år efter muck från anstalt sitter tre av tio inne igen. Andra lever i brottslighet, men undgår lagen.

En sund kriminalpolitik avskräcker därför brottslighet på ett humant och ekonomiskt effektivt sätt: Människor som begår brott ska straffas, men alla som kan ska snarast ut i samhället för en ny chans som välordnad medborgare.

Det är därför mycket oroväckande att så många nu kräver hårdare straff.

Att kursen var på väg att förändras märktes redan när statsminister Stefan Löfven (S), veckan efter Donald Trumps valseger i USA, menade att det var dags att "ta människors oro på allvar" (DN 161116). Han menade förvisso att oron var överdriven, och att den till stora delar bottnade i populistisk propaganda, snarare än sakernas faktiska tillstånd. Men på allvar skulle oron tas.

Nu står straffskärpningsförslagen som spön i backen.

Stefan Löfven (S), Jan Björklund (L), Tomas Tobé (M) – alla kräver de hårdare straff. Ingen av dem är dock värre än Jimmie Åkesson (SD).

Löfven reste nyligen runt och lovade krafttag mot ungdomsgäng och borttagna straffrabatter för unga i åldern 18-20 (som alltså inte sällan går på gymnasiet).

Jan Björklund (L) krävde inför partiets landsmöte förra helgen ett borttagande av ordningen att en brottsling efter halva fängelsestraffet, vid gott uppförande, friges villkorligt.

Moderaterna vill i sin tur ge gängbrottslingar dubblerade straff och skärpa straffen för sexualbrott och sexuellt ofredande. Partiets rättspolitiske talesperson Tomas Tobé har också förklarat att man vill kartlägga brottslingars "ursprung", trots att varken polis eller forskare tycks önska statistiken och att sådan sannolikt därför bara leder till stigmatisering av vissa grupper.

När riksdagsledamot Adam Marttinen (SD) i dag presenterade partiets kriminalpolitiska program vid landsdagarna i Norrköping inledde han triumferande med att de andra partierna (äntligen) "kopierar" SD:s politik. Slutsatsen, vilken upprepades av flera ombud, var att SD är "spetsen" som måste "driva de andra framför sig". Och SD är sannerligen redo för uppgiften.

Bland motionerna fanns förslag om att göra det straffbart att gömma flyktingar, att som vittne inte agera för att stoppa pågående brott och att det ska inrättas ett nationellt DNA-register med uppgifter om alla människor i Sverige.

Andra ombud ville förbjuda "samhällsfarlig asocialitet" (bevare oss för enstöringar?), att anställda i offentlig sektor årligen ska tvingas lämna utdrag ur belastningsregistret, att alla asylsökande ska bära fotboja (alltså även de som med dagens hårda lagar kommer att få asyl), samt att polisen utan rättegång ska kunna försätta människor i arrest i två veckor.

Partistyrelsen avstyrkte de värsta dumheterna. Men klart är att SD:s politiker är redo att leda denna kapplöpning mot avgrunden på rättsområdet. Precis som i migrationspolitiken kommer det inte gå att bjuda över partiet.

Enkla svar på svåra problem gör inte samhället bättre. Alla förlorar om de övriga partierna springer efter Jimmie Åkesson även på detta område.

Gabriel Ehrling är ledarredaktionens utsände på SD:s landsdagar i Norrköping.

LÄS LEDARREDAKTIONENS ARTIKELSERIE "SD 2017"

DEL 1 – Gabriel Ehrling: "Kritiken och granskningen av dagens SD är för dålig"

DEL 2 – Gabriel Ehrling: "Ofta slappt när SD kallas 'rasistiskt' och 'odemokratiskt'"

DEL 3 – Henrik Johansson: "SD gav väljarna i min hemkommun ännu mer sossepolitik"

DEL 4 – Jens Runnberg: "SD Dalarna släppte fram nazism, kvinnohat och extremism – uteslutningarna har varit många"

LEDAR-TV: "Vi måste formulera en kritik som biter" – DT:s ledarredaktion berättar om den nya artikelserien om SD

Del 5 – Tusentals SD-väljare har inte fått någon politik – vi har siffrorna för din kommun

Ehrling: SD får miljoner men bryr sig inte om Dalarna – sex kommuner utan förslag

Ledar-TV: "SD vill att bara kommuninvånare ska få tigga" – Runnberg och Ehrling om SD:s motioner

Annons
Annons
Annons