Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Owe hoppas på många farsdagskramar

+
Läs senare
/
  • Pappa Owe omgiven av LeAnne och LeRoy. Bakom honom från vänster Narcisse, Virginia, Beatrice, Marilyn, Pierre och Vincent. På bilden saknas Jasmine och Isabella, som studerar i USA. Foto: LASSE HALVARSSON och LEIF JÄDERBERG

I dag är det Fars dag. En av Gävles allra mesta pappor är Owe Rosén. Han har tio egna barn tillsammans med sin hustru Marita. Han är också musikpappa för många av Gävles ungdomar som lär sig spela i Kulturskolan.

Tänk, jag tycker mitt jobb är lika roligt fortfarande, efter 38 år, säger Owe Rosén med ett glatt leende och berättar att han kommer direkt från Lilla Sätraskolan i Gävle där barnen stod och väntade på sin pianolektion.
En har fått spela "The Final Countdown", bandet Europes stora hit medan en har spelat en boogie och en tredje har fått ge sig på Mozarts turkiska marsch.
All sorts musik finns med i Owes undervisning.

Vem är du?
Jag får ofta frågan, vad sysslar du med. Jag är musiklärare men skriver också musik. Jag är också musikforskare, globetrotter, föreläsare, idéspruta och även amatörastronom. Och golfspelare. Släktforskning är också ett intresse.

Vilken är din bakgrund?
Jag är född i Gävle. Pappa var snickare och mamma stod i affär, i många år i Centralbageriet. Vi bodde i ett hus från 1898 som farfar köpte en gång i tiden, i Källbacken som i dag är Stigslund. Nu har jag övertagit det huset.
Jag tog realen 1965 på Borgarskolan och redan då var jag intresserad av resor. Från början hade jag tänkt bli geografi- och historielärare.

Hur upptäckte du musiken?
Det var när jag fick följa med mamma och pappa på konsert. Jag var kanske sju år och fick höra Symfoniorkestern med Hans Leygraf som solist i en konsert av Mozart. Den musiken gick rakt in i mig och dagen efter bestämde jag mig för att börja i musikskola. Jag började spela piano så smått och med tiden blev det mer intensivt.
En dag frågade Gösta Nilsson, som då var rektor för musikskolan mig om jag kunde tänka mig att själv undervisa. Det var 1966 och jag var 17 år. Det var ett stort steg.
Sen gick jag på Musikaliska akademin i Stockholm och utbildade mig till pianopedagog och musiklärare. Det var en helt ny värld som öppnades för mig när jag kom in. Jag fick lärare som Gunnar de Frumerie i piano, Eric Ericson i kördirigering, Bo Wallner i musikhistoria, slagverk för Egil Johansen och kontrabas för George Riedel.
Tack vare kulturstipendier från både landstinget och Gävle kommun kunde jag åka på sommarkurs för Hans Leygraf i Mozarteum i Salzburg. Det blev en cirkel som slöts. Han blev min lärare 15 år efter att jag hört honom spela i Gävle.

Du blev inte konsertpianist utan musiklärare!
Jag kände mer och mer att det var roligare att undervisa, att arbeta med barn och ge dem en chans att spela.
Nu har jag undervisning på sju olika skolor i Gävle. Jag har fått min hobby som yrke.

Vad tror du musik betyder för barn?

Väldigt mycket. Mer än man tror. Just känslan att kunna musicera och få utvecklas. Musik har alltid haft en stor del i människors liv. Av mina barn spelar nio av tio. Det är ett arv man ger dem och något de kan ha med sig resten av livet.

Vad hände när du var klar med din utbildning?
Jag började arbeta i Gävle och medan jag gjorde lumpen fick jag också ledigt några kvällar i veckan för att undervisa. Fram till 1979, när hela mitt liv ändrades drastiskt på några minuter, reste jag väldigt mycket. Först till Fjärran Östern, Thailand, Hongkong, Nepal och Indien. Då blev jag riktigt biten. Nu har jag besökt 55 länder i alla världsdelar. Jag har hållit omkring 500 föreläsningar i hela Mellansverige om mina spännande resor.

Lämnar du familjen och sticker iväg?
Nej, det var innan jag bildade familj som jag reste så långt. Nu reser familjen tillsammans och då väcker vi uppmärksamhet eftersom vi är så många. Vi har varit till Rumänien, Grekland, Spanien och England tillsammans. Big family, säger folk och kommer fram och pratar.
En författare skrev en gång, att resa med jetfart till avlägsna destinationer runt om vår vackra värld är en av människans största privilegier.
Jag skulle vilja säga, det största privilegiet är att ha en stor familj. Att vara rik på allvar är att få upplevelser tillsammans som familj. Därför försöker vi göra saker tillsammans även hemma. Aktiviteter som förenar familjen. Ingen reser utomlands om inte de andra är med. Vi är varandras bästa vänner.

Du spelar golf?
Ja, innan jag bildade familj spelade jag mycket och tävlade även. Då hade jag 4 i handikapp och har gjort hole-in-one. Nu spelar vi i familjen. Tre av barnen har grönt kort. De övriga är caddies.

Vad var det som hände 1979?
Det var en märklig händelse. Jag var 32 år och ungkarl och kom upp på Musikskolan för att börja ett nytt läsår. När jag öppnade dörren såg jag en flicka som sitter längre bort i kansliet. Det var Marita. Hon var nyanställd kanslist och hade varit där i tio minuter. Våra ögonen möttes och jag blev blixtförälskad direkt. Jag kände, där är hon som jag vill gifta mig med. Hon kände likadant. Det var en romantisk knall. Marita var bara 20 år och vi började träffas. Vi kände att vi var menade för varann. Jag är lika förälskad i henne idag. Hon är en fantastisk kvinna.
Vi förnyar äktenskapet hela tiden. Jag kan lägga en chokladask eller parfymflaska under hennes kudde. En gång i månaden har vi en dejt. Det har vi haft under alla år. Då går vi ut tillsammans och äter på olika restauranger.

Sen började ni skaffa barn.
Ja, Jasmin kom 1983 i februari, det första barnet. Vi ville ha en stor familj, kanske fem, sex barn. Men det kom att bli tio.

Hur kom det sig?
När Jasmin föddes kände vi direkt på sjukhuset att det var något som inte stämde. Det visade sig att hon var gravt utvecklingsstörd och dessutom autistisk. Det blev en chock för oss båda. Sådana upplevelser kan medföra att man går skilda vägar. Men i vårt fall sammansvetsades vi. Av prövningen växte vi. Vårt motto sen dess är, se en möjlighet i varje svårighet i stället för en svårighet i varje möjlighet.
På något sätt är det en ledstjärna för oss att vi kunde kämpa vidare. Vi kände så mycket för barn att vi fortsatte. Det blev nio till och idag är den yngsta fem år och den äldsta 21 år.
Vi har haft Jasmin hemma hela tiden och har inte fått sova en hel natt på 21 år. Men det är något man får lära sig. Det är en trygghet för henne att bo hemma och hon trivs och har bra kontakt med sina syskon. På dagarna är hon på dagcenter.

Hur klarar man en så stor familj?
I mitt liv har jag 27 timmar på dygnet. Det känns så. Man planerar väldigt väl och prioriterar på rätt sätt. Man engagerar sig väldigt mycket och på så sätt får man allt att fungera. I en så stor familj är det många personligheter, många olika viljor, många olika talanger och gåvor som de fått.
Att vara far och mor innebär ledarskap. Det är det viktigaste ledarskapet. Vi visar barnen genom att vara en förebild och ett exempel att ta efter. Vi visar vad som är rätt och fel och talar om konsekvenser.

Ni hade tänkt fem-sex barn. Varför blev det så många?
Det bara blev så. Vi kände så mycket för barnen så det blev naturligt att skaffa fler. Längtan efter en stor familj blev större.

Är det slut nu?
Ja, det kan man säga.

Det måste också ha ställt stora krav på din hustru?
Ja, hon fick ge upp sin yrkeskarriär och blev mamma på heltid. Vår karriär är att coacha barnen, att ge dem en möjlighet att utveckla sina talanger och gåvor.

De äldre barnen får väl också ta ansvar?
Ja, vi har en genuin sammanhållning i familjen. Vi gör saker tillsammans. Alla tycker det är roligt att hjälpa varandra. Vi gör mycket roligt tillsammans som förenar familjen. Det är viktigt att det finns kärlek, gemenskap och glädje, men också enighet, ansvar och respekt. Det finns många principer som är viktiga i en familj, för att få saker att fungera. Det är som att driva ett litet företag. Alla inköp till exempel. Det går åt tio liter mjölk varje dag.

Vem handlar?
Båda. Vi försöker dela på ansvaret.

Beskriv en typisk dag!
Vi går upp halv sju och äter alltid mat tillsammans, frukost och middag. På morgonen är det mycket att förbereda. En del ska på utflykt. Sen att få iväg alla till skolan. Jag börjar själv ganska tidigt och ska iväg med min pianoportfölj. Sen har Marita mycket arbete under dagen. Tvättmaskinen går dygnet runt nästan. Det är disk och planering av många saker. På eftermiddagen när barnen kommer hem kan det vara skjutsar till olika spelningar i orkestrar och ensembler. Har man otur kan det vara tre föräldramöten i rad en vecka. Då gäller det att prioritera vem som ska gå och vem som ska ta ansvar hemma.
På kvällen äter vi middag tillsammans och gör olika aktiviteter. En kväll varje vecka har vi hemmaafton. Då är alla med. Vi fikar, spelar spel, som pingis eller tv-spel, vi tittar på diabilder eller kanske ser en film på video eller berättar saker för varann. Sen brukar vi avsluta det hela med ett familjeråd där vi fördelar ansvarsuppgifter till veckan som kommer. Det kan vara att hjälpa till med att diska eller plocka undan. Barnen får vara med och planera resor eller inköp av en större kapitalvara.

På helgerna?
Då är vi ofta ute i skog och natur. Det är skönt med havet. Marita är född i Göteborg och har känslan kvar för havet. Veckorna går snabbt.

Vad är en pappa?
Det är en som bryr sig om sina barn och gör saker tillsammans med dem. Nu har vi musiken som en stor, naturlig del.

Alla barnen spelar?
Ja, utom Jasmine. Isabelle, som är 20 år, är nu i USA och studerar historia, tyska och engelska i Utah, på Brigham Young University och har gått där ett helt år. Det går fantastiskt bra för henne. Hon har sin cello med sig och spelar i universitetets orkester och sjunger i kör.
Beatrice spelar fiol och sjunger och är en av Luciakandidaterna i år. Hon går omvårdnadsprogrammet på Polhem. Pierre, 15, spelar både fiol och saxofon. Han är en mycket unik musikbegåvning. Han spelar jazzfiol och kommer nog att söka till jazzlinjen på Vasaskolan eller till Konservatoriet i Falun. Efter att ha varit på sommarkurs för Rolling Phones i Ingesund blev han uttagen till Svenska landslaget i blåsmusik i somras.
Vincent spelar valthorn och fiol, Narcisse fiol och saxofon, Virginia cello och saxofon, Marilyn fiol. Minstingarna LeRoy och LeAnne spelar cello och är med i Ministråkorkestern. Jag tränar med dem varje dag. Det är som att ha en privat musikskola när man kommer hem från sitt ordinarie arbete.
Sen är vi ute med Roséns Musikensemble och spelar i olika sammanhang. Vi är ute ett par gånger varje höst och vår. Det är mycket uppskattat. Alla är med.

Hur får man ekonomin att gå ihop när man är en så stor familj?
Vi lever väldigt enkelt på många sätt. Sen måste man spara, arvoden när vi är ute och spelar. Jag skriver också artiklar i olika tidningar, resekåserier. Det gäller att leva sparsamt. Barnen har också fått stipendier från Gävle kommun till instrument.

Hur transporterar man en så stor familj?
Vi har en Volkswagenbuss och en liten bil som jag åker mellan skolorna med.

Hur väljer man namn till alla barnen?
Vi har funderat över hur kan det bli så vackra namn. Det tycker många. En del är franskklingande. De har inga robusta svenska namn. Vi har kanske har läst tidningar och sett på tv. LeRoy har sitt namn efter kompositören LeRoy Anderson. Vincent heter Vincent Amadeus Eugène efter prins Eugène och Amadeus Mozart. Narcisse heter efter de vackra blommorna på våren. Alla barnen har tre namn. Jag och Marita bestämmer namnet tillsammans.

Finns det nackdelar med en stor familj?
Nej. Vi är så glada över det rika liv vi har med barnen. Det finns inget negativt.

Hur ser du på framtiden?
Väldigt positivt. Den kärlek som barnen visar redan tar de med sig i framtiden. Det är en stabil grund vi ger dem genom att se till vars och ens behov.

Vad har barnen lärt dig?
Bland annat tålamod.

När blir du arg?
Nästan aldrig. Ska man inte vara glad när man är så glad i livet? Jag har så mycket att vara tacksam och glad för.

Din livsfilosofi?
Marita och jag brukar säga att ingen framgång i samhället kan kompenseras av ett misslyckande i hemmet. Landets och samhällets framtid måste formas i hemmen. Alla föds med ett gott och fint sinne. Inget barn ligger i vaggan och ropar på att vilja bli bankrånare eller klottrare.

Vad önskar du dig i farsdagspresent?

En god farsdagstårta, en ny slips och en vit skjorta, kanske en cd-skiva med utomeuropeisk folkmusik. Och så förstås en massa farsdagskramar.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons