Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Robinson - NÉMAH

/

Snacka om hälsing och lokalpatriot! Némah Hansson, den ende gävleborgaren i Robinson-tävlingen på teve, är en frejdig jänta med bred dialekt, slagkraftig och rolig och härligt generös med sig själv.
Hon är fortfarande kvar i tävlingen, som nu börjar närma sig slutet. Den 8 februari är det final och då får vi veta vem som vann.

Då kommer Némah och hennes kamrater i tävlingen att se finalavsnittet tillsammans på Spy bar i Stockholm.

Vad gör du om du vinner?
- Då kommer jag att hoppa och skrika, joddla och tjuta och verkligen visa min glädje. Och så skulle jag ge Mats en stor blöt puss.

Och vad gör du av pengarna?
- Då blir det en svart kombi. Vi måste i alla fall byta bil för den gamla har gått 50 000 mil. Men inte en ny en, en 96:a för runt 100 000 skulle duga bra. Sen skulle jag kosta på mig specialsydda crossstövlar. Jag har så tjocka vader, så det är svårt att hitta några som passar. Mats behöver litet prylar. Men jag skulle absolut inte blåsa allt på en gång, även om det bara blir hälften kvar av 500 000 när dom dragit vinstskatten.

Varför ville du vara med i Robinson?
- Har man suttit framför teven och skrikit och blivit upprörd och tänkt att det här klarar jag och om man vill synas och höras och sätta Edsbyn på kartan för något annat än bandy, då vill man vara med. Och det fick jag.

Det var många andra som ville!
- Ja, 15 000. Så då gäller det att skicka in en ansökan som är litet lagom udda så att man märks och kunna sälja sig vidare när man kommer till intervjuerna. Dom testar en verkligen och då gäller det att kunna stå emot, när dom frågar om man inte skulle kunna tänka sig att stjäla om ingen ser eller ta till våld. Jag svarade att om det gäller att rädda min familj, då kan jag nog både stjäla och slåss. Men inte annars.

Vad var det som lockade dig?
- Att få vara i värmen och se om jag kunde klara det sociala spelet. Pappa och Mats trodde att jag skulle åka ut i första omgången eftersom jag alltid säger vad jag tycker och inte kan vara tyst. Man man lärde sig, man biter ihop, sätter på sig extra skygglappar och då klarar man sig, man får inte vara för snäll heller.

Vad hade du för förväntningar?
- Jag räknade med räv- och rackarspel och jag visste att det inte fanns någon korvgubbe som skulle ge en mat. Jag var inställd på att jag måste förtränga hungern. Men jag var inte beredd på att hungern skulle slå ut hjärnkontoret. När jag bytte till lag Syd höll jag på att svimma varenda morgon. Det var väldigt jobbigt. Men jag hade bestämt mig för att inte beklaga mig, inte gnälla. Och att tänka själv. Det var de stora grejerna.

Blev ni kompisar?
- Ja, med en del, med andra kände man att det var ett socialt spel nu men att man inte skulle prata med varann när det var över. De jag har kontakt med är Erold och Anneli, som åkte ut tidigt. Sen gillar jag även Freddie, Leif och Mirre.

Vad var kul?
- Nu är det kul men där var det bara krävande. När musklerna ligger under en palm någonstans och du får kraftig puls så fort du försöker göra någonting. När du inte orkar vara så dryg i mun som du är hemma. Jag trodde att jag skulle kunna vara en blandning av Patrik och någon annan deltagare. Men det funkade inte alls. Andra karaktärer var starkare i viljan att synas och höras. Och när jag väl tog mod till mig så hördes jag inte. Dom sket i en och pratade över huvudet på en. Det var inte intressant det Némah gjorde och sa.

Du har ett ovanligt namn?
- Ja, pappa gjorde FN-tjänst. Han var sjukvårdare både på Famagusta och i Gaza och där fanns det en jänta på sjukan som hette Némah. Därifrån kommer namnet. Mamma ville att jag skulle heta Kerstin, Gunilla eller Elisabeth, men det fick jag inte för pappa. Min syster heter Terese, det är vanligt. Nu tycker jag att Némah är ett bra namn. Man blir hågkommen. Men det var inte så kul när man var liten och vikarierna i skolan undrade om det var ett ovanligt smeknamn.

Vad var värst på Robinson-ön?
- Klådan. Jag är bortskämd med att duscha stup i kvarten. Nu gick det 30 dagar och fortfarande ingen dusch. Det kliade i håret något vansinnigt. Till slut började det krypa under skinnet, fast man inte hade någon ohyra där.

Har din syn på människor förändrats?
- Jag blev inte förvånad över vad vissa människor kan göra. Det var snarare tragiskt att man fick det bekräftat, att en del kan göra precis vad som helst för att få sin vilja igenom.

Fann du sidor hos dig själv som du inte trodde att du hade?
- Ja, att jag kunde bita ihop så förbaskat. Att jag inte exploderade. Det är jag riktigt stolt över och familjen är förvånad över att jag kunde klara mig utan mat, utan att gå och stjäla. Syrran undrade hur jag klarade mig, för när jag är hungrig kan jag sätta mig och äta en burk kalla fiskbullar. Men jag hade ställt in mig mentalt. Sen är det synd att hungern slog ut kroppen och viljan. Men det kan också ha varit min räddning, att jag inte orkade gå på full maskin, verbalt sett. Då kanske man inte hade varit kvar så länge.

Hur mycket gick du ner i vikt?
- Elva kilo. Men dom gick jag upp direkt igen, nästan på planet hem. Det var som en vansinnig veckotidnings-bantning.

Vem är du?
- Jag är snäll och kräsen. Jag vill väldigt mycket, men det finns för litet tid att göra allt man vill. Jag är en friluftsmänniska och jag blir otålig om jag inte får trötta ut mig fysiskt varje dag. Jag kan inte sitta och läsa hela dagen. Kroppen måste få sitt. Jag tror att jag både upprör och glädjer. Jag är en sån som trivs även på tisdagar och kan finna glädje i småsaker.
Jag skulle kunna vara den sista hemmafrun. Hon är ju nästan utrotad. Jag älskar att baka och städa. Det sved, nu när jag tog ner julgardinerna, att jag inte fick stryka de andra och inte heller putsa fönster, eftersom jag inte hann. Det här är inget krav från mamma utan som jag är själv.
Och jag älskar labradorhundar. Jag har haft en själv och nu får jag låna Kitty när jag vill.

Du har inga barn?
- Nej, men det kom jag på i somras att nu när jag har slutat leka skulle det bli barn. Vi har pratat om kottar, Mats och jag, och kommit fram till att vi inte har plats i bilen, att det kostar för mycket - skämtat liksom. Men nu vill jag ha barn, helst tvillingar. Problemet är att jag går i skolan i tre år, sen borde jag jobba ett år och sedan gå specialutbildning för att bli ambulanssköterska. Så det går inte ihop. Enda möjligheten är om vi vinner på en trisslott så att Mats kan bli hemmapappa medan jag fortsätter att utbilda mig.

Vad har du gjort i ditt liv?
- Jag är född och uppvuxen i Edsbyn, har jobbat på en mekanisk verkstad, försökt sitta på skolbänken - läste marknadsföring ett år i Hudiksvall, har gått turistutbildning ett år i Östersund, har jobbat en sommar på Intersport i Gävle, har jobbat en vinter, svart, på liften vid Waterwill Valley norr om Boston i USA och varit reseledare för Royal Tours i tre långa säsonger, i Bulgarien och Turkiet.

Sen blev du friskvårdsinstruktör?
- Ja, mest av en slump. På IP här i Edsbyn. Det är kul. Jag tycker om att prata inför folk och svara på frågor. Det funkade skitbra. Jag hade många grupper och bra beläggning. Det vore kul om jag kunde få träningsuppdrag på andra ställen nu, lördagspass till exempel. Jag vet att mitt sätt att få folk att pressa fram svetten funkar bra.

Men nu ska du bli ambulanssjuksköterska?
- Ja, det är ett vettigt och meningsfullt jobb. Allra helst hade jag velat bli polis men jag berättade på intervjun för psykologen att jag hade jobbat svart i Amerika och då går det inte. Sådana saker kan man inte berätta. Det går inte att vara för ärlig här i världen.

Vad tycker du om sjukvårdssituationen i Hälsingland?
- Jag är inte insatt i alla siffror. Men jag tänker så här: om jag håller på och kolar, då måste jag ha nära till akuthjälp. Den dagen jag ska byta min höftledskula, då kan jag planera det och åker gärna till Hudik eller Gävle. Dom borde tänka på att det bor folk på andra ställen än i centralorten. Med all respekt, man kan inte koncentrera akutsjukvården till ett ställe.

Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut om tio år?
- Då har jag sprungit New York Marathon. Det vill jag verkligen uppleva, se om jag klarar ett klassiskt lopp, fyra mil i hettan där.
Kanske att effekten av Robinson inte sitter kvar så länge. Jag skulle vilja baka i teve. Många tror att det är svårt och besvärligt och är förvånade över att jag kan baka matbröd. Men för mig är det naturligt. Dom kan väcka mig mitt och natten och be mig komma och baka bröd, och jag gör det. Jag skulle också vilja leda allsång, fast jag inte kan sjunga.

Var kommer du att bo?
- Vi bor nog kvar här. Mats har fast jobb, vi trivs här och bor bra.

Du har inget emot att bli känd som Robinson-Némah?
- Nej, och jag skulle göra om det om jag fick. Jag har fått vara med om mycket kul, även om jag kommer litet i skymundan. Jag är ju ingen chic, hipp innemänniska med silikon i brösten utan hör till dom som har extrahull och celluliter över hela kroppen.
Och det är inte så lätt för mig att åka på inbjudningar i Stockholm. Man måste ju betala biljetten själv, även om man får inträde, mat och sprit, hur mycket som helst. Men man har en vardag dagen efter och natttåget kommer till Bollnäs kvart över tre.
Men jag var med på Bondpremiären och det var alldeles fantastiskt.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons