Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När IS-resenärerna kommer tillbaka – vad ska jag säga till Azad, Maryam och Khelef?

Det är inte populism att vilja se fällande domar mot återvändande jihadister.

Annons

Islamiska statens svarta flagga tas ner i en by utanför Ramadi.

Förra veckan skrev jag om hur kommuner förbereder sig för att ta emot återvändande IS-resenärer. Ämnet väcker heta känslor. Det är fullt förståeligt med tanke på vad som diskuteras. Det har talats om återintegrering av jihadister och att de ska få hjälp med jobb- och bostadsstöd, körkort och skuldsanering.

Ämnet är så laddat för att det finns många svenskar i dag som har släkt och vänner som direkt eller indirekt påverkats av Islamiska statens (IS) terror i Syrien och Irak. När politiker, tjänstemän och forskare diskuterar rehabilitering av återvändande IS-resenärer är det pinsamt tyst om den gruppen människor i Sverige som, åtminstone sedan sommaren 2014, dagligen gått runt oroliga för släkt och vänner i Syrien och Irak. IS har kanske inte slaktat assyrier, syrianer, shiamuslimer, yezidier och kurder i Sverige, men deras avskyvärda brott har inte undgått dessa grupper här hemma.

Sommaren 2014. Min familj ringer konstant hem till släkten i norra Irak. Så gör även mina andra kurdiska, och assyriska, bekanta. IS befinner sig bara trettio kilometer bort från Erbil, huvudstaden i den kurdiska regionen i Irak. Under samma tid kommer rapporterna om vad IS gör mot Mosuls kristna befolkning. Jihadisterna vill rensa bort de icke-muslimska grupperna. Sedan erövrar IS Sinjarområdet. Nu är det yezidiernas tur.

Och samtidigt i Sverige rasar debatten om hur IS-svenskar ska stoppas. Kommuner uppmanas att arbeta fram handlingsplaner mot extremism. Nya terrorlagar skickas ut på remiss. Mycket går åt rätt håll.

Förutom när det kommer till frågan om återvändande IS-resenärer. Det är klart att det svider i folks ögon när det talas om rehabilitering av IS-resenärer i form av jobb- och bostadsstöd, körkort och skuldsanering. Men borde inte den högsta prioriteten vara att återvändare ska åtalas och, förhoppningsvis, straffas för sina brott?

För där brister det. Terrorlagarna är tandlösa. Det är svårt att döma misstänkta IS-resenärer. Det finns stora svårigheter med bevisning i brottsutredningarna. Det är uppenbart att terrorlagarna måste skärpas. En bra början var kriminaliseringen av terrorresor. Och nu är förslaget om "straffrättsliga åtgärder mot deltagande i en väpnad konflikt till stöd för en terroristorganisation" ute på remiss.

En peshmergasoldat betraktar ödeläggelsen i Sinjar, där IS inledde en massaker på den yezidiska minoriteten.

Men nya terrorlagar skapar även problem för vår säkerhetstjänst. Det riskerar att sätta stopp för Säpo, då de inte längre får hämta in information från FRA:s signalspaning när brottsutredningar inleds mot misstänkta personer.

Kort sagt: det är mycket som måste åtgärdas. Det borde vara en självklarhet att vilja ta itu med dessa problem först, i stället för att prata vitt och brett om särskilt stöd för återvändande jihadister. De som har läst vad jag tidigare skrivit i ämnet vet var jag står. Givetvis är rehabilitering viktigt. Återvändande jihadister är tickande bomber som kan smälla av när som helst. Men allt tal om "återintegrering" bör först ske när de är bakom lås och bom. Inte en sekund tidigare.

Men att vilja låsa in jihadister är tydligen bara populism. I alla fall enligt Aftonbladets Oisín Cantwell som i förra veckan försökte läxa upp de som kritiserade förslagen om att hjälpa jihadister med bostadsstöd, körkort och skuldsanering.

Snark, så tröttsamt. Vilket uselt försök att diskreditera oss som med stor oro och sorg ser vad som diskuteras i svenska kommuner.

Cantwell får kalla det för vad han vill. Men det är ett svek av episka proportioner när svensk-kurder, svensk-assyrier, med flera, måste leva med vetskapen om att individer i Sverige som anslutit sig till en av vår tids blodigaste rörelser kan gå runt fria i samhället. Och om kommunerna får för sig att erbjuda icke-dömda folkmördare bostadsstöd, körkort och skuldsanering kommer det inte att tolkas som någon form av rehabilitering. Det kommer att tolkas som att man bortser från jihadisternas brott.

Vad säger jag till Azad, vars kusin dog som peshmergasoldat i kriget mot IS? Vad säger jag till Maryam, som från sin trygghet här i Sverige via nätet kunde se kyrkan i sin hemby vandaliseras och sedan raseras av IS? Vad säger jag till Khelef, yezidisk flykting, vars barndomsvänner mördats av IS?

Ska jag svara att vi inte kan göra något mot de IS-resenärer som nu återvänder? Jag vägrar låta det vara sant. Vi kan bättre. Vi måste.

Och är det populism att lyfta det här perspektivet? Inte alls.

Annons
Annons
Annons