Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Här är skillnaden mellan Gävle och Sverige

+
Läs senare
Ledare

På fullmäktigesammanträdet på måndag kommer till sist beskedet om vilka personer som får leda Gävle de närmaste fyra åren.

Sverigedemokraterna har skänkts uppgiften att avgöra vem av Jörgen Edsvik (S) eller Inger Källgren Sawela (M) som väljs till ordförande i kommunstyrelsen, liksom vilka som får alla andra ordförandeposter i nämnder, styrelser och bolag, med mera.

De segslitna och utdragna förhandlingarna mellan Alliansen och S-sidan havererade. Alliansen ville samarbeta med de rödgröna på lika villkor medan Socialdemokraterna trots den lokala brakförlusten ändå inte förmådde tänka i andra banor än att S äger rätten att styra Gävle för evigt.

Edsvik & c:o kunde sträcka sig till att erbjuda Alliansen ett antal ordförandeposter i nämnder och styrelser, dock med Alliansen i någon slags diffus zombie-tillvaro där Alliansen i praktiken varken var med i kommunstyret eller i en tydlig oppositionsroll.

Alliansen skulle kunna ställas till ansvar eftersom de skulle få ordförandeposter i ett fåtal nämnder, men inte inflytande i paritet med de rödgröna. Inför Gävleborna skulle det framstå som om Alliansen var med och styrde, men skulle de verkligen vilja driva opposition så skulle det se märkligt ut.

Därmed skulle Alliansen faktiskt hamna i en sämre situation än dagens, och S – trots valbakslaget – kunna dominera ännu mer eftersom de skulle slippa annan opposition än SD, med en allians bakbunden i en mellanposition.

I Gävle-sossarnas värld är detta bud "generöst". I den verkliga världen skulle det kallas infernaliskt.

Att beröva Alliansen fulla oppositionsmöjligheter har Jörgen Edsvik på klingande orwellskt nyspråk motiverat med att Sverigedemokraterna inte får bli enda oppositionen i Gävle, vilket det tvärtom är vad de skulle bli.

Givetvis är det för mycket att begära av Alliansen att underkasta sig sådant maktspråk. Att Alliansen skulle reagera på detta genom avstå från att nominera egna kandidater på måndag vore en omöjlighet.

Så inbitna i maktfullkomlighet är S i Gävle att de inte ens tagit till sig den förhandlingsvilja som deras partiledare visat på riksnivå. Statsministern och S-ledaren Stefan Löfven har efter det som hände i förra veckan avslöjat att han faktiskt varit ännu mer förhandlingsvillig gentemot de borgerliga än vad som hittills framkommit.

Löfven hade, med åsidosättandet av Vänsterpartiet som regeringspartner, hoppats på mer samarbete om budgeten med de borgerliga. Svaret blev njet.

När SD-stödet för Alliansens budget var ett faktum gjorde Löfven ytterligare ett försök att styra Sverige bort från politiskt kaos genom att ånyo erbjuda Alliansen ett budgetsamarbete. Alliansen vidhöll sitt njet.

Är nu detta sant? Ingen annan än de som varit med vid mötena vet, och i sådana här situationer råder det en fullt naturlig strid om att sätta en verklighetsbild där det egna partiet eller blocket framstår som samarbetsvilligt och därmed har den moraliska rätten på sin sida.

Alliansen har dock inte sagt emot, och har i inget agerande sedan valet signalerat samarbetsvilja. Löfven måste därmed anses ha trovärdigheten på sin sida.

På en punkt kan Löfven dock kritiseras. Han har främst försökt locka borgerliga partier ett och ett, vilket även varit hans lokala partikamraters strategi. Men hur Löfven hade ställt sig om Alliansen, som i Gävle, erbjudit samarbete såsom en hel Allians, får vi aldrig veta.

I Gävle sa sossarna njet. Men tidigare uttalanden från Löfven, före valet, tyder på att han kanske inte uteslutit det. Alliansen framförde dock inget sådant förhandlingsbud. Löfven hade, som han uttryckt det, ingen på andra sidan förhandlingsbordet.

Situationerna är omvända i Gävlepolitiken jämfört med rikspolitiken. Problemet är dock detsamma: argumentet att Sverigedemokraterna inte får utgöra den enda oppositionen.

På riksnivå hävdas detta från Alliansen (som inte vill avvika från strategin att gå till val i oppositionsställning), i Gävle från sossarna (som inte vill dela makten).

Tyvärr får detta högaktande av oppositionsrollen de inte obetydliga följderna dels att oppositionen blir större än regeringssidan, dels att de enda som inte vill vara i opposition utan tvärtom vill ha makt – Sverigedemokraterna – också får det.

På riksnivån genom att avgöra budgeten, i Gävle genom att utse vilket parti som ska få kommunens högsta politiska poster.

Hur kan då den lokala S-ledningen bete sig så annorlunda jämfört med partiet på riksnivå?

Det nedvärderande uttrycket att politikerna grävt ner sig i sandlådan är en förolämpning mot landets alla barn.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons