Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Lisa Magnusson: Den verkliga censuren går under radarn

Ledare

År 2017 förstår vi fortfarande inte internet, skriver ledarsidans krönikör Lisa Magnusson.

Den verkliga censuren på nätet glider under radarn

Året var 1984, och SVT:s Herbert Söderström skulle presentera en dokumentär om datorns framtid. Men först ville han säga sitt i ett intro som nu gillas, delas och beskrattas överallt.

"Att vi kommer att sitta hemma och beställa biobiljetter och sådana saker? Jag tvivlar på det", meddelade han. "Själv har jag haft dator hemma i snart fyra år och jag hittar INGEN som helst privat användning av den. Det är faktiskt så att telefonnummer hittar man enklast i telefonkatalogen, kakrecept hittar man enklast i bakböcker och matrecept lämpligen i kokböcker."

Efter denna indignerade, inledande svada delade Herbert Söderström med sig av ett råd till dem som trots allt tyckte att en hemdator lät som en spännande idé: "Sätt er tre kvällar i rad på 40 centimeters avstånd från er färg-tv hemma, och så tittar ni igenom Rapport, kväll efter kväll, tre kvällar i rad. Om ni fortfarande vill ha en hemdator så köp för all del en, men jag tror inte att ni kommer att ha någon vidare användning av den."

Nu är Herbert Söderström död sedan många år tillbaka, men det hade ju varit roligt om han kunnat återuppstå, bara så man fick se hans min när han fick veta vad som hände sedan. Jo, Herbert, Sverige 2017 är ett av världens mest digitaliserade samhällen. Myndigheterna gör allt för att fösa in medborgarna på datorn och mobilen (det du förmodligen då tänkte på som "yuppienalle").

Telefonkatalogerna existerar inte längre, och det finns folk som livnär sig på att blogga (jag förklarar en annan gång) om kakrecept. Kokböcker köps främst av folk som ska på födelsedagsfest hos någon de verkligen inte känner. Alla andra googlar (söker i arkiven). Folk inte bara beställer biobiljetter via datorn, företag omsätter miljarder på att visa tv och film direkt där.

De "elektroniska anslagstavlorna" som det pratas om i dokumentären kallas sociala medier numera, och de styrs av verktyg och algoritmer som gör att man bara ser det man vill se. Så gigantiska har de blivit att det upprättats parallella universa där fakta är en smaksak och sanning en känsla, och där traditionella medier ständigt anklagas för censur för att de inte rapporterar i enlighet med folks disparata världsbilder.

Samtidigt glider den verkliga censuren under radarn.

Domen i Patent- och marknadsöverdomstolens ärende 11706-15 föll förra veckan, och framstår vid en första anblick som intetsägande. Så internetleverantören Bredbandsbolaget måste se till att ingen kan gå in på fildelarsidorna Piratebay och Swefilmer, på grund av att de innehåller upphovsrättsskyddat material? Gäsp.

Piratebay dog ju för länge sedan, Swefilmer har bytt adress. Och hur som helst orkar de flesta ändå inte sitta och vänta på att ladda ned en Hollywoodrulle som sedan visar sig vara ryskdubbad och amatörfilmad inifrån en biograf. Inte när man för någon hundring i månaden kan få allt direkt. De tekniskt bevandrade vet dessutom alltid hur de ska göra för att undgå att internetleverantörerna spårar dem.

Åh, vänta, Herbert, förlåt! Jag insåg nu att jag glömt förklara "internetleverantör". Det är de som har hand om förbindelserna mellan datorerna. Rent tekniskt är de alltså att jämställa med PostNord (det som på din tid hette Posten).

Som gammal journalist vet du förstås att hela detta system står och faller med post- och telehemligheten, det vill säga principen om att budbäraren inte lägger sig vad som skickas. Den bara tillhandahåller servicen.

På internet började post- och telehemligheten luckras upp redan år 2009. Då kom IPRED-lagen som gav nöjesindustrin rätt att begära ut information om privatpersoner och sedan kräva dem på stora summor för blotta misstanken om upphovsrättsbrott – helt utan att blanda in rättsväsendet.

En del internetleverantörer har själva valt att tumma på sin budbärarneutralitet. Till exempel har Telia (tidigare Televerket) under lång tid kört en femfaldigt prisbelönt reklamkampanj på det hjärndöda temat "Jag hatar hat". Den går ut på att personer som skickar trevliga meddelanden får förmånligare avtal. På sin hemsida visar Telia autentiska bildexempel på budskap som inte är okej.

"Men orka bry sig om dessa [censurerat ord]""Hoppas du dör! *bild på bajs*" "Du hör inte hemma på en fotbollsplan, [censurerat ord]!"

Det här är ju en lite eljest syn på sin roll som budbärare. Men det rör sig ändå om en enskild leverantör, som går att välja bort. Domen häromveckan, däremot, den är faktiskt något helt nytt. Den skjuter inte budbäraren, den bara håller en pistol mot budbärarens huvud och nickar menande. Internetleverantörer måste blockera sidor som misshagar nöjesindustrin, för annars...

Somliga ser sådant som en positiv utveckling. Kanske kan man i framtiden använda den här domen för att till exempel se till att stoppa de "alternativa nyhetssidorna" och deras lögnaktiga propaganda? Själv tänker jag i mitt stilla sinne att en god grundregel är att bara applådera maktmedel som man skulle vara bekväm med även om de hamnade i händerna på ens värsta fiende. Dit hör inte en lag om blockerade internetadresser.

Och du, Herbert, det är faktiskt en sak att du inte förstod internet 1984. En helt annan att vi fortfarande inte gör det, år 2017.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons