Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Prinsessan, Murren, Percy...

+
Läs senare
/

Jag fick ett brev, skrivet med omsorg på skrivmaskin av en gammal man. Han tackade för tidning och fotografier jag sänt, men framför allt för innehållet i intervjun. De ord han skrev fick mig att både tänka efter och fyllas med tacksamhet. Genom att helt enkelt göra mitt jobb hade jag bekräftat denne mans livsgärning. Så här skrev Gert Malmgren, född i Gävle, som fick ett världskarriär inom dansens och teaterns område och som grundade Drama Center, en mycket välkänd teaterskola i London.

I översättning:

Kära Kerstin
Jag blev så glad över ditt brev med kopia av artikeln och fotografier. Jag var så tacksam över resultatet med tanke på att jag med bästa vilja i världen var mer än misstänksam över försöket. Jag är mycket rörd över din vänlighet, förståelse och generositet. Det kan tyckas märkligt att man måste vänta en hel livstid - dessutom en lång en - för att få åtnjuta den uppskattning som ger det en vederbörlig mening. Innerligt tack.
Med vänliga hälsningar
Gert Malmgren

När vi träffades hade ledningen för skolan, som inlemmats under universitetet i London, fattat beslutet att grundaren, som i sin internationella karriär kallades Yat Malmgren, inte längre skulle få leda skolan. Det var ett tungt besked för honom och jag undrar om det bidrog till att han avled i somras.
Han var faktiskt ingen lätt man att intervjua.
Han var misstänksam, både mot journalister och personer som kom från den stad som han kände hade fördömt honom. Det fanns mycket sorg bland hans minnen från sin uppväxt här. Det kan inte ha varit lätt att växa upp som yngling och vara fullkomligt gripen av att dansa balett och ha konstnärliga intressen och till råga på allt vara homosexuell.
Så han hade planerat intervjun noga. Jag skulle få en timme högst. Efter den tiden skulle en taxi ringa på dörren och hämta honom till nästa möte.
Men just denna dag var det strejk i tunnelbanan i London, gatorna var igenproppade av trafik och således kom jag något försenad till vårt möte.
Till slut vågade han släppa till och berättade om sitt fantastiska liv.

När jag nu tittar i listan av personer jag intervjuat i serien Monk möter ser jag att Yat Malmgren var nummer 114. Artikeln publicerades i februari för två år sedan.
I dag publiceras en jubileumsintervju, nummer 200, och det är därför jag har bläddrat i gamla minnen.
- Hur hittar du nya personer att intervjua? Det är en fråga som jag ganska ofta får. Har jag inte redan intervjuat alla?
Jo, många har jag intervjuat. Ett par personer dessutom fler än en gång, men det hör verkligen till undantagen.
Ambitionen varje vecka är att jag ska träffa någon som just då är aktuell för våra läsare. Vi hjälps åt att diskutera olika namn. De flesta blir faktiskt glada över att få frågan. Ytterst få har tackat nej. Till och med Percy Barnevik ställde upp - och sällan har jag varit så nervös inför en intervju.

Under hela mitt yrkesliv som journalist har jag alltid tyckt att intervjuer har varit allra roligast. Jag har träffat ofantligt många människor, kända som okända.
Även här i Gefle Dagblad gjorde jag många personporträtt på människor, oftast utan speciell beteckning. Sen kom tidningens featurechef Janne Sundström på idén att helt enkelt kalla intervjuerna "Monk möter..."
Det var på hösten 1998. Och faktum är att jag aldrig tidigare fått så många reaktioner från läsare som för just den här serien.
Sen får vi se hur länge och jag läsarna orkar hålla på...

Kerstin Monk
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons