Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Terminator i Hofors

/
  • Här började det. Farfar Wallgren drev Palladium i Hofors och här i maskinrummet har Björn Wallgren växt upp. I dag äger han åtta biografer i Gästrikland, Uppland och Dalarna. Mitt liv är som pojken i den italienska filmen Cinema Paradiso, säger Björn.

Han säger själv att bilden av honom och pojken i den rörande filmen "Cinema Paradiso" har stora likheter. Den filmen handlar om en liten pojke som älskar bio och som tillbringar all tid i maskinrummet tillsammans med en äldre man som var maskinist och bioägare i den lilla staden i Italien.

Björn växte upp på biografen Palladium i Hofors som farfar hade byggt 1926 och fortfarande ägde. Och ofta åkte han och pappa, som jobbade på SKF, och körde bion i Ockelbo på helgerna. Den biografen ägde farfar också.
Han var säkert Hofors mest priviligierade grabb. Han fick ju se hur många filmer som helst. Helan och Halvan. Bob Hope och Kalle Anka. Hela programmet. Och godis jämt. Det var kanonläge.
- Men för mig vara det bara naturligt. Och jag började jobba redan när jag var tio år med att sätta upp affischer.
I dag är det Björn som är biografägaren. Har har inte mindre än åtta biografer, Palladium i Hofors, Roxy/Star i Sandviken, Röda Kvarn i Ockelbo, biograferna i Hedesunda och Norrsundet, liksom i Tierp, Rättvik och Ludvika, där man nu bygger en toppmodern biograf i Folkets hus. I Rättvik har han även en drive-in bio som har svenskt rekord. Den drog 2 308 personer till Kjell Sundvalls nya film, "Grabben i graven bredvid" i somras. På en föreställning. Regissören själv var på plats och var förvånad över alla som kom i sina glänsande bilar på cruising.
Björn är en framgångsrik bio-kung, som har så goda kontakter och han var den förste som kunde rapportera in besökssiffror från Harry Potter. Skolungdomar i Sandviken såg filmen redan klockan 8 på premiärdagen. Utsålt förstås!

Jag träffar Björn på Palladium, en gammal, brun träbyggnad, mitt bland nya moderna hus i Hofors centrum.
- Den lyser som en fyrbåk, säger Björn när han beskriver vägen för mig och fotografen och har roligt åt att vi har svårt för att hitta i metropolen Hofors.
Det är en märklig biograf. Ingången ligger på husets långsida medan det som normalt är entré nu upptas av en begravningsbyrå och blomsterhandel.
Förklaringen är att när Folkets hus brann och ett nytt fint hus byggdes, trodde Björn aldrig att hans biograf skulle överleva.
Det gjorde den.
I Folkets hus däremot visas inte längre film och när vi kommer in på dessa frågor upptäcker jag att den framgångsrike biografägaren har haft många och svåra duster med kulturpolitiker som gjort honom djupt kluven.
Konkurrera med skattefinansierad verksamhet klarar han bara inte av. Och just nu är han arg över att Folkets hus i Sandviken har skaffat den senaste teknologin, den nya digitala bion, som kräver en elektronisk projektor för omkring 1,6 miljoner kronor. Av skattepengar, hävdar Björn och är rädd för att hans egna biografer inte kommer att överleva i Sandviken om Folkets hus får alla de nya filmerna på digitalt vis först.
- Vi har inte pengar att köpa en sådan projektor och då kanske vi får lägga ner verksamheten.
För sandviksborna skulle det innebära att filmutbudet drastiskt kommer att minska.
Annars tycker han att situationen i Hofors numera är bra. Här händer saker och han känner till och med uppskattning. Och Sandviken är en av de mest framgångsrike platserna där Björn visar film, tack vare att personalklubbar på Sandvik Steel gått in och köper upp biljetter som erbjuds medlemmarna för en billig slant.

Björn växte alltså upp i Hofors och hade inga planer på att bli biografägare. Hans liv tycktes ta helt andra banor. Han gick tekniska gymnasiet i Sandviken men var ingen lysande student. I själva verket gick det så dåligt för honom att han beslutade sig för att göra något annat. Han såg en annons i Dagens Nyheter om en au-pair plats i USA, svarade på annonsen och fick veta att även en grabb kunde komma i fråga. Kunde han rida?
Visst, svarade Björn. Dagen efter började han ta ridlektioner på ridskolan i Hofors.
Björn åkte till USA. Året var 1977. Där hamnade han i en helt annan värld än lilla Hofors. Hans familj hade två pojkar och två hästar. Närmaste grannen, familjen Rockefeller, hade sex hästar och hade byggt ett omfattande nät av ridvägar enbart för hästarna.
Björn blev kompis med tjejen som skötte Rockefellers hästar och han fick många kontakter, bland annat med mannen som byggde World Trade Center. Han trodde att Björn hade en lysande framtid i USA eftersom han även kunde snickra, vilket var farfars stora intresse. Alla de rika familjerna skulle jubla över en svensk hantverkare. Dessutom kunde han bli hästskosmed.

Så blev det inte.
Björns amerikanska dröm fick ett dramatiskt slut.
Han höll nämligen på att dö. När han kom till akuten hade han en puls på tolv slag. På den tiden var hjärtmuskelinflammation relativt okänt. Läkarna lyckades dock rädda hans liv med hjälp av sex pacemakeroperationer inom fyra veckor.
- Förmodligen hade jag tränat när jag var sjuk.
Därmed var Björns karriär i USA över. Han skickades hem efter sex månader. Nitton år gammal visste han inte om han skulle leva eller dö.
Väl hemma fortsatte han sina studier i Sandviken.
- Men när jag fick sämre betyg i engelska bara för att jag pratade med amerikansk accent, fast jag var bäst i klassen, då tröttnade jag. Då gick jag till rektorn och sa "ska det vara så här, då skiter jag i det. Nu slutar jag! Ni har inte fattat någonting av hur det är ute i världen!"
Sen gällde det bara för Björn att hitta ett jobb att försörja sig på och fick chansen att börja hos farfar, hemma i Hofors.

Farfar Gunnar var då ganska gammal och de två trivdes bra tillsammans. Egentligen var farfar inte intresserad av film och biografer. Han älskade däremot att snickra och hade verkstad i samma hus som biografen. Där tillverkade han bland annat fönster och dörrar. Till biograferna anlitade han folk som skötte ruljansen.
När Björn kom in i verksamheten tog han snabbt över rollen som den som valde filmer, började jobba med marknadsföring och lansering av filmer, till exempel genom att visa en rockfilm på Lucianatten. Han har en entreprenörsanda och började staka ut sin egen väg som ibland varit mödosam. I dag berättar han dock med glädje om sina pionjärinsatser, när han åkte runt i alla småbyar och visade turné-bio och hur förvånad han blev när folk dök upp i mörkret från till synes ingenstans. Det hände att halva byn såg en film. Han visade även film i fängelset i Gävle, vilket hade sin spänning. Efter bara två år köpte han ut rörelsen av farfar.

Björn har i dag inga högre tankar om kulturpolitiker.
Inte om filmrecensenter heller. De skriver ju ner bra filmer som publiken gillar och hyllar smala filmer som ingen vill se, liksom kultureliten i Stockholm som han träffade när han satt i nomineringsjuryn för Guldbaggen.
- Men så kanske det måste vara. Man måste ha några som man älskar att hata, säger han.
Hans egen verklighet är mer jordnära. Han vet att livet på Sveriges landsbygd kan vara ungefär som i filmen "Jägarna". Till systembolaget i Hofors går man för att köpa starköl för det är för besvärligt att göra själv. Annars är det hembränt som gäller.

Vi sitter i den gamla biosalongen och pratar. Här finns de marmorerade stolparna fortfarande kvar, liksom två engelska oljemålningar med landskapsmotiv. Att det ursprungliga är bevarat har sin förklaring. Det har inte funnits ekonomi att rusta.
Björn berättar om sitt liv. Sitt dramatiska liv.
Han har faktiskt varit nära döden inte bara en utan två gånger.
Ungefär tolv år efter den första krisen började han må jättedåligt och gick till doktorn.
Efter någon dag ringde hans läkare och undrade om Björn kunde komma till sjukhuset direkt eller om han skulle skicka ambulans. Björn svarade att han bara skulle jobba klart i Storvik, sen kunde han komma till sjukhuset.
Men han var tvungen att sätta sig i bilen direkt och åka till infektionskliniken i Gävle. Där isolerades han omgående.
Det visade sig att Björn hade fått en mycket ovanlig svampinfektion i blodet och den första misstanken var att han fått aids. Han hade ju opererats i USA 1977 och kunde ha blivit smittad.
Här i Gävle skulle läkarna försöka operera bort pacemakertråden så att bakterier inte skulle fastna på den. Men den hade vuxit fast. Då flögs han med ambulansflyg till Lund och där satte man igång med att försöka operera bort tråden. Men den satt som berg. Det var en dramatisk och komplicerad operation som varade i tolv timmar och som filmades så att 70 läkarstuderande och AT-läkare kunde titta på. Till slut slet sig tråden och åkte in i hjärtat och ut i lungorna. Läkarna gjorde allt för att försöka få tag i rymlingen.
Efter fem timmar gav de upp och lämnade tråden i lungan.
Björn hade inte aids. Det var en svår svampinfektion som botades med massiva mängder antibiotika. Och inflammationen i hjärtat hade läkt ut så det fungerade utmärkt utan pacemaker.

Björn är både lättsam och en allvarlig, målmedveten man som ständigt arbetar. Han har många bollar i luften samtidigt.
Men han är också mån om att ta ledigt. Och fritiden ägnar han åt enduro. Han åker cross-cykel och tävlar idogt, fast utan några framstående placeringar.
För honom är enduro den totala avslappningen. När han kör sin crosscykel kan han inte tänka på något annat, för då går det åt pipan.
Det gjorde det förresten en gång. Han körde omkull och bröt lårbenet i skogen i Hofors. På grund av ambulansindragningarna fick han ligga en timme i skogen och vänta. Det var bara att bita ihop. Nu har han ett titanrör i låret och hans barn tycker att det är skithäftigt. Farsan är som Terminator.
Vad säger familjen om det fritidsintresset?
Björn berättar med stor tillfredsställelse att det ställer hela familjen upp på. Grabbarna åker också cross. Till och med hans fru Ingrid har provat på och tyckte det var kul.

Vad är det som är så roligt med att visa film?
- Är man en riktig maskinist så är man stolt över att visa någon annans verk. Jag gör ju egentligen inget annat än att visa andra människors konstnärliga verk. Och det känner jag mig stolt över. Och besviken om det bara kommer fem personer. Då vill man bara gå hem.

Vad är det för speciellt med fredag klocken fem?
- Då har människor ett hål i sin tillvaro och det är perfekt tid att visa bio. För då händer ingenting annat. Man har ingen träning eller kurs, ridning eller match. Föräldrarna är på väg hem till ingenting. Då kan man visa film för familjen, för barn och föräldrar. Då är det prime time. Vi har vår högsta beläggning vid den tiden.

Hur går det för dig?
- Det går uppåt. Vi har lyckats otroligt bra i Sandviken till exempel. Framtiden känns jättepositiv. Vi bygger Dalarnas modernaste bio i Ludvika. Den blir klar 15 december. Det är en kanonbio, med THX-standard och rubbet, förberedd för digitalt ljud.

Du är en envis person!
- Ja, det är jag. En biokunnig person här i trakten sa till mig, låt inte politikerna ta dig! Det har jag hållit fast vid. Jag ska inte låta dom ta mig. Men jag kan inte konkurrera med skattefinansierad verksamhet.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons