Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Och så levde de lyckliga...?

+
Läs senare
/
Ledare

När krubban är tom, bits hästarna.

Det är svårt att se vilket av partierna Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som talesättet stämmer bäst på. Klyftan mellan högerkristna och socialkonservativa inom Kristdemokraterna är minst lika djup som den mellan höger- och vänsterdistrikt inom S.

Göran Hägglund vann visserligen partiledarvalet med bred marginal, 198 röster mot 89 för Mats Odell, på partiets extra riksting i Västerås i går. Men någon fred slöt den senares anhängare inte efter förlusten, utan fortsatte strida för sina kandidater på viceordförandeposterna, långt in på lördagskvällen.

Oförsonligheten ångade, till och med ut genom rutan för den som följde rikstinget via TV. Det tog först 70 minuter att ägna åt procedurfrågor, innan tinget kunde gå till val av partiledare. Varje liten formalitet som överhuvudtaget kunde gynna endera sidan skulle vändas och vridas på.

Mats Odell, som utmanat sittande partiledaren Göran Hägglund, har stötts av olika spretiga intressefickor inom partiet, men som har som minsta gemensamma nämnare att de är emot Hägglund.

Odells huvudsakliga supporterklubb är den högerkristna, lätt världsfrånvända Livets ord-falangen, men där finns också Stockholms läns marknadsliberaler och teaparty-inspirerade ungdomsförbundare. Genomsnitts-KD:aren kunde hitta minst en av Odells förtrupper som de inte gillar. Med sådana vänner behövde Odell inga fiender.

Kritiken mot Hägglund har varit att han haft en lätt nonchalant attityd gentemot valda organ och trägna partigängare, lett partiet på ett förstrött sätt, och inte kommunicerat en uthållig ideologisk linje gentemot väljarna. Hade bara Hägglundmotståndarna kunnat enas om någon annan kandidat än den lätt grälsjuke Odell så hade kanske inte Hägglund suttit så säker i stolen.

Hägglund och Odell fick tio minuter vardera innan ombudens pläderingar tog vid, och retoriskt och innehållsmässigt överglänste Hägglund sin rival fullständigt. Odell kunde inte hålla sig från elakheten att ”erbjuda Hägglund att fortsatt vara minister” om Odell blev partiledare – en oblyg pik mot att Hägglund sparkade Odell som finansmarknadsminister, något som Odell fortfarande är långsur över.

Nu återstår att se hur generöst Hägglund behandlar sin rival. I personfrågor har Hägglund visat sig vara rätt tuff.

Utomstående betraktares förklaringar till varför det går så knackigt för KD landar ofta i att det inte skulle finnas någon större efterfrågan på en socialkonservativ, kristdemokratisk politik i det modernistiska och kulturradikala Sverige.

Men så kan det knappast vara. Visst torde det finnas en stabil bas av väljare på åtminstone strax över fem procent som ser betydelsen av traditioner, som önskar att förändringen i samhälle och kultur ska ske varsamt, och som betraktar kristendom som grunden för hur Sverige formats, men som givetvis samtidigt lämnar öppet för andra religiösa värderingar.

Utan KD funnes inget socialkonservativt parti, men en socialkonservativ väljarkår som inte skulle ha ett självklart näst-bästa parti. Om KD:s väljarkår skingras finns en risk att många går till Sverigedemokraterna i brist på annat konservativt parti, trots att en kristen värdegrund är allt annat än främlingsfientlig.

Göran Hägglund får i alla undersökningar högre popularitetssiffror än sitt parti. Om han uthålligt lyckas predika en folklig socialkonservatism som grunden för olika sakfrågeutspel så borde partiet kunna säkra en väljarbas som räcker för en riksdagsplats.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons