Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Dags att skrota ett föråldrat system – vi behöver ingen landshövding

Det är nära 400 år sedan som det nuvarande systemet med län och länsstyrelser kom till. Nu är det dags att skrota det, skriver GD:s politiska redaktör Karin Bergkvist.

Annons

Borde vi ha en landshövding på slottet i Gävle?

Vad gör landets landshövdingar? Hur de lever och vad de kostar skattebetalarna?

Det är frågor som ställs i en granskning som Gefle Dagblad gjort tillsammans med övriga tidningar i Mittmedia.

Läs mer: GD granskar: Vad gör landshövdingar för nytta?

Att landshövdingarnas verksamhet granskas tillhör inte vanligheterna – det är en sådan där verksamhet som existerar, som ofta går under radarn och som få har några tydliga åsikter om. Därför är det en välkommen granskning.

Gävleborgs landshövding Per Bill.

Den visar att landets 21 landshövdingar under förra året kostade staten 35 miljoner kronor i lön, representation, resor och boende. Representationen i form av middagar, luncher, gåvor och uppvaktningar varierar rätt stort mellan länen. Gävleborgs landshövding Per Bill la till exempel mest pengar på alkohol – 50 000 kronor förra året.

En avtackning av landshövding Peter Egardt i Uppsala gick på 234 199 kronor.

Det är naturligtvis stora pengar och hur stor del som går till exempelvis alkohol kan förstås diskuteras, men sett till vad landshövdingarna har för uppgift egentligen inte så konstigt att mycket av utgifterna handlar om representation.

Landshövdingen ska vara en viktig länk mellan människor och kommuner på ena sidan och regering, riksdag och centrala myndigheter på andra sidan, enligt befattningsbeskrivningen.

Det må låta tjusigt men deras uppdrag är till största delen ceremoniellt och handlar mycket om att träffa företrädare för näringsliv, politiken, utbildningsväsendet och andra som tros ha betydelse för länets utveckling.

Påfallande ofta knyts dock middagar och större sammankomster till spektakulära evenemang som skid-VM eller besök av kända personer, visar granskningen.

Det påminner onekligen om en annan otidsenlig organisation i landet – nämligen kungahuset. Men så var ju också landshövdingen en gång för inte alltför länge sedan att betrakta som en vicekung.

Det är nu nära 400 år sedan som det nuvarande systemet med län och länsstyrelser kom till. Rikskanslern Axel Oxenstierna författade 1634 års regeringsform där det skapades 23 landshövdinge-dömen.

Landshövdingarna och länsstyrelserna utgjorde under ett par hundra år den så kallade lantregeringen. Det betydde att i stort sett all statlig förvaltning på länsplanet lydde under "Konungens befallningshavande", som termen löd, det vill säga landshövdingen, en titel som hängde kvar ända in på 1950-talet.

Det har skett förändringar genom åren och sedan ett knappt decennium tillbaka är Länsstyrelsen formellt en så kallad enrådighetsmyndighet. Det betyder att landshövdingen svarar direkt inför regeringen.

Det ger en parallell organisation i länet – länsstyrelsen med landshövdingen samt den folkvalda regionen – som ger ett dubbelkommando som det är svårt att förstå vitsen med.

Det finns redan folkvalda politiker i regionerna som mer eller mindre har samma uppdrag. Politiker som dessutom är folkvalda, till skillnad från landshövdingen som ju utses av regeringen på premisser som stundtals kan verka oklara.

Mittmedias granskning väcker frågan om landshövdingen verkligen behövs?

Svaret blir nej, det är dags att skrota detta föråldrade system.

Annons
Annons
Annons