Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Berlinmuren var ny och skulle försvaras till vilket pris som helst

Annons

Det har nu gått 55 år sedan muren som klöv Berlin i två delar blev ett sorgligt faktum. I och med byggandet av Berlinmuren befästes delningen av Tyskland ytterligare och den östra halvan av Berlin förvandlades till ett stort fängelse – som det nu blev betydligt svårare att fly ifrån. Man kunde så klart försöka, men den som vågade riskerade att bli dödad av regimens kulor.

Berlin omrking 1962. En andra Berlinmur byggs intill den gamla i de centrala delarna av Berlin.

De kommunistiska härskarna i DDR (Östtyskland) beskrev muren som en skyddsvall, som skulle skydda medborgarna från fascismen i väst, men för den som ville se vad som egentligen pågick var det lätt att genomskåda propagandan. Även i Sverige skärptes polariseringen, och dödsskjutningarna vid muren gjorde det nödvändigt att ta ställning.

Som så ofta förr hamnade antikommunisterna – som gärna refererade till sig själva som de fyra demokratiska partierna – i ena ringhörnan, medan kommunisterna valde att placera sig i den andra. Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, utförde nämligen vid denna tid lydigt "plikten" att försvara kamraterna som styrde i DDR.

Hösten 1962 var det dags för kommunalval i Sverige, och Berlinmuren kastade en tydlig skugga över den svenska valrörelsen. I radioprogrammet "Duellen" debatterade partierna i tio dueller tills alla hade hunnit möta alla. I de dueller som SKP utkämpade ställdes partiet till svars för medlöperiet, men några vettiga svar kunde inte ges.

Riksdagsledamoten Henning Nilsson (SKP) medgav att dödsskjutningarna var tragiska, men han betonade samtidigt att man fick förstå den situation i vilken skjutningarna ägde rum: "Jag anser att det som händer och sker på båda sidor dessa gränser mer eller mindre är onormala företeelser, som så att säga är en frukt ur de onormala förhållanden som råder i Tyskland av i dag" ("Duellen" del 4, 30/8 1962). Gunnar Öhman (SKP) fyllde på med mer i samma anda. Situationen var onormal, men Öhman förnekade att muren skulle ha byggts i syfte att förhindra människor att lämna DDR. Och att kommunistregimen skulle plocka bort muren, vilket Högerpartiets Gunnar Hillerdal förordade, var inte aktuellt. Muren kunde rivas först när ett fredsavtal hade slutits mellan de två tyska staterna, ansåg kommunisten ("Duellen" del 10, 13/9 1962).

De svenska kommunisterna hade visat vad de gick för, och förtroendet för partiet rasade. Valet 1962 blev en katastrof. Nu började det emellertid mullra även i de egna medlemsleden och inom bara några år skulle det gamla ledargarnityret pressas bort.

Den nyligen avlidne CH Hermansson, som blev partiordförande 1964, har ibland beskrivits som en kommunist som tidigare än de flesta började inta en rimligare hållning till just Berlinmuren. Men när Hermansson intervjuades av Ingemar Odlander kort efter tillträdet, var det de gamla vanliga flosklerna om Berlinmuren som hoppade ur munnen ("Dagens eko" 5/1 1964).

Det som upprörde Hermansson var inte själva beslutet att bygga muren. Han ansåg nämligen att "varje suverän stat måste ha rätt att själv bestämma hur den vill markera sina gränser". I den mån Hermansson avskydde muren dolde han det således väl under intervjun.

Nytillträdde partiledaren för Sveriges Kommunistiska Parti,  CH Hermansson, visar upp sitt passerkort vid entrén till riksdagen i Stockholm 23 juni 1964. I DDR fortsatte regimen att visa hur den ville markera gränsen genom Berlin.

Men morden då? Dödandet av flyende östtyska medborgare måste väl ändå ha upprört Hermansson, kan man tycka.

I intervjun deklarerade CH Hermansson förvisso tydligt att han ansåg att dödsskjutningarna var upprörande, men Hermansson inflikade även ett försåtligt "från båda sidor". Därmed kunde den ouppmärksamme få det felaktiga intrycket att det rörde sig om två lika goda kålsupare, snarare än om ett brutalt förtryckarsamhälle och ett Västberlin som utgjorde nyckelhålet mot en friare värld.

Östberlinare får hjälp av Västberlinare att klättra över muren 10 november 1989.

I dag är det lätt att fördöma kommunisternas legitimering av DDR och deras överseende attityd till Berlinmuren. Men de felbedömningar, det självvalda tunnelseendet och den ryggradslösa likgiltigheten inför förtryck, våld och lidande som det tidiga 1960-talets svenska kommunister uppvisade, återfinns även i vår tid.

Om 55 år kommer det att sitta människor som blickar bakåt mot år 2016 samtidigt som de undrar varför vi inte hade kurage nog att se farorna, självbedrägerierna och vår egen passivitet i vitögat. De kommer att fråga sig varför vi lät stora delar av världen brinna, lida och förslavas, och deras fråga kommer att vara befogad.

Att göra rätt ställningstaganden när historien står och väger är lika nödvändigt nu som det var under 1960-talet, och det är möjligt att handla rätt. SKP:s bedömning av Berlinmuren och den kommunistiska världsrörelsen var inte den enda möjliga. Kommunisternas hummanden och bortförklaringar står i bjärt kontrast till Centerpartiets Olof Jonssons uttalande om samma mur ("Duellen" del 1, 24/8 1962):

I ståhejet kring rymdfarare och militärparader döljes inte bara fattigdomen och nöden, där kväves också den starkaste frihetslängtan i döden vid en mur i Berlin. Detta är frågor som den svenske väljaren, ni som lyssnar i svenska hem, inte kommer ifrån. Därför bekämpar vi kommunismen.

Frågan är om vi i dag bottnar tillräckligt djupt i våra övertygelser för att möta vår tids hot mot friheten med motsvarande skärpa och kraft.

Annons
Annons
Annons