Bäckis: ”Har viktigare saker att tänka på"

Han står alltid i skuggan av Alexander Ovetjkin, 28, och har aldrig vunnit Stanley Cup. Det är OS-år och plötsligt ställs allt på sin spets – nu kräver staden Washington att Nicklas Bäckström, 25, ska bli en vinnare. – Jag förstår supportrarnas frustration, säger han.

Regnet har precis dragit över Constitution Avenue.

Turisterna, som nyss hukade under caféernas försorg, vågar sig ut kring Washingtonmonumentet igen.

Jag viker av till vänster upp på sjunde gatan, en av alla skräddarsydda kopior av Paris boulevarder.

Nicklas Bäckströms stad är så mycket USA på så väldigt många sätt, men ändå inte.

Inget hus är högre än regeringsbyggnaden Capitoliums 87 meter.

I sann demokratisk anda är himlen och drömmarna i Washington alla och en vars.

Ett infrastrukturprojekt som är raka motsatsen till det kloakdoftande New York, staden där varje skyskrapa och invånare har sin egen historia och där saker vuxit ur det stora egots kreativitet och drivkraft.

Här, i huvudstaden, däremot har det alltid funnits en kollektiv plan.

Man började med byggnaderna, de kirurgiskt utmejslade monumenten – därefter kom människorna och makten.

Till den här staden vallfärdar människorna ofta över en hel kontinent för att segra – inte bara retoriskt – utan med stil och finess.

I höjd med Verizon Center, hemmaarena för stans ishockeylag, svänger den första polisbilen upp längs trottoaren.

Det stora lugnet före stormen har infunnit sig.

Det är ett par timmar kvar till match, men innanför glasfasaden är spekulationerna i gång.

Tonläget är intensivt.

Snacket handlar om oförmågan att vinna jämna matcher.

– Jag vet att supportrar börjar bli oroliga och frustrerade. Capitals borde ha utmanat om ett Stanley Cup vid det här laget. Jag är helt säker på att människorna på kansliet och ägarna känner samma sak, säger Adam Vingan.

Han rättar till glasögonen och ser ut över isovalen från sitt örnnäste på pressläktaren.

Här har han följt laget de senaste fyra åren för NBC:s och The Washington Post Express räkning.

Nedanför glider de ifrågasatta ut till matchvärmning.

Iförda det skräckinjagande röda matchstället med örnen – symbolen som funnits i USA:s vapen sedan 1782 och kommunicerar frihet, styrka, och integritet – tänker de jaga livet ur hajarna från San Jose.

Precis som huvudstaden självt är allt förpackat med pondus – men där slutar också likheterna.

– Jag vet faktiskt inte hur jag står ut att titta på det här. Jag vet inte, men jag försöker stå upp för lagen i den här stan. Jag gillar det här. Det är inte mycket att göra åt, säger Sean Hawbecker.

Från sektion 408 ser han Nicklas Bäckström och Alexander Ovetjkin i stort sett varje matchkväll i hemmaarenan, men supporteroket blir allt tyngre att bära.

Ovanför hans och spelarnas huvuden, precis i höjd med belysningsrampen, hänger tolv mörkröda sidenvimplar.

Som ett slags bokslut ramar de in de senaste 24 årens sportsliga resultat, från: Patrick Division Champions 1988-89 längst till höger, till Conference Champions 2011 längst till vänster.

Nästan exakt 40 år har passerat sedan grundaren Abe Pollin fick in The Capitals i NHL.

Mer än ett halvt mansliv senare jagar organisationen mer maniskt än någonsin den där vepan: Stanley Cup Champions till samlingen.

Efter en miserabel inledning på NHL-resan under 1970-talet, där Capitals fortfarande innehar rekordet för sämsta poängskörd under en säsong, har klubben som bäst nått en Stanley Cup-final 1998.

Att laget inte vunnit är som en cancersvulst på det självsäkra Washington-DNA:t.

– Det är smärtan och priset man betalar för att vara supporter i Washington. Jag är uppvuxen med det. Så här är det i varenda sport i den här stan. The Redskins (Amerikansk fotboll), The Wizards (Basket), The Capitals (Ishockey). Vi får inte vinna, och vi lider verkligen här, säger Hawbecker.

Trots det ständiga haveriet har ändå hockeygnistan tänts de senaste åren och fått människorna att tro.

Förklaringen: tidiga draftval som Alexander Ovetjkin (2004), Mike Green (2004) och Nicklas Bäckström (2006) transformerade ett kraschlandat projekt till något att äntligen tro på.

– Jag minns 2007 när The Rocking Red föddes. Det var ett helt fantastiskt år, säger Sean Hawbecker.

Tillsammans tog supertalangerna The Caps till serietoppen direkt, men de som ska göra det har fortfarande inte levererat den där koppen hela staden väntar på.

– Jag förstår supportrarnas frustration. Som spelare försöker man att vinna. Utan fansen så är vi inga alls. Klart man vill ge tillbaka till dem som betalar mycket pengar för att gå på matcherna, säger Nicklas Bäckström.

Säsongen 2013/2014 kan vara början till ett intergalaktiskt vägskäl.

Det som varit hett som magma i en handfull år börjar sakta svalna av.

När pucken släpps i Verizon Center gapar stora delar av läktarna fortfarande tomma.

Lagets vice kapten har förstått läget mer än väl.

– Det snackas inte om att det är 40 år sedan vi vann i omklädningsrumet. Det är mer att vi går in varje år och verkligen vill försöka vinna. Vi vill verkligen ta ett Stanley cup till staden.

2011 vann laget den västra konferensen och var bäst, men åkte ut mot Tampa i konferenssemifinalen.

Man var bäst, men fortfarande när det inte gällde något. Så har det fortsatt.

Efter sex misslyckanden på sex år, varav de två senaste mot New York Rangers i match sju har slutspelshaveriet blivit en vedertagen sanning.

– Satt sig i huvudet och huvudet ... Lite kanske. Men, samtidigt så funderar man inte… Det är mer på sommaren efter säsongen, när man sitter där. Då kommer det, säger Nicklas Bäckström.

Han bär ett stort ansvar i Washington med sitt A på tröjan.

Ändå har 25-årigen hela tiden stått i skuggan av kapten Alexander Ovetjkin.

– Bäckström är en av de absolut största stjärnorna i ligan. Jag tycker han får alldeles för lite cred för det han gör på isen, säger Sean Hawbecker.

Varför är det så?

– Därför att Bäckström spelar med Ovetjkin. Det finns alltid det där och. Det är Ovetchkin, och(!) Bäckström. Det är Sidney Crosby, och(!) Jevgenij Malkin. Killarna bakom superstjärnorna får inte den cred de borde få.

Nicklas Bäckström:

– Att jag är i bakgrunden har jag inget problem med. Jag ser det bara som positivt. Jag är mer den personen att jag kommer till jobbet och gör mitt jobb. Jag behöver inte så mycket uppvaktning om jag ska vara ärlig.

Samtidigt som han inte uppmärksammas på samma sätt som Ovetjkin slipper han stora delar av stadens frustration.

– Jag känner ingen press så. Våra supportrar är helt otroliga. Det stöttar oss hela tiden. De skriker inte och håller på så.

Trots att Bäckström har producerat mer än Ovetjkin under stora delar av säsongen och lett laget är förväntningarna olika.

– Han är Washingtons ansikte och han som säljer mest. Som sagt, att jag är i bakgrunden har jag inget problem med. Det ser jag bara som positivt, säger Bäckström.

Han håller sig i bakgrunden.

– Jag har ingenting emot att prata med media, men jag mår inte dåligt av att inte göra det.

Tycker du att du får cred för det du gör?

– Svår fråga. Jag tycker egentligen inte att … Det spelar inte mig någon roll.

2014 är året när allt ställs på sin spets för både Alexander Ovetjkin och Nicklas Bäckström.

- Det blir roligt. Jag ser fram emot det. Vi har ett bra lag och vi ska kunna överraska, säger Bäckström.

I februari är det tänkt att Ovetjkin ska bära Ryssland till ett OS-guld.

– Alexander Ovetjkin har all press på sig att leverera där, sedan ska han tillbaka hit till sin klubb som förväntar sig ett Stanley Cup. Jag kan inte ens föreställa mig den press han lever under. Han har gjort fantastiska saker i den här ligan i tio år, men han har inte vunnit något. Det är dags nu, säger Adam Vingan.

Efter 60 minuter ishockey, en förlängning och straffar är allt över.

Supportern Sean Hawbecker får återigen vända hem med en ny uddamålsförlust.

Trots läget ler han när frågan om framtiden kommer.

– Vem vet, Ovetjkin eller Bäckström kommer kanske tillbaka med ett guld från Sotji.

Och när säsongen är över drömmer han fortfarande om att den där nästan sjukligt symetriska staden plötsligt ska explodera i ett enda kollektivt segerjubel.

Att nationens anfader och förste president, George Washington, ska kunna titta ner på sina boulevarder och konstatera att hockeylaget till slut blivit en del av helheten: En vinnare.

– Vi har en bättre period nu än vi någonsin haft i hockeyn. Jag måste ändå vara glad. Jag är alltid hoppfull. Det finns alltid hopp, även för Washington, säger Hawbecker.

 

  • Nicklas Bäckström.

    Ålder: 25 år.

    Klubb: Washington Capitals.

    Bor: Washington.

    Tävlar, gruppspel:12 februari 18.00, Sverige-Tjeckien, 14 februari, Sverige-Schweiz 13.30, 15 februari 18.00, Sverige-Lettland, 18 februari-19 februari, kval/slutspel, 20 februari kvarsfinaler, 21 februari, semifinaler, 22 februari, bronsmatch. 23 februari final.  

    Främsta meriter: VM-guld 2005-2006, OS-femma 2010, Årets bäste svensk i NHL 2008/2009.

    Chans till guld: 25 procent.

    Chans till medalj: 50 procent.

    Kommentar: En av Sveriges mest underskattade spelare. Blir oerhört viktig om Sverige ska gå hela vägen och har, till skillnad mot många stjärnor, visat bra form hela säsongen.

Dela
  • +1 Intressant!