Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterpartiet borde inte glorifiera CH Hermansson

/

Annons

CH Hermansson, Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiledare 1964-1975, har avlidit. Hermansson fick aldrig se ett socialistiskt Sverige, men han fick leva ett långt liv i en synnerligen turbulent tid.

Vänsterpartiet hedrar nu Hermansson och minns honom som en stor förnyare. Ett parti som inte längre är kommunistiskt, och som har tagit avstånd från mycket av det som Hermansson hann stå för, vill i dag fästa blicken vid det positiva. Men kanske kan Hermanssons livsgärning bäst beskrivas som en räcka brustna drömmar och senkomna insikter.

CH Hermansson började sin politiska bana som socialdemokrat, men anslöt sig till dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) redan 1941. I Sovjetunionen pågick Stalins skräckvälde för fullt men det svenska kommunistpartiet hyllade både det sovjetiska samhällsbygget och den store ledarens insatser.

Den unge och vältalige Hermansson avancerade snabbt i graderna. Han deltog själv i hyllningskören samtidigt som han förkunnade den marxist-leninistiska ortodoxin för en svensk publik. Därmed blev Hermansson märkt för evig framtid, och hans politiska motståndare vägrade att låta saken falla i glömska.

Hermansson tänkte emellertid tid om – och drog också konsekvenserna av sina nyvunna insikter. Under hans partiledartid övergavs den obrottsliga följsamheten gentemot Moskva som dittills hade väglett partiet. När övertramp begicks skulle partiet inte tveka att ryta ifrån.

Men även fortsättningsvis kastade den reellt existerande socialismen brutala uttryck sin skugga över VPK. Skulle VPK:s socialistiska Sverige bli ännu en i raden av blodbesudlade enpartistater utan demokratiska fri- och rättigheter? VPK erkände trots allt stater som DDR och Sovjetunionen som socialistiska, och socialism var också vad som skulle skapas även i Sverige. Det förblev en svår pedagogisk uppgift att övertyga om att "broderpartiernas" väg inte skulle bli VPK:s.

CH Hermansson, som fanns kvar på inflytelserika poster i VPK:s ledning fram till 1990, delade partiets kluvna inställning till de realsocialistiska staterna. Redan efter partisprängningen 1977 fanns det interna kritiker som ville förmå VPK att bryta kontakterna med broderpartierna och därmed rycka bort plåstret för gott. Hermansson själv bidrog dock aktivt till att blockera en sådan utveckling. "Imperialismens krafter väjer inte för ett tredje världskrig och det är oerhört att se till att man är placerad i rätt kraftfält i den kampen", förklarade han exempelvis i en intervju 1981.

Även denna analys tvingades Hermansson till slut överge, och när VPK slutligen blev Vänsterpartiet bejakade Hermansson partiets senkomna farväl till kommunismen. Lägligt nog fanns Hermansson nu återigen på förnyarnas sida.

Visst har Hermansson betytt mycket för V, men att hävda att det går en rak linje mellan 1960-talets förnyelseprojekt och dagens V vore direkt felaktigt. Linjen har snarare varit synnerligen krokig och ojämnt ritad.

Om en modern och demokratisk vänster ska dra lärdom av Hermansson är det rimligt börja med att erkänna att historien om CH är mer invecklade än vad de glorifierande hjälteporträtten gör gällande. Hermansson bör inte placeras på en piedestal på samma sätt partiet en gång okritiskt hyllade Lenin, för där hör han helt enkelt inte hemma.

Det historiska och politiska bokslut som Vänsterpartiet redan har gjort rörande den egna partihistorien är givetvis implicit en dom även över CH Hermansson.

Annons
Annons
Annons