Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kajsa Dovstad: Ja, vi vill leva i Norden

Alla skulle vinna på ett enat Norden.

Annons

Historisk karta över Norden.

I veckan samlas Nordiska rådet till sin 69:e kongress i Helsingfors. Trots att många talar varmt om ett fördjupat samarbete är det få nordiska politiker som på allvar vill integrera länderna ytterligare. Ännu färre är de makthavare som vågar tänka riktigt stort: bilda en nordisk union eller federation.

Alla skulle vinna på ett enat Norden. Tillsammans är Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island världens tionde största ekonomi. Norden skulle bli en världspolitisk maktfaktor. Med över 25 miljoner invånare är en gemensam nordisk marknad högintressant för globala företag. Av just ekonomiska anledningar har den norske hotellmiljardären Petter Stordalen länge förespråkat att åtminstone de skandinaviska länderna går samman och bildar en modern Kalmarunion.

Under 1800-talet var skandinavismen, idén om ett enat Skandinavien, en etablerad rörelse. Inte minst liberaler bidrog till att århundraden av fiendeskap ersattes av en broderskapskänsla. Efter första världskriget inkluderades Finland och Island i tanken på ett enat Norden. När Nordiska rådet grundades på 1950-talet blev ett av de första besluten att skapa en nordisk passunion och med den en gemensam arbetsmarknad.

Men under de senaste årtiondena har det nordiska samarbetet hamnat i skymundan av större internationella samarbeten. I dag är ländernas olika uppfattning om Nato och EU ett av de främsta hindren för en union. Här måste vi helt enkelt enas. Sverige och Finland måste bli medlemmar i Nato, trots att det finns historiska skäl till att man står utanför. Likaså måste Norge och Island gå med i EU.

På andra plan bör en nordisk union ta hänsyn till medlemsstaternas särarter. Låt norrmännen behålla sina oljepengar, stoppa inte danskarna från att införa krav på fläsk i skolmaten och lämna problemen i de svenska förorterna åt svenska politiker.

I huvudsak är det dock mer som förenar än som skiljer oss åt. I värderingsfrågor som jämställdhet och inställningen till sexuell och personlig frihet är de nordiska länderna världens mest progressiva. Här finns också både en solid arbetsmoral och ett starkt stöd för välfärdsstaten. Trots att det är svårt att förstå danska är språken en förenande kraft.

Men att omvandla fem nationer till en är knappast ett verklighetstroget mål i dagens läge. Särskilt inte när de nationella identiteterna till viss del ändå utgörs av att ta avstånd från varandra. Norrmän njuter av att slå svenskar i skidspåret, Finland sätter stolthet i att inte tillhöra något grannland och svenskar tycker om att känna sig moraliskt överlägsna danskar.

En nordisk union bör därför vara så nära en egen statsbildning som möjligt utan att faktiskt vara det. Det lokala självstyret och de nationella symbolerna bör finnas kvar. Vi kan konkurrera med varandra i sport, men samarbeta i övrigt. Vägen dit behöver inte vara så snårig. 42 procent av nordborna är positiva till en nordisk federalstat. Nu är det dags att ena Norden.

Annons
Annons
Annons