Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Inget drömscenario...

+
Läs senare
/
Ledare

Så var det dag igen. Regeringen anslår ytterligare 50 miljarder kronor till bankernas förfogande med motiveringen att man vill ”förbättra möjligheterna för svenska företag att få krediter”.

Kapitaltillskottet var välkommet av det enkla skälet att den krisande kreditmarknaden hotar hela infrastrukturen som näringslivet vilar på. Förhoppningsvis kommer det, som komplement till bankgarantin, att gjuta förtroende i den räddhågsna finanssektorn så att kreditgivningen åter täcker behoven. För när storföretagen vänder hemåt och blåser liv i kreditlinor fattas det pengar hos såväl små som medelstora företag till livsviktiga investeringar.

Det omdiskuterade garantiprogrammet – som hittills fått nobben av alla storbanker utom Swedbank – var ett lovvärt men ack så misslyckat försök att stabilisera finanssystemet, smörja kreditgivningen och därmed motarbeta att varslen övergår i uppsägningar. Så här i efterhand är det en underdrift att påstå att finansministern överskattade bankernas vilja att ta samhällsansvar.

Borde den borgerliga regeringens miljarderbjudande genom köp av bankaktier vid nyemissioner eller via hybridkapital vålla oro? Svaret är både ja och nej.

Nej, de senaste månadernas exceptionella åtgärder ska betraktas i ljuset av finanskrisen. Det är knappast någon socialiseringsiver som driver fram miljardstödet som möjliggör för staten att bli bankägare. Finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell var så illa tvungna att agera då bankväsendet är ekonomins blodomlopp. Det handlar dessutom inte om regelrätta subventioner som skickar notan till skattebetalarna, bankpaketet finansieras av aktörerna själva via avgifter till stabilitetsfonden.

Ja, därför att kraven kopplade till miljardstödet som möjliggör en utlåning från bankerna i storleksordningen 400-600 miljarder kronor tangerar just den ansvarskänsla som bankerna visat sig ovilliga att plocka fram. Det gäller stopp för löne- och arvodesökning under två år, slopade bonusar samt begränsningar av avgångsvederlag för företagsledningar i de institut som erhåller ett statligt kapitaltillskott.

Risken finns att bankerna anser sig så pass solventa att de nöjer sig med utlåningen till storföretagen. Företagsledningar vill normalt inte se sina framtida bonusar gå upp i rök, tveksamt om sympati med näringslivet kan råd bot på den inställningen. En kvalificerad gissning är att bankerna i första hand söker privat kapital genom nyemissioner. Dessvärre kommer det inte att förslå.

Ett ökat statligt ägande av banksektorn är knappast är något drömscenario men alternativet är mycket värre för samhällsekonomin i stort. Om bankerna fortsätter att vara ointresserade av finansministerns hot och löften så återstår att överväga en generell bankgaranti för att bryta den negativa spiralen och säkra företagsfinansieringen.

Det är lätt att vara efterklok. Men i linje med nationalekonomen Milton Friedmans tes – att affärsmän är för en fri marknad utom när det gäller dem själva – borde garantiprogrammet givits en obligatorisk status redan från början.

GD 5 FEBRUARI 2009

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons