Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Scenen är din, Zerpe!

+
Läs senare
/

MONK MÖTERHan har spelat teater i över tjugo år, han har tävlat mot Ricky Bruch, han har världsrekord i kexvändning."Men när jag funderar över livets mening, och de tankarna kommer när man är runt 50, då tänker jag att det här med mina barn, det är det viktigaste. Det är min stora uppgift."

Det är snart 20 år sedan Skottes musikteater kom från Luleå till Gävle. Då ett sammansvetsat gäng som levde dygnet runt för teater. På näst intill svältlön.
I dag är bara Karl Zerpe kvar av det ursprungliga gänget. Han brinner fortfarande för att spela teater för barn i Gävle. Just nu spelar han pappan i pjäsen "Månprinsessan", en stark och gripande pjäs av Rolf Berlin om drömmar, ensamhet och inte minst, pappor som tappar kontakten med sina barn när äktenskapet spricker.
Karl är också pappa och har barn i två äktenskap, Petter och Moa som nu är vuxna och den andra kullen, två flickor som håller honom mer än sysselsatt.
- Om man räknar med att man är barn tills man fyllt 16 år så kommer jag att ha haft barn i 35 år, säger han.

Egentligen hade Karl tänkt bli lärare. Han visste tidigt att det var med barn han ville arbeta, på ett eller annat sätt och det var i Luleå han gick sin utbildning på lärarhögskolan.
Det här var i början av 70-talet när progressiva teatergrupper och musikgrupper satte agendan, inte minst i röda Luleå där Norrbottensteatern var uppmärksammad och idolförklarad.
Där fanns också Anton Svedbergs Svänggäng, ett stort musikkollektiv med band i olika konstellationer. Karl spelade tradjazz i ett dixieband, gjorde småroller i revyer och blev 1978 tillfrågad om han ville spela saxofon i det som då hette Skottes orkester. Det ville han förstås.

Var det lycka?
- Det var fruktansvärt roligt. Det första vi gjorde för barn var ett musikprogram om kärnkraften för högstadiet men vi gjorde även vuxenrevy och turnerade över hela landet.

Hur kom ni till Gävle?
- Vi hade fått bidrag av Statens kulturråd och köpt en musikanläggning. Jag hade fast lärartjänst men sa upp mig och det har jag inte ångrat. Vi hade byggt upp oss själva och hade spelat ett par föreställningar i Gävle när vi fick höra att Gävle sökte en barnteatergrupp. Det var Eva Gillström och Kerstin Jacobsson som ville profilera Gävle med barnteater. De var ett par riktiga järnladies.
Vintern 1982, vid Lucia, kom vi för anställningsintervju. Natten innan hade bocken brunnit och vi undrade vad det här var för ett ställe där man brände och förstörde.

Vi fick jobbet och flyttade hit 1983. Då var vi åtta i gruppen och vi flyttade med familjer och allt.
Man kan kanske undra varför jag hållit på så länge med Skottes. Men när man jobbar med teater så är varje ny uppsättning som en ny resa. Det blir aldrig någonsin slentrian utan hela tiden nya utmaningar. Och det känns som en stor förmån att jag fortfarande hänger med. Att dom vill ha mig kvar, dom nya unga som har så mycket vilja framåt. Det är jättekul att få vara med på vidare resor.

Vilka är dina milstolpar under de här åren?
- En av mina stora personliga milstolpar, det var runt -89 då jag blev intresserad av hästar. Jag hade aldrig någonsin suttit på en häst i hela mitt liv. Anna-Karin läste en annons i tidningen om turridning på islandshästar i naturskön miljö. Hon frågade om jag ville hänga med. Det gjorde jag och vi for till Kungsberget. Jag har aldrig trott på frälsning och sånt, men från den stunden blev jag helfrälst. Och efter ett par år bestämde vi oss för att köpa egna hästar. Sedan dess har hästar varit mitt stora intresse vid sidan av jobbet. Ända tills jag fick min nya kull med barn. Var sak har sin tid och de senaste åren har vi avlat både barn och föl. Och nu när barnen börjar bli äldre har suget att rida börjat komma tillbaka. Nu har vi bestämt att köpa en häst till. Vårt första sto, Littlahind, har fått två föl och treåringen ska vi börja träna nu i vinter.
Tjejerna är förstås också en stor händelse. Det är helt fantastiskt att bli pappa när man är litet äldre. Men det är tufft också. Dom kräver sitt och det är inga tjejer som sitter och pysslar i ett hörn. De är väldigt aktiva och numera orkar jag varken läsa böcker eller lyssna på musik.

Vilken är din bakgrund?
- Jag växte upp i Saltsjöbaden i mammas familjs gamla stora trähus. Min pappa var från Norrbotten och hade träffat min mamma som var sjuksköterska på ett läger för finska flyktingar. Pappa kunde litet finska och var tolk.
Sen fick pappa, som var fotograf, jobb i Stockholm, i en gammal porträttateljé på Kungsgatan. Där jobbade han i alla år. Han var gammal norrbottenskommunist så vi hade Norrskensflamman och Ny Dag hemma. Men när vi la ut tidningarna till pappersinsamling fick de tidningarna inte ligga överst. Då kunde vår granne, greve Mörner, ta anstöt. Det var ett samhälle med otrolig skiktning. Hemma hos kompisar från arbetarfamiljer fick man vattenchoklad, alltså kakao utrört i socker och varmt vatten. Hemma hos överklasskompisar däremot blev jag bjuden på det allra senaste från USA, chokladsdryckspulvret O'Boy. Det var stora kontraster men samtidigt en spännande miljö som jag har skrivit en del om och gjort föreställningar kring.

Du började spela som barn?
- Ja, jag började spela klarinett i trean. Jag fick dispens för egentligen fick man börja först i fyran. Hela familjen musicerade. Min pappa var dragspelare. Jag hade förresten en rolig musiklärare, Paavo Päiviranta, artisterna Lili och Susies pappa. Han kunde spela Klarinettpolkan så fort som jag aldrig hört någon spela och det brukade han börja lektionerna med. Jag hörde förresten en gång när Jerry Williams fick frågan om det var något han var imponerade av. Då svarade han, "när Paavo tar kvarpan och spelar Klarinettpolkan". Det var han imponerad av.
Sen fortsatte jag att spela saxofon. Jag fick överta brorsans sax när han slutade. Det var häftigare än klarinett, speciellt när jag hört Stan Getz spela Desafinado.

Var hör du hemma,i Norrbotten eller i Saltsjöbaden?
- Varken eller och jag kan bli avundsjuk på Anna-Karin som har starka rötter i Hälsingland. Mina föräldrar flyttade tillbaka till Norrbotten när de blev pensionerade och där bodde även min bror och syster. Jag känner mig nog litet rotlös.

Gävle då?
- Jo, jag tycker att jag är gävlebo och jag trivs väldigt bra här. Det är ett perfekt ställe att bo på. Vi bor på landet men det är bara fem kilometer till stan så man kan cykla. Men på något sätt känns det flyktigt även om det kan hända att jag blir kvar här tills jag dör.

Hur gör du för att förnya dig efter 20 år?
- Skådespeleriet är en krävande konstart som det tar lång tid att tillägna sig. Speciellt för mig som aldrig gått, eller ens sökt, till någon scenskola. Jag har arbetat mig fram till det jag är i dag. Som människa tycker jag att jag utvecklas långsamt på gott och ont. På gott, för jag tycker att jag kan fortsätta att utvecklas och blir allt modigare. Det handlar mycket om självförtroende och självkänsla.

Vad vill du med ditt skådespeleri?
- Det känns så oerhört meningsfullt att spela teater för barn och ungdom. Det är min nisch. En del tycker att det är något man kan göra om man inte klarar av det andra, det riktiga, att spela för vuxna på Dramaten. Så har jag aldrig sett det. För mig är Skottes oerhört viktigt. Att få arbeta konstnärligt med andra människor som man litar på och tycker är bra. Att göra föreställningar som kan så frön av bra saker. Teater ska vara upplevelser, inte pedagogik, tycker jag och det hänger samman med hur jag ser på barndomen över huvud taget. Det är inget väntrum för vuxenlivet utan den häftigaste åldern i ens liv, som man inte får slarva bort.
Musik och teater är nyckeln till det jag pratar om, att föreställningar ska gå till hjärtat och magen istället för till hjärnan och då är det oerhört effektivt med musik.

Du har rekord i att vända Mariekex i munnen. Berätta hur det gick till?
- Det började redan i skolan. Där hade jag rekord i att få in fodralet till räknestickan plus min tumme i munnen. Det fick jag skolrekord på. Sen vände jag pepparkakor i munnen på kul. På Skottes höll vi på och gjorde knäppa saker och då kom jag på mitt kexnummer, Magika de Kex. Det har jag gjort i hela världen, både i Ryssland och USA när vi turnerade med "Paddan och grodan". Jag minns när jag skulle köpa hö av en bonde i Valbo. När han öppnade dörren och såg mig sa han, men är det du! Kexmannen!
Jag satte världsrekord, vände nio kex i munnen och hamnade i Guinness rekordbok. Sen blev jag tillfrågad om jag ville försvara rekordet i Guinness rekord-teve, men eftersom jag inte fick betalt struntade jag i att åka. Jag kollade på programmet och då visade det sig att killen slog mitt rekord och vände 18 kex, men han hade blött varje kex, så hela bunten satt ihop. Dessutom vände han traven med munnen, inte i munnen. Det tyckte jag var fusk, eller åtminstone två grenar, en klassisk och en fri. Jag testade hans metod och klarade 19, men jag har inte gjort något av det.

Du är en tävlingsmänniska?
- Ja, jag har tävlat i islandsridning och som bäst kom vi tvåa i en landslagsuttagning.
När jag var ung var idrott mitt stora intresse. Jag höll på med alla sporter men fastnade för tiokamp på elitnivå. Som bäst blev jag trea i junior-SM i femkamp och i stora SM låg jag mellan femte och tionde plats i tiokamp. Men på den tiden var droger så otroligt utbrett. Alla höll på med anabola steroider och det vägrade jag. Och då kändes det meningslöst att fortsätta. För mig handlade det om rena självbevarelsedriften.
Det var på Ricky Bruch-tiden. Jag har tävlat mot honom i diskus.
Jag bestämde mig för att göra come back när jag blev 50, och det gjorde jag i somras. Jag anmälde mig till veteran-SM i Sundsvall, i individuella grenar. Jag ville känna hur det kändes efter att ha vilat mig i form i 29 år. Det var jättekul och då visste jag att de jag tävlade mot var rena för ingen kan hålla på med sånt i många år.

Hur gick det?
- Jag blev femma i diskus, tog brons i kula och guld i spjut. Så jag är svensk veteranmästare. Det är samma känsla när man tävlar som med teater, känslan av att göra en prestation. Anspänningen. Det ger kickar som är svårt att vara utan. Men jag har inte saknat att jag inte fortsatte med idrotten. Jag får mina kickar inom teatern istället.

Hur ser du på framtiden?
- Jag ser fram emot att få följa mina barn i vuxen ålder men det är med sorg i hjärtat jag kan konstatera att jag kommer att vara nästan 70 när min minsta, Tuva-Lina, går ut skolan. Men samtidigt måste jag hålla mig ung och att ha barn, det är ett livsprojekt.
När jag funderar över livets mening, och de tankarna kommer när man är runt 50 och funderar vad man har gjort, vad man har åstadkommit, då tänker jag att det här med mina barn, det är det viktigaste. Det är min stora uppgift. Det är meningen med mitt liv.

KERSTIN MONK


Kerstin Monk möter Karl Zerpe
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons