Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Kommunismen har misslyckats i hundra år

Resultaten räknas, inte de vackra idealen

Annons

Lenin och Stalin är inga förebilder, utan avskräckande exempel.

I kväll för hundra år sedan genomfördes ryska revolutionen, eller snarare statskuppen. Kommunisterna tog makten, och ville därefter inte släppa den. Ryssland blev Sovjet ända till kommunismen föll runt 1990 och blev därefter åter Ryssland. Det har blivit något av tillbaka till ruta ett.

Tidskriften Economist menar att president Vladimir Putins styre har mer gemensamt med tsarväldet än med kommunismen. Kyrkan är åter stark, makten ligger hos Putin (tsaren) och fördelas nedåt.

Så det var inte mycket kommunismen uppnådde med att styra Ryssland/Sovjet i drygt 70 år. Men den ställde till desto mer skada.

Det blev partidiktatur, förtryck, utrensningar och svältkatastrofer i såväl Ryssland som Kina, den andra stormakten som blev kommunistisk. Båda länderna har i dag övergivit socialismen, men har mer av roffarkapitalism än marknadsekonomi. De är länder utan demokrati och mänskliga rättigheter.

Hade inte kommunisterna fått makten i Ryssland är det inte heller troligt att nazisterna hade kunnat ta makten i Tyskland. Statskuppen 1917 drevs fram av att Ryssland fortsatte kriga på västmakternas sida efter att tsaren avsatts i början av 1917. Även om ingen vet vad som hade hänt om Ryssland slutit fred tidigare framstår det fortsatta krigsdeltagandet som ett stort misstag.

Ändå har kommunismen hela tiden haft försvarare, även om flera partier till vänster om Socialdemokraterna, som Vänsterpartiet, sent omsider har lämnat kommunismen. I en del fall har det handlat om hårresande försvar för förtrycket, som när svenska kommunister försvarade Stalin och det sovjetiska överfallet på Finland 1939.

Men oftare har det varit idealen som har lyfts fram, inte praktiken. Försvararna kan erkänna att kommunisterna, i varje fall i länder där de har haft makten länge, har blivit förtryckare.

Men de kan även försvara länder där maktövertagandet skedde senare och informationen då var knapphändigare. Så har det varit med Sovjet, Kina, Kuba, Nordkorea eller Albanien.

Men främst handlar glorifieringen om att kommunismen som slutmål vill ha en fredlig, frihetlig och harmonisk värld. Och vem vill inte det?

Marxismens/kommunismens syn på utveckling har flera drag gemensamt med religion. Urkommunism (paradiset) blir kapitalism och klasskamp (syndafallet) som efter revolution (domedagen) åter ger människor fred, frihet och harmoni.

Religion och tro på en bättre värld kan vara viktiga och ge tröst. Men erfarenheterna av när religiösa strävar efter världslig makt, som dagens våldsbejakande islamister och tidigare kristna religionskrig, är illavarslande. Detsamma gäller kommunister.

I öppna demokratiska samhällen kan de bidra och kämpa för goda mål. Men får den makten har kommunismen gång på gång visat sig oförenlig med demokrati, tolerans och ekonomisk utveckling. Riktiga kommunister kan på det sättet vara farligare än högerextremister som nazister, vilka direkt och öppet visar vargtänderna.

Demokratin och marknadsekonomin erkänner människans ofullkomlighet. De blir aldrig perfekta, men kan ständigt förbättras.

Kommunister säger sig vilja väl, men de accepterar inga avvikelser när de får makten och ska uppnå den egna utopin. Därför slutar kommunistiskt styre i förtryck.

Hundra års erfarenheter går inte att tänka bort. Så se upp med kommunismen.

Läs mer: Året när Sverige blev Sverige

Debatt: Dålig idé att isolera Ryssland

Krönika: Anders Lif om revolution, hunger och 100 år av framgång

Annons
Annons
Annons