Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Tiggarna ska bort från våra gator – men inte med hjälp av en ny lag

Självklart ska vi motverka tiggeriet, men förbud är fel väg att gå, skriver GD:s politiska redaktör Karin Bergkvist.

Annons

En syn vi vant oss vid.

Att säga att tiggeriet ska stoppas är egentligen ingen kontroversiell ståndpunkt. Människor ska inte behöva tigga för att överleva.

Frågan är hur tiggeriet ska stoppas.

Det är klart att vi kan göra det enkelt för oss och kalla dessa människor för kriminella, att de kommer hit med en enda agenda – att tigga vecka efter vecka, månad efter månad tigga efter pengar, ointresserade av att söka sig annan försörjning.

Den bilden gör kraven på förbud mot tiggeri enklare att ställa.

Men många som har haft med dessa olyckliga att göra på ett djupare plan vet att sanningen inte är så enkel. För bakom alla dessa tusentals människor med skrynkliga pappersmuggar vi vant oss vid att se utanför affärer under senare år gömmer sig också tusentals tragedier.

Dessa människor har gett fattigeuropa ett ansikte och det är helt enkelt en bättre idé för dem att tigga pengar utanför Konsum i en svensk småstad än att stanna kvar i hemlandet där de utsätts för diskriminering och regeringar som är glada över att bli av med dem. Den verklighet de lever i tvingar iväg dem från hemlandet.

Moderaterna presenterade i veckan ett nytt kriminalpolitiskt program. Ett av förslagen är ett nationellt förbud mot tiggeri. Enligt förslaget behövs ett förbud för att "stoppa ordningsproblem och utnyttjandet av utsatta människor."

Förslaget skulle – om det förverkligades – innebära en massa trassliga undantag. Det ska innebära att aktiv och passiv insamling av pengar kriminaliseras, ett förbud som ska omfatta alla som tigger och på alla platser. Men ska enligt partiet inte gälla insamlingsorganisationer eller för den som till exempel råkat ut för en nödsituation, glömt plånboken och behöver be någon annan om pengar. Förbudet ska i stället ta sikte på situationer då tiggeri har blivit en slags försörjning, skriver partiet.

Frågan är hur de ställer sig till alla de grupper som finns på exempelvis Facebook där man kan be om att få saker gratis – för den som har dåligt ställt. Är det tiggeri? Hur ska lagen skilja mellan etablerade hjälporganisationer och de modernare formen av insamlingar?

Syftet är förstås att komma åt just de fattiga rumänska och bulgariska romerna och inga andra. Men att sy ihop en lag fylld med undantag låter som en rättsteknisk mardröm, som Mårten Schultz, professor i civilrätt kallar tiggeriförbud.

I Svenska Dagbladet skriver han: "Tiggeriförbudet i Moderaternas form är en rättsteknisk mardröm. Hur ska tillståndshanteringen kunna särskilja Rädda Barnen från en nystartad organisation av organiserade tiggare utan att komma i konflikt med grundlagens krav på likabehandling?"

Och polisen har onekligen betydligt mer prioriterade uppgifter än att jaga fattiga människor som tigger.

Moderaterna nämner att Sverige måste fortsätta att sätta press på de EU-länder vars medborgare söker sig till andra länder för att tigga.

De kunde ha dröjt sig kvar vid den tanken istället.

EU:s tandlöshet gentemot medlemsländer som ignorerar fattigdomen och utanförskapet i dessa grupper – trots att de får bidrag från EU:s strukturfonder för att motverka just detta! – är provocerande.

Liberalernas Birgitta Ohlsson sågade härmdagen M-förslaget och konstaterade att man istället ska strypa just dessa EU-fonder och införa sanktioner mot medlemsländer som öppet diskriminerar sina medborgare. Om man verkligen värnar om de människor som hamnar i misär och tiggeri i Sverige är det en bättre väg att gå.

Men det är klart. När opinionsmätningar visar att 57 procent av de tillfrågade vill att tiggeri ska förbjudas är det förstås lockande att istället välja att göra det enkelt för sig och kräva lagstiftning.

Annons
Annons
Annons