Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dokument: Sara Hectors 391 dagar i sportens skuggvärld

Annons

Ögonen säger en sak.

Leendet något annat.

Knäet säger ingenting. Och framför allt lovar det verkligen ingenting.

Det här är en berättelse om smärta och om längtan och om en kropp som ibland sviker sina löften.

Framför allt om en ostakad bana tillbaka.

Sportens Stisse Åberg har följt utförsåkaren Sara Hector från hennes svåra knäskada i Åre strax före klockan elva lördagen den 12 december 2015 fram till comebacken i Maribor lördagen den 7 januari 2017 med en elfteplats.

Efter skadan i Åre.

Det gör ont att se och det tar emot att skriva de där första förbannade raderna som ska ut på sajterna. Den där nyhetsrapportering, den som berättar vad som hänt och med bilder på henne inbäddad i den där räddningspulkan.

Hon som var så stor alldeles nyss ser så liten ut plötsligt.

Hon som berättat om sitt team, sin säsongsstart, starten i backen där hon åkte upp på världscupprispallen för första gången året innan – allt det där är nu borta, ointressant, framtid som blev historia.

Allt det gnistrande i snön blir nu till en egen kamp i skuggorna.

Det hon säger när jag träffar henne första gången – i en cafeteria i entrén på ett sjukhus självklart, den miljö som ska bli så bekant – är som ett stridsrop från en alptopp, närmast trotsigt.

Första stegen.

Men framför allt sammanbitet:

"Jag vill inte bara komma tillbaka. Jag vill komma tillbaka bra. Bättre. Jag vill komma tillbaka starkare. Jag tänker träna för att utveckla mig."

Då har det ändå gått nästan två månader, men ingen vet något ändå. Allra minst hon själv.

Svaret och gåtan finns i det där opererade, smärtande vänstra knäet, som den okuvliga viljan ska lindra, läka och få att lyda igen.

"Det kan tydligen ta ett och ett halvt år. Det är inte som en korsbandsskada som är jobbig och allvarlig, men där finns det alltid en plan. Här...kan det variera."

Det märks att det sista inte är något som hon accepterar, eller möjligen gör det efter övertalning och insikt.

Jag bestämmer mig för att nån gång försöka förstå vad som egentligen hänt i det där knäet. Men det får bli längre fram, när det har vänt. När något har hänt.

Det känns plötsligt att vissa frågor låter sig inte ställas.

Jag vill inte bara komma tillbaka. Jag vill komma tillbaka bra. Bättre. Jag vill komma tillbaka starkare.

Så går en säsong.

Bara så där, nästan lika snabbt som ett storslalomåk.

I tävlingsfart där ute i pisterna: Courchevel, Lienz, Flachau, Maribor, Jasna, St Mortitz. Alla de där tävlingarna som hon skulle ha åkt.

Istället: Operationen, undersökningsrum och rehabsalen på Sophiahemmet vid Valhallavägen, bassängen i Gångsätrahallen, GIH och på Bosön, Vladmir Egorovs gym i Stockholm och så alla övningarna hemma i lägenheten i Vasastan där hon först inte kan ta sig upp på sängloftet utan får sova på soffan. Och träna där.

Plötsligt är det mars och i sms:et står det att jag får ta mig till Bosön för där ska hon träna i bassäng och kollar samtidigt som jag åker på skidappen i Iphonen, som säger att Kajsa Kling just blivit fyra i världscupavslutningen i super-G i St Moritz.

Kling, ser jag på en bild, ler i sina solglasögon.

Sara Hector ler också, medan mascaran flyter kring ögon och klorlukten inne simhallen sticker av från den friska alpluften i skidvärlden.

Med sjukgymnasten Britta på Bosön.

Från snö till vatten. Inget emellan. Bara hur långt som helst ifrån.

Två äldre män i bassängen kämpar för att komma tillbaka efter att ha drabbats av stroke och uppmuntrar varandra och nickar sammanbitet åt henne.

Hon gör som sjukgymnasten Britta, knuten till alpina landslaget, säger. Genomför gamla övningar, provar nya – allt för att belasta det där knäet mjukt och lagom.

TV: Sara Hector vattentränar:

Det verkar aldrig ta slut. Det är ändå bara ett enda träningspass, ett sånt där rehabpass som vi så lättvindigt skriver om i en mening om idrottare som är skadade. Men det ska göras.

Till slut ropar hon: "nu ska jag bara springa tjugo minuter – gör mig sällskap" och så promenerar jag där fram och tillbaka vid bassängkanten och blir svettig bara av det.

Det här är en av gångerna jag verkligen försöker hänga med henne och skäms faktiskt efteråt eftersom jag faktiskt tjuvlyssnar och smyger efter som den värsta stalkern.

Hon ska vidare till nästa anhalt, Sophiahemmet och ett annat rehabpass. Det måste bli två i dag.

"Egentligen skulle jag ha en moppe."

Låter vettigt.

"Men jag törs inte för mamma. Hon tycker det är för farligt."

Då har hon alltså åkt störtlopp i OS i Sotji, fallit och skrapat sönder ansiktet under träningen vid ett annat tillfälle och...ja. Men köra moped i Stockholm. Där går gränsen för vad en dotter får göra.

Mellan rehabpass.

Jag bara följer efter, först på bussen till Ropsten sedan på tunnelbanan till Östermalmstorg och hon pratar i sitt headset hela tiden.

Verkligen hela tiden.

Det är inte bara det vänstra knäet som ska byggas upp. Det är inte bara hela kroppen som ska uppdateras.

Samtidigt, när hon egentligen befinner sig som lägst och längst bort, tänker och planerar hon hur hon ska kunna bli just bäst i världen.

Det som hon var en dag där i Österrike, i Kühtai den 28 december 2014.

...som Shiffrin. Vad kan det kosta? En mille?

Hon pratar – jag vet inte med vem just då, men förstår senare – om valet av serviceman, om en egen tränare, om finansiering, om sponsorer och om de där reklamprylarna som hon kanske gör bäst i att lämna tillbaka.

"...som Shiffrin. Vad kan det kosta? En mille?", säger hon rätt ut.

Kvinnan i basker bredvid henne på linje 13 fortsätter läsa sin tidning. De båda killarna i 20-årsåldern håller på med sina telefoner.

Alla har sitt.

Hon har en karriär som står och stampar med allt utom ett vänsterknä som knastrar lite grann, det har jag fått lyssna på själv vid lunchen.

Plötsligt, när vi glider in mörkret, så slås jag av hur långt ifrån hon är den värld hon vill vara i.

Jag får lust att skrika i tunnelbanevagnen: "Men hallå, det är Sara Hector som sitter här – hon har vunnit i världscupen. Fattar ni.

Men sånt gör man inte.

Hur orkar hon, tänker jag?

Och svaret är faktiskt – inte riktigt. Inte riktigt faktiskt. För under lunchen säger hon plötsligt:

"Det har tagit en stund för mig att förstå vad som hände. Jag var så sjukt positiv när det hände. Alltså verkligen, överdrivet. Jag fattade inte hur jag kunde vara så positiv. Jag satt där och bara…nä, jag skulle tillbaka. Och veckorna efteråt…allt var jättebra. Inga problem, inte en svacka."

Så hon tar semester. För första gången på flera år.

"Det blir en utmaning det också. Jag är träningsberoende"

Jag har förstått det, men önskar trevlig resa till Costa Rica och till USA.

På semester.

Hon har ett knä som inte är att lita på, men också ett ansikte som berättar varenda känsla hela tiden.

Säger man skada så försvinner något där bakom ögonen.

Säger man snö, så gnistrar det till.

I djungeln.

Den där djungelutflykten plockar fram glädjen. Det ser jag när jag får en bunt bilder för att skriva ett kortare reportage om och ett blixtrar förbi en bild som ett skratt, ett hårsvall – och en böljande grön dal i bakgrunden.

Som det kan se ut efter en målgång, när portarna stått där de ska.

Som det borde vara.

Som det är ett tag under sommaren.

Comebacken.

Det kommer en resultatlista till redaktionen och en kollega undrar om jag har sett den. Vi bläddrar tillsammans på datorn och ja, jo, det står så – Sara Hector har gjort come back.

I masters-SM i simning i Malmö.

Det står så, 100 m damer 20–24 år: 5) Sara Hector, Lidingö simsällskap, 1.30,59.

Va sjutton.

Snabbkollar och det finns faktiskt t-v-å Sara Hector i Sverige födda 1992.

Men det här är utförsåkaren som skrattar glatt när jag berättar om förvirringen och förvåningen – som inte tar slut med det.

I Gavleån.

Jodå, hon har simmat den där tävlingen. Och nejdå, det finns inget seriöst i det. Bara ett bra och smart avbrott i all den det där tränandet där plötsligt vilken typ av tävling som helst kan kittla.

Det var 100 m frisim hon kom femma i.

På 50 fritt blev hon diskad.

"...för felaktig start. Jag blev lite ivrig...en aning kanske. Men det fanns inget seriöst i det här, bara, bara...bara en rolig grej."

Det är därför det kommer ett sms i mitten av juli också, som säger: "Är du hemma kan vi träffas, jag ska tävla i Gävle på lördag".

Jag cyklar ut på Gävle Strand, får med teleobjektiv och spanar ut över Gavleåns vatten. Det är hopplöst. Nånstans där är hon och jag smattrar av kameran när jag får chansen.

Och faktiskt.

På en bild dyker hon upp, flaxande i frisim.

Under Gävle triathlon.

Sedan cyklar hon fel och blir diskad här i Gävle triathlon och det spelar ingen roll för löpmomentet skulle hon ändå inte vara med på.

"Det riskerar jag inte knäet för. Det håller det inte för. Och speciellt inte nu."

Inte nu?

"Inte nu när jag fått klartecken."

Jag vågar inte knappt ens fråga till vad, för vad, eller av vem – men jag förstår. Jag ser ju ansiktsuttrycket, och det står här i sommarsolen bara snö, skidåkning och riktig comeback skrivet i det.

Där förblir det tisdagen den 16 augusti, den dag som de flesta idrottsintresserade har fullt upp med att följa sommar-OS i Rio och Sanna Kallurs comeback.

Jag sitter självklart i soffan med mitt Viaplay-abonnemang och missar inte ett steg.

Tillbaka på skidor igen.

Men mest väntar på jag på ett sms och det kommer och det lyder "Så otroligt super duper roligt. Jag är så glad!!!".

Det är i norska Folgefonna det händer, i mjuka sköna svängar på Norges vackraste sommarskidcenter. Ingen träning, bara rena turiståkningen.

Jag ringer upp och det kvittrar i den andra mobiltelefonen.

”Jag är känslomässig och har väl gråtit när jag varit riktig ledsen. Men nu kom det tårar av lycka. Det gick inte att hålla tillbaka. S-o-m jag har längtat.

Fonna i Norge, Zermatt och Saas-Fee i Schweiz. Jag följer resan tillbaka till skidpisterna och landslaget via Instagram. Det verkar som om det där vänsterknäet ändå har gått med på en uppgörelse om framtiden.

På Sophiahemmet.

Så en oktoberdag byter jag tåg i Uppsala på väg för att träffa henne som vi gjort upp när sms:et kommer.

"Hej. Du kommer inte för att göra en artikel i dag, eller hur? Utan för det längre reportaget"

Exakt.

"Bra! För det händer lite saker just nu som jag vill ligga lågt med. Men då vet jag."

Ni vet den där klumpen man kan få när man går till ett möte och man vet att det kan komma ett trist besked. Den har jag när jag går från Stockholm central längs Kungsgatan, sneddar lite och stryker igenom Humlegården för att till slut ta mig över Vallhallavägen och in på Sophiahemmets labyrinter av hus.

Sedan sitter jag på en bänk och ser en kvinna som komma ut från dörren på kryckor och jag tycker mig känna igen henne från Sportspegeln

Sedan kommer en ung man ut, haltande.

Det här är också ett ställe att sitta på, tänker jag.

Sedan kommer hon cyklande, självklart med headsetet i öronen och pratande med någon, låser cykeln, tar av sig hjälmen

"Hej, hur är det med dig?

Med mig, vill jag skrika. Med mig? Strunt i det. Hur är det med dig?

Med sjukgymnasten Maria på Sophiahemmet.

"Jajo, vi får se" säger hon och vi går in igenom dörren, uppför trapporna och hon lägger sig på rygg på ett behandlingsbord och sjukgymnasten Maria känner, vrider, bänder och ställer frågor.

Det här är inte bra, det förstår jag.

Det är heller ingen katastrof.

Det är sånt som händer när en vilja försöker få en kropp att göra det den inte är redo för.

"Ett bakslag!", säger Maria.

"Ett bakslag?", säger jag.

"Det är 19 dagar kvar till världscuppremiären i Sölden. Jag visste att jag inte skulle kunna vara redo då. Jag visste det, men jag hoppades väl ändå", säger Sara.

Det är under träning i Saas-Fee som det där vänsterknäet har vrålat till och vägrat och det var bara att avbryta och åka hem och undersökas.

Och i stället för skidor med landslaget blir det tillbaka till gymmet, till rehablokalen på Sophiahemmet och ett återuppbyggnadsarbete som tydligen aldrig verkar vilja ta slut.

TV: Sara Hector rehabtränar:

Det är inte ruta 1, men det är heller inte den där världscupsäsongen som börjar ute i den riktiga världen. Först med den där alltid tidiga tävlingen i Sölden, sedan i Nordamerika i november.

Jag vet att det är något annat, en helt annan livscykel.

En invand, men redan genomförd: Bosön, Sophiahemmet, Sats gym lite runt omkring i Stockholm, Vladimir Egorovs gym, Gångsätrahallen och Carl-Magnus Helins förråd och hårda cykelpass och massor med snack i telefon med alla möjliga.

Det är tillbaka till skuggorna och sedan är det väl aldrig något fel på skidåkningen i Idre, Vemdalen, Funäsdalen, Tärnaby eller Trysil.

Men det är inte världscupen. Det är verkligen inte världscupen.

Mediaskygg? Ja, kanske. Det är tufft. Jag vet ju inte vad jag ska säga. Ska jag spekulera i något som jag inte har en aning om själv?

Nånstans därute vill hon heller inte prata med media och när jag frågor om hon är med på förbundets upptaktsträff i början av november kommer bara ett "Jag ska antagligen inte vara med..." på sms, men i alla fall med förklaringen att hon äntligen är i Stubaital i Österrike.

Senare säger hon:

"Mediaskygg? Ja, kanske. Det är tufft. Jag vet ju inte vad jag ska säga. Ska jag spekulera i något som jag inte har en aning om själv?"

Lukten av nybrunnen bock, den doft man kan känna bara i Gävle, ligger kvar i luften när vi träffas nästa gång. Hon ska med ett tåg till Arlanda efter att ha varit hemma hos familjen i Sandviken över helgen.

Vemdalen nästa, med Europacuplaget och tränaren Luca De Marchi.

I svenska fjällen. Istället för världscupen och landslaget.

"Han är bra. Han är engagerad. Han är kunnig", säger hon och lyser upp – men ser också aningen trött ut.

Trött på att kämpa, trött på att tvingas bevisa, trött på att anpassa sig efter förhållanden, trött på att inte kunna göra det hon tycker så mycket om.

Eller också är det bara morgonbussen från Sandviken till Gävle. Fast inte riktigt.

"Det fungerar att åka skidor igen. Men jag kan köra lite försiktigt i två dagar, sedan måste jag vila från skidåkning en dag. Så är det hela tiden. Jag måste hitta ett upplägg som passar mig, annars är det omöjligt att nå toppen och då motiveras inte jag och jag kommer inte göra något om inte min drivkraft är hundra procent. Men jag vet ju vad jag vill."

Jag sitter tyst, rör i kaffekoppen. Hon prasslar med en plastpåse med müsli till sin frukost.

Det där har jag aldrig hört förut.

Så det har blivit på ett år.

Jag glömmer fråga om den där nya sajten som går i svartvitt, som berättar om en kamp att komma tillbaka från skuggorna, som ni kan se här:

När hon inte längre kastas mellan portarna så slungas hon mellan regler, bestämmelser, planer och strategier inom skidvärlden och det där förbannade vänsterknäet.

Omilt ibland – speciellt om man har en stark egen vilja och önskan om eget vägval, men inte de ekonomiska resurserna att välja den själv och framför allt inte kan bevisa vad som kan hända längre fram.

Tillsammans med mentale coachen Carl Magnus Helin.

Det sista skyddsnätet har också krympt ihop till de närmaste. Mamma och pappa, syskonen – och mentala coachen Carl Magnus Helin som jag träffat och förstått är oerhört viktig för henne.

Men det fungerar. Det håller.

Sedan snackar vi om bocken en stund och innan tåget ska gå för jag ytterligare en förklaring till oron.

"Jag flyger till Östersund och ska göra tester av knäet där."

Okej?

"Vi ska se om jag kan lita på knäet. Om det gör ont"

Det låter avgörande. All denna träning, all denna tid och plötsligt hänger allt tydligen på att klara av att hoppa ned från en bänk.

"Jag följer världscuptävlingarna på teve. Det är jättejobbigt att titta. Nu försöker jag titta tekniskt, se trender, se hur alla åker. Men jag vill ju vara med själv.

Testerna gick helt okej, så det var skönt

Det är morgon. Det blir kväll. Och i Gävle diskuterar man bockens återuppbyggnad.

Sedan kommer det där sms:et hon lovat.

Och det står:

"Testerna gick helt okej, så det var skönt. Träningen har varit fantastiskt rolig".

Inget mer.

Förutom att den där tävlingskalendern på hennes hemsida uppträder som de digitala anslagstavlorna på Arlanda och skjuter avgången på framtiden.

Inget ”Go to gate”.

Bara ytterligare ”Rescheduled”

Vänsterknäet.

I Sestriere lördag 10 december går säsongens tredje storslalomtävling där fransyskan Tessa Worley vinner i OS-backen från 2006.

Worley, världsstjärnan som missade hela OS-säsongen 2014 och inte vann på tre år. Nu vinner hon igen, precis som hon gjorde i amerikanska Killington i slutet av november.

Jag ska få lite mindre ont i knät först och åka lite snabbare i backen också

Några dagar senare ser jag ett pressmeddelande om en svensk presskonferens med alpina landslaget nånstans i Europa och dubbelkollar:

”Nix, jag är inte med. Men jag åker ned till Schweiz och tränar. Har fortfarande inte bestämt om jag kör den 20:e eller inte.”

Och jag vet också att bakom svaret finns det här, dolt:

"Jag kan inte bara ställa upp. Jag måste ju känna på träningarna att jag kan åka tillräckligt fort också. Jag ska få lite mindre ont i knät först och åka lite snabbare i backen också.”

Sedan blåser nästa tävling i Courchevel bort. Lika bra det tydligen.

Eller blåser bort och blåser bort. Det blir istället den dubbeltävling i Semmering i mellandagarna där Maria Pietilä Holmner åker bra, men skadar sig några portar från mål. Borta för flera veckor. Man pratar om att VM i St Moritz är i fara.

Och där amerikanskan Mikaela Shiffrin vinner båda dagarna.

Och där den dubbla världscupvinnaren Anna Veith gör comeback efter skadan i oktober 2015, alltså någon månad före Sara Hector drabbades.

Veith kvalar inte in till andra åket den första dagen efter att ha blivit 49:a, men blir 25:a den andra dagen.

Jag letar på nätet och hittar österrikiska Volksblatt där Anna Veith säger:

”Det är viktigt att ta första steget. Jag är bara glad över att vara tillbaka. Jag har en lång väg kvar”.

Och då är österrikiskan ändå regerande världsmästare i storslalom och med elva världscupsegrar bakom sig.

Men 14 månader är 14 månader och jag tänker att nästa gång dom kör storslalom i världscupen i Maribor är det 391 dagar sedan Sara Hector startade där i Åre den där decemberlördagen.

På nyårsdagen plingar mobilen till. Det är inte en text. Det är en filmsnutt. Jag anar vad det är. Och det är vad det är.

Det är pjäxor och skidor som packas.

Det är ett budskap på slutet:

”I’m Back!!!”

Det är dags. Äntligen.

En början. Igen.

Hälsningen.

Finska Hufvudstadsbladet hade en gång i Göran Wallén en briljant krönikör som inför ett friidrottsmästerskap skrev om den axelopererade finske spjutstjärnan Seppo Räty:

"Finsk sisu är att kasta 85 meter i spjut med en axel som knappt förmår att höja en bägare."

Jag önskar jag kunde formulera något liknande om Sara Hector.

Men jag stannar här.

Med reportern.

Annons
Annons