Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Räkna med Lina igen

+
Läs senare
/
  • Foto: NICK BLACKMON Lina Erkelius som bor i Sandviken är spänd över hur hennes nya bok ska tas emot av recensenerna.

Kanske i morgon. Det är titeln på Lina Erkelius nya bok, hennes fjärde, som släpps på fredag på Bonniers förlag.
Hennes förra bok kom för tio år sedan och mycket har hänt i Linas liv sedan dess. Erfarenheter som hon berättar om i sin bok, starkt, naket, gripande.

Jag träffar Lina i Sandviken för att prata om boken och vi börjar litet trevande. Jag känner hennes kluvenhet. Hennes vilja att berätta öppet om boken, om huvudpersonen Leni, som upplevt mycket som är Linas eget liv.
Men där finns också oron och omtanken om barnen. Visst vet de att mamma är nykter alkoholist. Men hur kommer barnens omgivning att reagera? Är det rätt mot barnen att berätta så här officiellt? I allt detta kan jag känna Linas smärta över allt hon redan utsatt sina barn för.
Men stark är också Linas självkänsla, en självklar rättighet över att inte behöva skämmas för att ha drabbats av denna ärftliga, dödliga sjukdom. För det gör inte Lina.
Den som vågar berätta är stark.

Det är tio år sedan du kom med en bok. Hur har skrivprocessen varit?
- Jag började skriva för tio år sedan och det jag skrev då finns kvar. Det har varit en otroligt omständlig process med att skriva om, slänga, tvivla. Och jag har gjort långa uppehåll.
Jag kände att jag hade någonting att berätta och att det fanns en bomb. Den bomben kände jag redan när jag skrev de allra första sidorna. Den fanns inom mig och skulle snart explodera.

Man kan inte skriva som du har gjort utan egna erfarenheter. Hur mycket vill du berätta?
- Jag valde att kalla boken en berättelse, för det är en blandning mellan självbiografi och fiktion. Det finns ingen anledning att sticka under stol med att jag har erfarenhet av missbruk och att grunden är självbiografisk. Jag ville ge en stark, djup och trovärdig bild av missbruk. Och framför allt, av Leni som mamma och alkoholist och om förhållandet till barnen.

Du öppnar en helt ny värld, bland annat när du berättar om Lenis fixering att hitta ord med enstaviga djur.
- Det var självupplevt men i ett annat sammanhang. Jag kände att det var ett bra sätt att beskrivas Lenis totala kaos i huvudet. Hur hon använde sig av rabblandet som en självbevarelsedrift. För att skydda sig mot det hon vet att hon har gjort barnen. I det kapitlet finns också avsnittet när pappan ringer och säger att dottern har skrivit en lapp där det står "Vad ska jag köpa? Ska jag kanske köpa en mamma?". Det orkar hon bara inte med.

Hur länge har du varit nykter?
- Två år och sju månader.

Är det svårt fortfarande? Jag tänker på bokens titel "Kanske i morgon".
- Det är jättesvårt att prata om för det är så svårt att beskriva. Jag kan komma in i samma mående som jag vet att jag skulle ha druckit på förut. Jag märker när jag tappar fokus och allt blir total splittring. Men nu känner jag igen det och jag vet att det går över.

Många berättar nu öppet om sin alkoholism.
- Ja, massor med människor och jag kan vara rädd att folk ska gäspa och säga: "inte en till". Samtidigt är det ytterst få människor som får komma till tals i media och berätta. Jag tänker på alla vanliga missbrukare som aldrig får möjlighet att berätta om hur det är. Och vi är fruktansvärt många som har missbruksproblem. Det kan vara matmissbruk, sexmissbruk, shoppingmissbruk, spelmissbruk. I grunden är det samma slags sjukdom. Med den här boken vill jag visa hur otroligt komplicerad en sån här beroendesjukdom är.
Jag ville också beskriva förloppet innan alkoholismen bryter ut och blir aktiv, det latenta som finns i Leni och som i hennes fall ledde till en aktiv alkoholism.

Hur länge ljuger man inför sig själv?
- Jag kommer inte ihåg. För mig var det en lång förnekelseperiod eftersom jag så gärna ville fortsätta dricka. Folk i min omgivning reagerade och jag blev förbannad och ville inte att de skulle lägga sig i.

Du är den tredje generationen författare i din familj. Farfar var William Eriksson, folklivsforskare i Torsåker.
Var det förutbestämt att du också skulle bli författare?
- Jag är så glad att det var jag av syskonen som fick den gåvan, det är jag. Jag har skrivit dagbok sen jag var tio år och det känns som att det var där det började. Jag har ingen annan mer originell beskrivning av det hela. Det har alltid känts självklart att skriva och eftersom pappa hade det yrket var det naturligt för mig.

Har pappa uppmuntrat dig?
- Ja. Jag har nyss varit hos pappa och åh, vad jag älskar honom. Han är både en pappa, en kollega och vän. Han läser det jag skriver och jag läser det han skriver. Jag beundrar hans förmåga att sätta ord på det han känner när han läser. Han kan vara kritisk också. Vi har ett speciellt förhållande, som blivit alltmer nära.

Fanns han med när du började skriva?
- Nej, då fanns han nog inte så mycket. Men jag hade en fantastisk lärare i svenska på högstadiet i Storvik, Kurt Walldén. Han såg mitt skrivande och gav mig inspiration. Då flöt det loss ordentligt. Vi hade fri skrivning och det var härligt.

Kommer du ihåg vilka drömmar du hade då?
- Nej, jag var fullt upptagen av att vara olyckligt kär. Så var det faktiskt.

Du är född i Uppsala.
- Ja, vi bodde i Tierp då men flyttade till Hofors innan jag var ett år gammal. Pappa var lärare på Västerberg men debuterade när jag var ett år gammal.

Du är också översättare. Hur kom du in på det?
- Jag hade gått ut Journalisthögskolan i Stockholm men kände att jag inte var någon bra journalist. Så jag visste varken ut eller in. Jag jobbade bland annat på Svenska Dagbladet, länge på deras weekendbilaga och fick ganska fria händer. Men jag började läsa litteraturhistoria på universitetet, tills jag fastnade på en uppsats och inte orkade längre utan hoppade av.
I den vevan ringde jag till ett förlag och presenterade mig. Det var lätt på den tiden. Portar stod öppna och jag fick en provöversättning, ett kapitel i en bok. De var nöjda och jag fick fortsätta. Nu har jag säkert sex-sju olika förlag och har översatt 24 böcker, mest engelskspråkig ganska populär skönlitteratur. Författare som John Grisham.
Den som gått bäst är "Vattenmelonen" av Marian Keyes. Det var den översatta bok som såldes bäst förra året.

Du känner dig mer som översättare än författare?
- Det är en enklare roll och jag lägger ner 90 procent av min arbetstid på att översätta. Jag måste ju tjäna mitt uppehälle. Jag har tidigare sagt att jag inte skulle vilja skriva på heltid, även om jag kunde. Men så känner jag inte nu. Hade jag råd skulle jag skriva på heltid. Gud, vad kul det skulle vara!
Jag känner och hoppas att jag har en annan syn på mitt eget skrivande nu. Förr handlade det mycket om ren inspiration och stundens impulser som jag var tvungen att vänta på. Med den här boken har jag jobbat på ett helt annat sätt, mer som ett hantverk och ett arbete som jag går till och ska utföra. Då blir det lättare att kunna syssla med det på heltid.
Jag känner också att i den här boken har jag vågat stanna kvar i ett ämne och i vissa scener istället för att hoppa över i något annat som jag gjort i andra böcker. Här tycker jag att jag har någonting att berätta.

Har du börjat skriva på nästa bok?
- Litet. Jag har fått ett stipendium och ska vara tre veckor i juni på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Då ska det rulla igång ordentligt. Jag vill inte att det ska gå tio år igen.

Hur känns det nu inför din bok som släpps på fredag?
- Jag är inte oberörd, men jag brukar tänka att det är bara för mig själv och några nära som det är så himla stort. Folk i gemen tänker inte så mycket och glömmer om man har fått dålig kritik. Folk som står mig nära, de älskar mig ändå.
Men att få dåliga recensioner är inte roligt. Jag blev sågad i Dagens Nyheter för boken Matti som fick blandad kritik, från lysande till den sågningen. Den taggen sitter kvar, för det var en hånfull recension.

Är det ett problem att din nya bok handlar så mycket om dig själv och ditt missbruk?
- Nej. Jag kan förstå att människor vill veta och är nyfikna. Jag vet själv vad som är självupplevt och vad som inte är det. Det räcker för mig. Det är nog bara de som känner mig som bryr sig. I resten av Sverige har de nog inget större intresse av det.
Det finns förresten något mer jag tänkte på. Missbruk i olika former ökar drastiskt. När det gäller behandlingsmetoder tror jag det är farligt att dra alla över en kam. Min erfarenhet är att alla ska in under tolvstegs-täcket. Det är det enda allenarådande. Jag tror inte att det är så bra att man måste acceptera en högre makt och att man ska lägga sitt liv och sin vilja i händerna på denna högre makt. Om det inte går bra, då tror jag det är lätt att den personen får skuldkänslor för att man inte trodde tillräckligt mycket.

Hur skulle du vilja ha det?
- En behandling som utgick från varje missbrukare som enskild individ. Jag vet att det är en utopi och skulle kräva enorma resurser. Men varje missbrukare är en unik människa och förutsättningarna kan se så helt olika ut. Vad ska man ta tag i som kan växa till något konstruktivt?
Och hur ska denna sjukdomsform mätas mot andra dödliga sjukdomar? En människa som är dödligt sjuk i cancer sviker sällan sina närmaste, manipulerar inte, ljuger och stjäl sällan. Men det gör vi i den här sjukdomen. Därför är den så svår att acceptera som en sjukdom. Det finns så många fula egenskaper när sjukdomen är aktiv.

Går du på AA-möten?
- Nej, jag kan inte. Jag har ingen lust att leva efter tredje och fjärde steget. Det är inte min grej. Jag vill inte bli betraktad som något för mer, för att jag har klarat mig ändå. Det är inte det det handlar om. Herregud, jag kanske snart hamnar i en situation där jag kommer krypande till ett AA-möte och be om deras hjälp. Och då kommer de att finnas där, det vet jag.
Men jag känner att jag har en livsuppgift. Det känner jag verkligen och det spelar ingen roll att det låter högtravande. Det är inte alla som tycker att de har en livsuppgift. Min är att vara nykter.

Hur ser du på framtiden?
- Jag ser ljust på framtiden. Jag vill skriva. Barnen blir större och vi har så roligt ihop och det blir allt roligare.
Det här som skett med mig på två år och sju månader har gjort att jag har förändrats. Nu är taggarna nästan alltid infällda. Förr var de oftast utåt. Jag tog chansen att känna mig kränkt och förfördelad. Jag var en aggressiv person, både mot andra och mig själv. Det är så skönt att vara försonad på ett helt annat sätt, både med mig själv och andra.
Jag känner förtroendet för mig växa hos människor omkring mig. Men det tar tid, det gör det. Det är så skönt att vara en som det går att räkna med igen, att känna att jag är kapabel att ta det ansvar som krävs.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons