Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färdigjublat för Casselståhl

Han skulle ladda om i ettan med Valbo. Nu har Daniel Casselståhl, 38, tvingats kasta in handduken för gott.
– Det känns tråkigt, det var ju så roligt i Valbo med alla ambitiösa killar, säger den förre Brynäsbacken.

Annons

Efter drygt tre säsonger i allsvenska Malmö var det meningen att Daniel Casselståhl skulle vara med i Valbo under inledningen av division 1-säsongen – för att sedan sticka iväg på nya uppdrag i oktober eller november om möjlighet gavs.

Han behövde bara få ett ordentligt test på att ljumskskadan som uppkom i vintras inte var ett problem längre.

Men efter rehabträning i somras och en månad på is med Valbo – samt två träningsmatcher – fattade han beslutet i förrgår.

– Det gick inte, konstaterar Casselståhl.

– Det är en förslitningsskada som gör att jag inte kan gå för fullt, och det är inte roligt att åka omkring och känna att man inte spelar på den nivå man kan. Jag gör varken mig själv eller de andra rättvisa.

Valbotränaren Stellan Gerdin beklagar förstås att han blivit av med en back med rutin från både elitserien och spel ute i Europa.

– Det är väldigt synd för oss naturligtvis, men mest synd är det om honom. Han var väldigt sugen och körde stenhårt, det var inte alls tal om någon nedvarvning. Han hade jäkligt bra inställning och grabbarna gillade honom, han bjöd på sig själv, peppade och var positiv.

Men det syntes att han bara kunde gå på 60–65 procent, säger Gerdin, som troligen lyfter upp någon spelare från J20-laget som ersättare.

För Casselståhl väntar en ny tillvaro. Han och sambon har köpt hus i Sätra, men vad han ska syssla med om dagarna är inte klart ännu.

– Jag har hållit på med ishockeyn sedan jag var sju år, så det känns lite knepigt. Nu får man kliva ur den här bubblan och försöka hitta något civilt. Vi får se om det blir något inom hockeyn, sedan har jag något säljarjobb på gång. Men vi får se, det är så nytt än, säger Casselståhl.

38-åringen inledde sin seniorkarriär i Team Gävle och division 1 och gjorde senare sex elitseriesäsonger för Brynäs. Det är dock tiden i Timrå – där han var med om att gå upp i högsta serien – som han håller som sina bästa och roligaste år.

Andra vändan i Brynäs, 2003–2007, kallar han för sorgeår och syftar på en långtidsskada, den röriga säsongen med NHL-lockout och det trista slutet när han mer eller mindre tvingades bort av Leif Boork.

– Men kvalserien, det året Wayne Fleming kom (04/05), är ett av mina bästa minnen. Då såg det nattsvart ut, men vi klarade det i näst sista matchen mot Skellefteå.

Nu har han satt punkt för en lång karriär. Men trots skadan håller han en liten dörr öppen.

– Vi får se om jag har något krut kvar till veteranhockeyn, säger han.

Annons
Annons
Annons