Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Bergkvist: En kort mening om en död tiggare som är som en hel tragedi

Annons

Det är många i Tierp som sörjer en död man, den tiggare som suttit utanför Lidl i många år.

En man som i åratal suttit utanför Lidl i Tierp hittades död i helgen.

Han tog sitt eget liv.

Hans död väcker så många tankar. Om hur samhället handskas med den sociala misär så många av dessa så kallade EU-migranter lever i och om hur vi själva agerar.

Känslan av otillräcklighet är stark liksom känslan av osäkerhet. Hur ska vi egentligen hjälpa? Vi är många som känner likadant här i Tierp, många som känner en sorg över att en välbekant person vi alla gillade kände sådan förtvivlan. Man kan nästan ta på den känslan bland de som samlades utanför entrén till Lidl häromkvällen vid alla de ljus, blommor och brev som människor lämnat. Vi stod där tillsammans för att sörja en människa som vi på ett sätt känt i åratal men ändå inte kände alls.

För hur väl lär man känna någon som man inte kan prata med mer än i lösryckta meningar? Hur mycket kompis kan man egentligen bli med någon som är så fruktansvärt beroende av din och alla andras välvilja?

Och när vi sagt hejdå till honom efter en pratstund, en handskakning och kanske gett en slant, åkte ju vi hem till oss själva och våra trygga hem medan han åkte iväg till, ja vart? För var bodde han egentligen? Och hur?

Vi var många som tyckte så mycket om honom, som blev rörda av hans glada uppsyn, att han skojade med våra barn och hans hjälpsamhet med att bära kassar och att hålla snyggt utanför butiken. Vi var många som stack åt honom pengar, gav honom vår pant och som åkte dit med filtar och kläder när de svenska dagarna och nätterna blev allt mer obarmhärtiga.

Han skrattade och vinkade. Ibland när jag körde förbi på gatan, långt från ingången, vinkade han ivrigt och log sitt breda leende.

Vänligheten bestod men leendet blev allt blekare, blicken tröttare. Och en gråkall helgnatt orkade han inte längre.

Hans död är kulmen på många års elände, en förnedring vi inte borde acceptera i vårt land. Kylan, att sitta på en liten pall i ur och skur, ohälsa och förtvivlan ledde till en allt för tidig död. Polisen har inte underrättat några anhöriga. "Vi vet inte om han har några anhöriga", konstaterade polisen i AB-intervjun.

En kort mening som är som en hel tragedi.

Tidigare i höstas kom Moderaterna med förslaget att förbjuda tiggeri.

Hur hade ett sådant förslag hjälpt mannen i Tierp?, funderar jag.

Att säga att vi måste stoppa tiggeriet är inte kontroversiellt. Vi ska inte acceptera fattigdom så stor att man tvingas sitta på marken med en skrynklig pappersmugg framför sig.

Jag tror inte att ett förbud är rätta vägen att gå, av många olika skäl. Rättstekniskt blir ett sådant förslag krångligt, eller en "rättsteknisk mardröm" som Mårten Schultz, professor i civilrätt, kallar tiggeriförbud. En redan hårt prövad poliskår slipper nog också gärna att jaga personer som tigger – den har onekligen mycket annat att göra.

Men även de som vänder sig mot ett förbud, som kommer med invändningen att fattigdom inte går att lagstifta bort, blir ofta svaren skyldiga när det kommer till tiggerifrågan. För lösningen är såklart inte heller att fortsätta ge pengar och på så sätt till viss del sanktionera ett system som cementerar fattigdom och i vissa fall stoppar pengar i fel fickor.

Men när Moderaterna presenterade sitt förslag till tiggeriförbud kunde de ha dröjt sig kvar en stund vid formuleringen om att sätta press på de EU-länder vars medborgare söker sig till andra länder för att tigga.

Men om det stannar vid ett lojt "vi måste sätta press på EU" hamnar återigen de fattiga människor vi säger oss vilja hjälpa i kläm mellan förbudsivrarna och förbudsmotståndarna.

EU:s tandlöshet gentemot medlemsländer som ignorerar fattigdomen och utanförskapet i dessa grupper – trots att de får bidrag från EU:s strukturfonder för att motverka just detta! – är motbjudande. Stryp EU-fonderna och inför sanktioner mot de medlemsländer som öppet diskriminerar sina medborgare. Det vore åtminstone en början.

Redan dagen efter livet tog slut för mannen i Tierp på ett kallt, ödsligt torg har en ny person slagit sig ner på andra sidan entrédörrarna. Han sitter där under sin filt, med axlarna uppdragna, koppen framför sig.

Han tittar inte på blommorna och ljusen.

Läs mer: Karin Bergkvist: Tiggarna ska bort från våra gator – men inte med hjälp av en ny lag

Annons
Annons
Annons