Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölund: Elcykel nej tack – men gärna ett tåg som går

Annons

Vi är nog det tålmodigaste släktet som finns, vi pendlare med förkärlek för kollektivtrafik.

Men den här hösten har ni prövat oss rejält.

Vi är lite grann som ett eget folk, utbildningschefen, folkhögskolerektorn, radiojournalisten, den apoteksanställde, skoleleverna, undersköterskestuderandena, sjuksköterskan, företagsledaren, prästen... Som om vi hade en tyst överenskommelse. Vi hälsar, byter några ord men när vi väl kommit ombord på X-tåget sprider vi ut oss.

Några väljer tysta vagnen och stänger av ljudet på datorn, andra måste sitta så de kan ringa alla samtal som krävs för att förbereda dagens arbete. Att dunka fram genom landskapet den där dryga timmen är oftast rogivande och en bra start på dagen.

Vi hinner säga hej till Sveriges trevligaste tågvärdar.

Rutinen är viktig för att vi ska orka med det slitsamma pendlandet.

Men den här hösten har varit som ett lotteri. Varje morgon har startat med en koll på X-trafiks hemsida. Vilka tåg är inställda i dag?

För att inte tala om det osäkra svaret på: Kommer jag hem i kväll?

Vi står i regnet vid busshållplatsen för ersättningsbussar och huttrar. Vi får inget besked när bussen har tänkt komma och ingen vågar gå in på stationen och värma sig.

Irritationen växer. Vi sms:ar, mejlar och ringer hem: Jag blir sen, vet inte hur mycket. Hacka löken, ha i köttfärsen, tomatpurén, krossade tomater.

Någon måste fixa dagishämtningen. En annan får ställa in en konsert.

Vi är inte upplagda för busschaufförens skämtlynne utan spänner fast oss i sätena, blundar och hoppas vi kommer fram säkert längs en kolsvart 83:a.

Vi har ändå stor förståelse för planerade banarbete. Självklart måste spåren hållas i gott skick. Och visst, tåg kan gå sönder.

Prästen skrattar åt mig när mobilsamtalen ideligen bryts: Nej, nej, här kan du inte ringa till någon.

Vi har till och med haft tålamod (för att vi helt enkelt inte rår över sakernas tillstånd) med att internetkopplingen aldrig fungerar tillfredsställande på X-tågen. Mellan Bollnäs och Kilafors går det ner. För att inte tala om sträckan Ockelbo-Gävle. Prästen skrattar åt mig när mobilsamtalen ideligen bryts: Nej, nej, här kan du inte ringa till någon.

Region Gävleborg har lovat och lovat. De är ju livsviktiga nerver i Hälsingland, de här länstågen som binder oss samman i inlandet och längs kusten. Politiken vill att vi ska åka kollektivt, för miljöns skull och för säkerheten. Det arrangeras till och med gratiskampanjer för att förmå resenärer att ställa bilen.

Men ser ni, tidtabellens pålitlighet är det viktigaste. Kollektivtrafikens betydelse för länet kan inte nog poängteras. Det vet alla i ledande ställning. Men i den här frågan räcker det inte med en läpparnas bekännelse. Inga företagsetableringar kan lita på ungefärliga kommunikationer. Hela Sverige kan definitivt inte leva om inte tågen går.

Det är så tröttsamt med politiska floskler som inte har någon bärighet i vardagen.

Och som om inte detta vore nog så har nu SJ fått för sig att ett snabbtåg som susar från Sundsvall till Arlanda är en finfin idé. Förbi Hudiksvall i en rasande fart, som om staden inte ens fanns. SJ:s teoretiska argumentation om intjänade minuter är alltid komisk; hur många gånger har inte signalfelen förvandlat minuter och sekunder till halvtimmar och timmar av meningslös väntan?

Nej, vi önskar oss faktiskt ingen elcykel i julklapp. Men gärna fungerande tågförbindelser. Med internuppkoppling. Vi är trots allt på väg in i 2018 – vi också.

Fler ledare om tåg: Om tågen ska rulla krävs resenärer

Ryktet om vår död är betydligt överdrivet

SJ:s besked ställer spårfrågan på sin spets

Annons
Annons