Blommor är viktiga för Anna-Lisa

Så här dagen före julafton fyller Anna-Lisa Johansson 100 år.

Födelsedagen firar hon tillsammans med barn och barnbarn hemma hos sin dotter utanför Uppsala. Anna-Lisa önskar sig inte några presenter men blommor har alltid varit viktiga i hennes liv.

Hur var det som barn att fylla år dagen före julafton?

– Jag tyckte inte om det. Fick inget speciellt. Julen firade vi hemma. Någon gick runt i gårdarna och slängde in ett kort. Jag fick kängor ett år. Men jag ville inte ha dem. Mina systrar fick pampuscher med skinn på och då blev jag arg. De var mycket finare. Kängorna lämnade jag tillbaka och köpte ett par sommarskor i stället.

Anna-Lisa föddes i Hemsta 1911. På den tiden fanns det bara ängar i området och Anna-Lisas föräldrars gård var den första som byggdes där. Gården finns fortfarande kvar. I familjen fanns redan två systrar och så småningom fick hon en lillebror.

– Jag gick i Hemsta skola från ettan till sexan. Men skolan är riven nu.

Anna-Lisa berättar om ett barndomsminne. Hon tror att hon var fem år när hennes moster i Grååsen behövde hjälp och sällskap.

– Hon bodde i en liten stuga. Jag ville inte åka dit men morbror lovade mig en klänning så då åkte jag. Jag var där i sex veckor. Men när de skulle skaffa hund åkte jag hem igen eftersom jag var hundrädd.

Anna-Lisa berättar att hon inte haft något riktigt jobb. Hon blev kvar hemma. Mamman behövde hjälp med gården och hushållet. Pappan arbetade på Mattons garveri, systrarna började på porslinsfabriken och brodern gick i sin fars fotspår och börjar också på Mattons men på läderfabriken och senare i Mattons trädgård.

Ett tag hade Anna-Lisa jobb i en familj i Hagaström. Hon fick ett busskort men fick gå in till stan för att kunna ta bussen. Det var inte mödan värt så hon slutade och arbetade för en familj på Brynäs ett tag i stället. Det här var ju långt före diskmaskinen och tvättmaskinens tid så hushållsarbetet var tungt.

– Det var inte klokt hur man tvättade då. Man kokade lut och slog över tvätten och så skulle den gnuggas och sköljas i flera baljor.

Tvättproceduren påminner Anna-Lisa om lutfisken som också skulle läggas i lut i en träbalja och vattnet skulle bytas flera gånger.

– Under krigen hade vi ingen potatis. Jag vet inte varför men det var så, så vi gick till Lantmanna och köpte kålrötter i stället. Men sillen var fin och billig. Och vi hade en gris som slaktades till jul.

Anna-Lisa tar emot GD i sitt hem på Adjunkten. Hon har julröd klänning med matchande halsband och är nylagd i håret. På matbordet står en bukett med röda och vita tulpaner och på soffbordet en amaryllis. På fönsterbrädorna trängs krukväxterna och på ett skåp står mängder av fotografier på familjen. Ett foto är på Anna-Lisa. På bilden är hon ung, vacker och med ett strålande leende. Det har säkert gott 80 år sedan den bilden togs men att det är samma kvinna som sitter vid bordet går inte att ta fel på. Och när Anna-Lisa skrattar sitt porlande skratt är det lätt att föreställa sig henne som ung. Kanske var det leendet och skrattet som Arne fastnade för.

– Vi träffades på Nygatan. Vi gick Nygatan upp och ner och i Boulognern. Bio hade man inte råd med.

Arne jobbade i speceriaffär på den tiden. Paret gifte sig 1944 och flyttade lite senare till Furuvik. Under krigsåren körde Arne drickabilen för Sandvikens bryggeri. Senare köpte han taxi och mellan åren 1957 och 1959 hade de campingen, macken och parkeringen i Furuvik.

– Då kostade det en krona att parkera. Jag jobbade dag och natt, berättar Anna-Lisa med ett lyckligt leende.

– Jag skulle ha tagit ut lön, säger hon lite eftertänksamt.

Arne och Anna-Lisa fick två barn, Hans föddes 1945 och Berit 1950. Hans var med och sålde biljetter ibland men Berit var för liten. Hon simmade på Harnäsbadet och klagade lite på att mamma jobbade så mycket.

– En gång sa hon att alla mammor följer med men inte du, berättar Anna-Lisa med ett litet styng av dåligt samvete.

Men efter tre år vid parken var det nog. Kommunikationsradioapparater var populärt och Arne köpte en butik på Norra Centralgatan som han drev fram till pensionen. Anna-Lisa skötte familjen, plockade bär, cyklade och åkte skidor. Vid huset fanns en slänt med perenner som hon vårdade ömt.

– Det var så fint på våren när pärlhyacinterna blommade.

På somrarna seglade de ofta till stugan på Granskär men stugan gav hon bort när hon blev ensam.

– Arne dog på hösten samma år som Palme sköts, berättar Anna-Lisa.

Trots att det blev tungt med snöskottning och att sköta huset bodde hon ensam kvar i Furuvik i tio år. Vid 88 års ålder blev det lite för mycket och Anna-Lisa flyttade till Adjunkten.

– Jag trivs bra. Det sämsta är när någon ringer på dörren. Innan jag hinner fram är det tomt utanför.

Anna-Lisa berättar att hon gärna spelar Skippo med grannarna och ibland bjuder hon på tårta.

– Vi hjälps åt. Jag har trevliga grannar. Gefle Dagblad har jag haft sedan 1944. Men nu kan jag inte läsa den längre. Nu får hon halva tidningen av grannen och läser rubrikerna.

Annars är tv:n ett bra sällskap och när vädret tillåter tar hon gärna en promenad.

– En gång i veckan kommer Röda Korset och en gång i månaden kommer kyrkan. Röda Korset har mycket folk men kyrkan dåligt. Man kan väl höra Guds ord ibland tycker jag.

Anna-Lisa är glad att hon klarar sig så bra som hon gör men några tips om hur man håller sig pigg i 100 år har hon inte.

– Nä, det bara blev så, konstaterar hon och skrattar sitt härliga skratt.

Dela
  • +1 Intressant!