Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan Guillou - en kolumnist i trotsåldern

/

Ständigt denne Jan Guillou. Han är som ett barn i trotsåldern som hela tiden måste testa var gränsen går.

Annons

I sin senaste kolumn i Aftonbladet kallar han de afghanska tolkar som gjorde avgörande insatser för den svenska insatsen i Afghanistan för "quislingar" (syftandes på den norske nazikollaboratören Vidkun Quisling) . Guillou skriver: "I vårt grannland Norge kallas den typen av kollaboratörer för quislingar och dömdes till fängelse eller avrättades eller mördades efter kriget."

Det är lätt att få intrycket att Guillou gärna skulle se att tolkarna hamnade i talibanernas blodbesudlade händer, med allt vad det innebär av brutala avrättningsmetoder. Fullt så grotesk blir Guillou dessbättre inte i sin krönika, utan han landar i att Sverige har ett moraliskt ansvar att hjälpa. Det är en bra – ja egentligen den enda – rimliga slutsatsen. Man får väl försöka glädjas åt allt, även oförskämdheter, som ändå gör att tolkarnas situation stannar kvar högt upp på den mediala dagordningen.

Jag kan ändå inte låta bli att undra hur Jan Guillou ser på talibanstyret i Afghanistan mellan 1996 och 2001. Menar Guillou verkligen att de afghaner som bekämpade talibanernas skräckvälde skulle vara landsförrädare och quislingar? Man kunde annars tro att en av lärdomarna från hans egen romansvit om 1900-talet var att det är rätt att göra motstånd när ens land har tagits över av extremister (i Guillos böcker avhandlas främst Hjemmefrontens motstånd mot den nazistiska ockupationen av Norge).

Som sagt, det är lätt att få känslan av att Guillou trotsar för sakens egen skull. Till och med när han ska argumentera för att ett antal utsatta afghaner ska få asyl i Sverige så måste han inleda med att förnedra och förakta dem.

Ett annat famöst exempel är när Jan Guillou i fjol ägnade en hel krönika åt att förringa den ökade antisemitismen som många av landets judar vittnat om. Guillou menade då att muslimer är mer utsatta än judar och att de judar som berättar om sin utsatthet mest sannolikt "bara ljuger, fast med gott uppsåt."

Detta skrev han alltså samtidigt som vi kunnat läsa vittnesmål i Sydsvenskan om hur judar inte längre vågar bära sina religiösa symboler synligt. Det faktum att flera judar har berättat att de överväger att lämna Sverige kommenterade Guillou med orden: "Tanken att den svenska judenheten börjat förbereda sig på flykt ur landet är inte bara hårresande. Den är en oerhörd förolämpning."

Läs mer: Tolken som Sverige övergav i Afghanistan vädjar till svenska folket - hjälp mig.

Läs mer: Herr Guillou är en förolämpning.

Guillou menade i sin krönika att det i stället är islamofobin som är det stora hotet i dagens samhälle. Det är för mig fortfarande obegripligt varför man måste välja. Både antisemitismen och islamofobin är reella samhällsproblem och det finns ingen anledning att förringa någon av dem.

Jag inledde med att jämföra Guillou med ett barn i trotsåldern. Inser nu att den jämförelsen inte stämmer. Ett barn brukar nämligen växa ifrån det där evinnerliga trotsandet med åren.

Annons
Annons