Fullt ös i skogen

Se upp, skidåkare och hund­ägare! Tsunaminvarning? Nej, det är Corsberg och Mata Hari som dånar fram! I gamla elljusspåret i Sofiedal, Valbo. De stora pigga hästarna kapptävlas. Stoet Mata Hari är startsnabbast men valacken Corsberg vinner i längden.

Men de är inte lösa. Kjell och Stefan sitter på och med van och säker hand tyglar de dem hemifrån stallet och ut i elljusspåret. Men hemåt är det hästarna som bestämmer, då går det undan …! Mata Hari blixtsnabbt upp i täten men Corsberg går om efter en stund. Snön sprutar om hovarna!

– Mata Hari är startsnabb. Corsberg kommer på slutet. Hon är chanslös mot honom på distans. De är som ett gammalt par. De har varit tillsammans gott och väl i tio år. Han är högst i rang. Det är som vanligt karln som bestämmer, ha ha, säger Kjell.

Kjell Hammarqvist i Gävle äger två stora hästar som står uppstallade på Gävle fältrittklubb. Själv rider han Mata Hari, kallad ”Mattis”, Corsberg har han upplåtit åt Stefan Lundberg i Valbo. De rider hästarna dagligen tillsammans ute i naturen.

Så här började det: Kjell behövde hjälp med en av hästarna när han bröt ett ben. Han berättar:

– Det var den 17 april som ”Mattis” fick smaka av det uppstickande vårgräset innan jag skulle rida iväg, så jag satt i sadeln. Vi stod i slänten så ”Mattis” fick beta. Plötsligt kom en moped som ”Mattis” blev rädd för, jag ramlade av och bröt högra benet.

– Då blev det väldigt svårt för mig att ha två hästar. Jag såg till att ”Mattis” blev motionerad, men Corsberg fick stå mycket, han reds för lite och blev sjövild.

Tiden gick och det var dags att släppa hästarna på sommarbete.

– Efter betessäsongen behövde jag hjälp med hästarna så jag ringde Stefan och frågade om hjälp, berättar Kjell.

Stefan berättar:

– Jag svarade ja direkt. Jag red och mockade, men jag trodde det gällde bara den gången. Och på den vägen är det… Nu är det sju dagar i veckan…

– Jag blev bättre. Trots att benet inte är okey ännu är det inga problem att rida i skog och mark. Stefan mockar åt båda hästarna så även jag hinner rida varje dag. Jag får oerhört mycket hjälp av Stefan, förklarar Kjell nöjt.

– Det är precis som att ha egen häst. Jag sälde min Mandat för jag ville komma vidare. Han var en läromästare och tidigare tävlingshäst i dressyr. Jag vill rida ute och fort, då passar Corsberg mig utmärkt, förklarar Stefan.

– Det blev en oerhört bra lösning för oss båda, säger båda i en mun.

– Jag tycker det fick en win-win-effekt, säger Kjell.

• Vad tycker du om din nya arbetskompis Corsberg?

– Han är snabb, pålitlig, lydig, bra både hopp- och dressyrhäst, snäll och väldigt säker att rida, hittar inte på något tok och är säker på fötterna. Dessutom är han kanon när man handskas med honom, räknar Stefan upp.

– Corsberg är oerhört välutbildad, tillägger Kjell.

– Målet är sedan att Corsberg och jag ska vara med på lite tävlingar, ler Stefan.

Kjell är en van ryttare, han har ridit i alla tider. Däremot har Stefan ridit i bara två år drygt. Den store Stefan som dagligen styr 400 hästkrafter men som har fobier för ormar – och tidigare även för hästar, vilket Sporten på ridsportuppslaget hade reportageserie om i höstas.

För Kjell och Stefan är det ridning utomhus som gäller.

– Jag älskar att rida ute, säger de i korus.

– Det måste ju vara roligare för både hästarna och ryttarna att få vara ute. Det blir ju mer sociala hästar också. De blir ju mer stabila, de tränar psyket på hästarna.

– Vi möter harar, rådjur och älgar, berättar Stefan.

– Det kommer andra ryttare med sina hästar, skidåkare och hundar med sina ägare, fortsätter Kjell.

– Friheten att rida ute i skog och mark med god kontroll är fantastiskt, intygar Kjell.

– Vi rider ju ut i alla väder. Det spelar ingen roll om det är 20 grader kallt eller 20 grader varmt. Det är på de här vidderna som vi drar fram, pekar Stefan. I stället för att trängas med varandra i ridhuset.

– Man kan rida lika bra skänkelvikningar mellan träden, säger Kjell.

– Man kan hoppa över stockar och diken i stället för att hoppa inne i ridhuset. Då behöver man inte bygga bana heller, den finns ju redan där ute i naturen, säger Stefan.

– Det roliga är att busrida på glada och pigga hästar, påpekar båda.

– Jag har ridit fort många gånger. Men aldrig så fort som när Stefan och jag red i kapp för en månad sedan. Då gick det riktigt j-a fort, berättar Kjell skrattande.

De kallar det ”tur och skicklighet”.

– Det är synd att det inte är fler ryttare som rider ut, tycker Stefan.

– Det har gått för långt det här med ridhus och träning. En del bara tränar och tränar, de rider aldrig ut och inte tävlar heller. Det är viktigt för hästarna att inte träna så ensidigt innanför fyra väggar, tycker Kjell.

– Många ryttare har glömt bort att det ska vara kul att rida. Och hästarna vill så gärna rida ut …

Dela
  • +1 Intressant!