Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Terrordåd förhindras inte genom att misstänkliggöra alla asylsökande

Artikelserie
Lastbilsdådet i Stockholm

Ledarsidans krönikör Lisa Magnusson om terrorn i Stockholm, och de politiska reaktionerna.

Annons

Terror stoppas inte genom att bunta ihop alla asylsökande.

Jag kan inte sluta tänka på elvaåringen, och på hennes mamma. Det var vår i luften, barnet var på väg från skolan, mamman väntade nere i T-centralens tunnelbana. Samtidigt en fyrabarnsfar som for nedför Drottninggatan i en stulen lastbil, och som enligt vittnen tycktes sikta in sig på just barn. Skriken, tumultet. Och elvaåringen som aldrig dök upp.

Jag kan heller inte sluta tänka på de nio månader gamla tvillingarna. De som just tillbringat lika lång tid utanför livmodern som innanför, och som låg i sin pappas famn på bilderna som kablades ut efter gasattacken i syriska Khan Sheikhun. Deras ansikten såg fridfulla ut, man skulle ha kunnat tro att de sov. Om det inte vore för att de var så bleka, om det inte vore för pappans sammanbitna käkar och bottenlösa blick.

Fyrabarnsfadern bakom terrorattacken i Stockholm sade att han gjort detta för att Sverige ska sluta bomba hans hemland Syrien, trots att Sverige inte bombar Syrien och han själv kommer från Uzbekistan. Jo, han är säkerligen förvirrad. Men så förvirrade är människor sällan att de verkligen inte har en aning om vad de gör. Och för honom var massmord uppenbarligen själva syftet med vansinnesfärden. Somliga talar redan om förlåtelse, men jag önskar honom bara ont.

I Syrien är fienden inte enskilda gärningsmän utan en hel regim. Diktaturen har många tusen ögon och öron, och tortyr och försvinnanden var vardagsmat långt innan Bashar al-Assad förklarade krig mot hela befolkningen. al-Assad är ett taget namn, det betyder lejon, men ädel och lejonlik är det sista diktatorn är. Hans namn har blivit en svordom i folkmun: "Yila'an al-Assad", Förbannade al-Assad. Yila'an al-Assad släpper napalm över skolgårdar, bombar bostadsområden, bagerier och sjukhus.

På detta så gasattackerna, för dådet i Khan Sheikhun var inte det första. Vissa ifrågasätter den särskilda upprördheten över kemiska vapen, att just gas betraktas som någon sorts magisk gräns, som om det vore okej att civilia dör så länge de dör på andra sätt. Men det finns grader i helvetet. En gasattack hör till de vidrigaste av vapen, för den letar sig ned i källare och skyddsrum, den är osynlig, den smyger sig på, det går inte att gömma sig.

Den slår hårdast mot ömtåliga personer – som barn – och döden kommer inifrån, plågsam och utdragen, det finns nästan inget omgivningen kan göra. I synnerhet inte när regimen efteråt bombar sjukhuset dit offren tagits. Fortfarande flyr människor från detta, och från Islamiska staten som utnyttjat kaoset för att tillskansa sig syrisk mark. Men det har vi slutat prata om i länderna dit flyktingarna vill.

Efter terrordådet i Stockholm säger nu somliga ungefär att "vad var det vi sade, precis såhär går det när man tar emot en massa flyktingar". Moderaternas partiledare twittrade under måndagen: "Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags." Men de som tror att detta handlar om asylsökande avslöjar att de inte bara glömt vilka som stått bakom terrordåd på svensk mark de senaste decennierna, utan också vilka de asylsökande är.

Jag hyser inga tvivel om att vi som samhälle kommer att stå starkt även fortsättningsvis. Jag hoppas även på bättre löner för poliserna och personalen inom räddningstjänsten och vården. På att det nu ska bli ordning på det hittills grovt vanskötta och eftersatta arbetet mot våldsbejakande extremism.

Men det politiska efterspelet måste utgå från en grundläggande insikt om att inga terrordåd förhindras genom att bunta ihop och misstänkliggöra alla asylsökande, de som i många fall själva flyr från terror, från ett liv där skadade och dödade i attentat är vardag. De har sökt sig hit för den fred och frihet som vi tar för given, och som vi även fortsättningsvis kommer att kunna ta för given. För ett har terrordådet på Drottninggatan redan visat oss, med all tydlighet, och det är att vi bor i ett av de tåligaste, segaste och mest orubbliga samhällena i världen.

Annons
Annons
Annons