Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolbyggaren från Tibet

/

Dalai Lama kommer till Stockholm och Globen den 3 juni och intresset är stort för denne helige man som predikar ickevåld och fred över hela världen.
Soenam Jamyangling kommer också från Tibet. De två männen har träffats tre gånger men kommer inte att mötas nu i Stockholm.

Annons
- Det är okej, säger Soenam. Dalai Lama vet vad jag gör för vårt folk men de runt honom är misstänksamma mot mig.
Soenam Jamyangling bildade 1988 Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen med mål att bygga 108 skolor i Tibet. 83 är byggda, bara 25 återstår.
För att kunna göra detta för sitt folk måste Soenam samarbeta med kineserna, som härskar över hans land och det är orsaken till misstänksamheten mot honom.
Jag träffar Soenam Jamyangling i föreningens lokaler på Söder i Stockholm. En avväpnande, vänlig man full och kärlek och skratt.
Föreningen är även ett center för tibetansk kultur. Där träffas man för att meditera, utöva yoga, lyssna på föredrag men även för att umgås och dansa.

Soenams väg från den lilla byn Katsel i Tibet till Sverige och Stockholm är lika märklig som mannen själv.
Han berättar om sin barndom, hur han sex år gammal placerades i kloster för att få utbildning. När han var elva år invaderades hans land av kineserna. Han berättar hur han hörde det mullra i bergen och undrade vad det kunde vara.
När det visade sig vara kanoner och gevärseld hämtade pappan sonen i klostret. Det red hela natten över fälten, i halvmånens sken och Soenam minns än det speciellt ljudet från vinden som vidrörde fälten där havren växte.
Det bestämdes att han skulle fly till Indien tillsammans med sin farbror och efter många strapatser, kom han över gränsen.
Hemma i byn gjorde modern motstånd. Hon var modig och visade sitt förakt för kommunisterna, som avrättade henne.
- Pappa var mer harhjärtad. Honom släpade de från by till by, bunden efter en häst, så att alla som ville skulle få spöa honom. Jag träffade honom igen först 1988 och då var han en mycket liten, ihopkrympt man, som inte ville släppa min hand och som bara pratade om min mor. Även han är död nu, säger Soenam och berättar hur han saknat sina föräldrar i hela sitt liv.

Är det ödet som fört dig till Sverige?
- Det är en mycket bra fråga. Man kan inte tro att jag, som växte upp i en så liten by i Tibet skulle kunna komma till Sverige. Det är ett mysterium.
Men inom buddismen kan man hitta ett svar. Vi säger att det följer karmas lagar och det var mitt karma att komma hit från min lilla primitiva by till storstaden. Jag känner att jag har kommit hit för att göra något gott för mitt folk. Det gör det hela meningsfullt. Öde eller karma, det är det enkla svaret.

Hur ser ditt liv i Sverige ut?
- Jag arbetar med föreningen, utom på torsdagar. Då stannar jag hemma och mediterar och reflekterar över vad jag gör. Det är mycket viktigt.

Du levde som barn i kloster. Hur har det påverkat ditt liv?
- Mycket. Utan den utbildning som jag fick i klostret hade situationen varit mycket annorlunda. Där fick jag lära mig att hantera olika situationer, att analysera och undersöka och jag fick lära mig olika tekniker för meditation.
Utan den erfarenheten hade jag kanske varit en själ som helt hade förlorat sig i droger. Istället har det gjort mig till en tolerant person med medkänsla för mig själv. Man behöver inte andra människor för att uppleva medkänsla utan det kan man ha inom sig själv. Det är viktigt att vara vänlig mot sig själv för att kunna vara vänlig mot andra och för att bli en öppen människa.
Jag går upp klockan sex varje morgon, gör mina övningar och mediterar. Då ser jag saker klart. Man kan aldrig anklaga andra människor för allt hänger ihop, både det som är synligt och det som är osynligt. Det som händer Irak påverkar även oss här i Sverige. Våra kroppar är en del av elementen, jord, eld, luft och vatten. Det enda som är viktigt är att vara vänlig och god.

Berätta om din väg från Tibet till Sverige?
- Det var i april 1959 som pappa hämtade mig i klostret. Först kom jag till ett läger i Indien där tusentals människor bodde. Vi var 50 personer i varje barack och det var så hett att man kunde steka ägg på asfalten. Vi var inte vana vid det klimatet och varje dag dog 5-10 personer som kremerades. Sjakaler ylade på nätterna. Jag blev också sjuk, men överlevde.
Eftersom jag hade gått i klosterskola kunde jag läsa och blev nu lärare. Jag fick lära 500 vuxna alfabetet. Där blev jag utvald och fick komma till en skola i Himalaya. Efter någon tid blev jag tillsammans med 20 pojkar utvald att få resa till Danmark för att få utbildning, genom Dansk-tibetanska föreningen. Vi hade ingen aning om var Danmark låg. Vi trodde det låg i Indien.

Hur upplevde du Danmark?
- Helt otroligt. Det var som att komma till månen. Vi kunde inte ens äta med bestick och hade aldrig sett en hiss. Och vi tyckte att danskarna såg konstiga ut. En av oss blev så fascinerad av hissar att han tillbringade hela dagarna med att åka upp och ner på hotellet. Jag minns att kycklingen åkte i golvet när jag försökte skära den med kniv.
Där stannade jag i fyra år och fick grundutbildning, motsvarande gymnasium. Det var helt fantastiskt. Under tiden i Danmark fick jag tbc och tillbringade fyra månader på sjukhus.
Efter den tiden åkte vi till Iran för fortsatt utbildning. Där utbildade jag mig till ingenjör under fem år. Teheran på den tiden hade mycket bra undervisning. Det var intensiva studier och många prov, så man hann inte tänka på något annat.

Sen återvände du till Indien.
- Ja, det hade man lovat Dalai i Lama, att vi alla skulle återvända för att göra nytta för våra landsmän.
Jag kom till en tibetansk bosättning med tio olika förläggningar. För mig var det en utmaning. Jag hade så mycket energi och ville förändra världen.
Men det fanns ett problem. Lägren var fulla av råttor som åt vår mat. Och som buddist får du inte ens död en fluga.
Det var svårt att komma över den saken, men det var nödvändigt för vår överlevnad att vi bekämpade råttorna. Så jag och en amerikan som var där genom Fredstrupperna, hjälptes åt att lägga ut råttgift.
Vi fick 15 traktorer från en välgörenhetsorganisation och jag byggde upp en verkstad där vi kunde utföra reparationer.
Jag arbetade där några år och det var mycket bra. Jag kände att jag gjorde nytta.
Efter det fortsatte jag till en förläggning där vi byggde hus för föräldralösa barn från Tibet. Jag arbetade under Mrs Taring som skrev den berömda boken "Daughter of Tibet" och skötte finanserna. Det var mycket intressant. Efter någon tid kom jag i kontakt med en man som hette Göran Stål som verkade i Svenska tibetkommittén och vi startade det första svenska projektet, köpte land och startade ett kooperativ som fick pris som den bästa bosättningen från vår exilregering i Dharamsala.
Under den här tiden blev jag sjuk igen. Tbc:n kom tillbaka och jag skickades till ett sanatorium och vistades där i sex månader. Jag var nästan död, men någonstans visste jag att min mission inte var avslutad. Ibland kan man känna sådant.

Alla andra trodde att du skulle dö?

- Ja, och jag kände också att jag måste göra något för min fru och dotter. Jag hade en kusin som bodde i USA och som inte hade lyckats hitta en fru. Han var en vänlig man och jag bad honom komma till Indien. Jag höll hans hand och bad att han skulle gifta sig med min fru och ta hand om vår dotter. Och det gjorde han. Vad jag inte visste var att min fru skrev ett brev till IM, Individuell Människohjälp, från USA och bad att de skulle hjälpa mig. Och det fungerade. Jag blev skickad till Hilleröd och efter några månader var jag frisk igen. Jag hade fått felaktig medicin i Indien. Själv kunde jag knappt tro att jag skulle bli frisk efter bara några månader.

Och då hade du redan förlorat din fru?
- Jag älskar henne fortfarande och vi har bra kontakt med varann. Min dotter har fått god utbildning i USA och hon tycker om sin nya pappa. Ingen kan ta ifrån dig den kärlek du känner till någon.

Vad hände nu?
- Jag kände att jag ville göra något för andra genom att bli sjuksköterska. Så jag sökte till en sjuksköterskeskola och i väntan på att bli antagen läste jag på Handelshögskolan i Danmark. Då fick jag ett brev från min lärare i Indien. Han var en man i 80-års åldern och hade lärt mig mycket. Han skrev, "livet är som damm, det kommer och går. Jag har funnit något meningsfullt för dig. Du ska åka till Sverige och arbeta."
Det här gjorde att jag kom i ett dilemma. Skulle jag följa min egen vilja eller min lärares? Jag kom till slutsatsen att han visste bäst och kom så till ett buddistcenter i Sverige för att hjälpa laman där. Då var det som en sekt och det ändrade jag på. Jag ville att det skulle vara ekumeniskt och öppet för alla. Vi byggde förresten ett fredsmonument i Fellingsbro, en pagod som Dalai Lama invigde och som nu är en turistattraktion.
Det blir problem om man har för mycket religion. För mig var det viktigt att det var en plats för möten människor emellan. Jag kom i kontakt med många ensamma människor som hade problem, ibland med droger. Där kunde jag konstatera att jag nog hade blivit en bra sjuksköterska och jag lyckades rädda människor från att begå självmord. Men inte alla.
Jag arbetade där i 17 år och när min lärare dog var min mission avslutad. Då ville jag göra något konkret för barn och startade föreningen 1988.
Vårt mål är att bygga 108 skolor, som är ett heligt tal. Nu är det bara 25 kvar och det går fort, tack vara allt bistånd från vanliga svenskar men även företag.

Välgörenhetsorganisationer har fått kritik för att ledningen ger sig höga löner. Vad säger du om det?
- Det är därför vi försöker hålla organisationen liten. Vi har bara 3 000 medlemmar. Jag tar ingen lön alls. Jag har en fru som tjänar bra och vi behöver inget mer. Vi har två personer på halvtid som får 5 000 kronor var i månaden och så har vi en hyra på 7 000 kronor. Det är allt. Alla arbetar ideellt och det är därför vi kan bygga så många skolor.
Själv har jag lärt mig att man inte behöver så mycket här i livet. Jag varken röker, dricker eller spelar. Lycka är inte att vara rik utan hur man själv ser på saker.

Hur ofta åker du till Tibet?
- Vartannat år. Under ett år samlar vi in pengar. Sen åker jag för att se till att pengarna används på rätt sätt. Vi bygger skolor och bibliotek och nu även ett sjukhus i Naryapati i Nepal där det saknas sjukvård.
När vi har nått vårt mål vill jag avgå. Då får andra ta över.
Då vill jag istället betala tillbaka allt jag fått här i Sverige. Jag skulle vilja skapa ett institut dit människor kan komma, både för att studera och få vård. Det finns ett stort behov för alla de som lever utanför samhället, för ensamma och för misshandlade barn.
Tibet är fattigt när det gäller pengar. Västvärlden däremot är fattig när det gäller den andliga utvecklingen och den vill jag kunna erbjuda.

Var är hemma för dig?

- Där jag själv befinner mig. Så känner jag nu när jag har blivit gammal. Jag är hemma där jag känner mig hemma, var än det är.

Är det viktigt var du dör?
- Inte nu längre. Tidigare ville jag återvända till Tibet men dit kommer jag ändå efter döden. Som en blixt skär min själ genom den blå himlen. Jag kan färdas dit jag själv vill.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons
Annons
Annons