Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Tigerns tre olika liv

/

Jag måste väl snart börja tänka på refrängen, säger Bosse Tigrén när vi slagit oss ner i en av hans många soffor i möbelaffären i Hofors som är så stor att man lätt skulle kunna gå vilse i alla våningsplan.

Han fyller snart 68 år. Men egentligen vill han inte vara utan, varken musik eller möbelaffär. Och han ser stora likheter mellan sina två liv. Improviserar gör han både när han spelar och när han snackar med sina kunder.
Det är jubileumstid för Bosse som är en man som håller reda på årtal och som har ett gott minne för fakta.
För 65 år sedan startade pappan möbelaffär i Hofors.
För 55 år sedan började Bosse spela klarinett.
För 50 år sedan, den 1 eller 2 november spelade Bosse för första gången offentligt, i Hofors, på en danskväll i Folkets hus. I stora salen spelade Calle Jularbo, i B-salen spelade Bosse med Ale Lindströms dragspelskvintett från Gävle. Den 29 november spelade han för första gången med Eivon Larssons orkester i Hedesunda. Då var Einar Carron med.
För 40 år sedan tog han över pappans möbelaffär. Trots att han aldrig hade haft några tankar på det.
Då hade Bosses karriär som professionell jazzmusiker tagit slut efter fem år i pianisten Rolf Larssons berömda orkester i Stockholm. En orkester där förresten Bosse fick uppleva två sångare som skulle göra karriär på annat håll, nämligen Gunnar Wiklund som även spelade gitarr och Svante Thureson, då känd som trummis men som debuterade som sångare i det bandet.

Bosse drömde aldrig om att spela klarinett.
Det var de glänsande hornen och att få marschera iförd vit mössa med blåsorkestern som hägrade för den unge Bosse. Men det enda instrument som var ledigt när han började spela var en svart, ful klarinett som pep och lät ganska gräsligt.
Den gången han hörde Benny Goodman spela "After you've gone" med sin sextett fick han upp öronen för vilka möjligheter instrumentet hade. Han blev frälst och gick hem och började öva.
Sen tog det inte lång stund innan Bosse började spela tillsammans med den duktiga dragspelaren Sören Andersson som spelade jazz på sitt instrument så det stod härliga till.

Du är född i Falun?
- Ja, pappa hade snickeri i Hosjö. Mamma var en entusiastisk och framåt person och föreslog att han skulle börja sälja möbler eftersom snickeriet inte var mycket att leva på. De fick höra talas om Hofors som ett framtidssamhälle och där öppnade de en filial. Vi flyttade dit när jag var fem år gammal. Det var en primitiv liten affär och inget som jag kunde tänka mig att fortsätta med. Pappa var en hedersman men förstod inte riktigt när jag ville åka till Gävle och gå handelsgymnasium. Jag tyckte att Hofors var rena öken.
Men jag var hemma ibland och hjälpte farsan med bokföring och deklarationer under alla år.
Det var under tiden i Gävle som jag började spela på allvar. Jag bodde inneboende och fick fem kronor i veckopeng av farsan. Jag fick föra kassabok och redovisa allt. Sen fick jag 35-40 kronor varenda gång jag spelade. Det var fantastiskt. Jag fick stå på scenen och spela musik jag tyckte om och tjäna 6-7 gånger mer än veckopengen. Jag hade det bra förspänt.

Vad gjorde du efter handelsstudenten?
- Först lumpen. Men sen fick jag chansen att spela med Rolf Larsson i Stockholm. Vi var husband på Sfinx på Kungsgatan men turnerade också och spelade i Tylösand på somrarna och Storlien på vintrarna. Det var väldigt omväxlande och det var bara de allra bästa killarna som var med. Som Kurre Falk, Sveriges Gene Krupa. Vi spelade sessions för trumma och klarinett, "Sing, Sing, Sing". Egentligen har jag haft en otrolig tur som började spela under den korta tid i musikhistorien när jazzen var ungdomens musik. Jag hade nog inte fått någon kick av Bostonvals som gällde tidigare. Och inte av pop och rock som kom efter oss. Vi trodde att rocken skulle gå över på några månader. Vem kunde stå ut med onyanserat dunka, dunka och tre ackord. Men döm om vår förvåning. Nu är det dunka-dunka överallt, till och med i P4.

Vad är det för speciellt med jazz?
- Det är liv, det är känsla, feeling, rytm som inte går som en marsch utan med dynamik. Det är livsglädje, uppfinningsrikedom, det är allt från ballader till glada swinglåtar. Ett oändligt spektrum i olika stilarter. Jazzen är oändlig på många sätt även om den fått dåligt rykte de senaste 20 åren. Den hypermoderna jazzen med långa solon som inte ens vi jazzmusikanter förstår oss på.
Samtidigt som jag började spela jazz kom The American Songbook med alla fantastiska kompositörer som Gershwin, Cole Porter, Jerome Kern, Richard Rodgers. Tusentals låtar med intrikata harmonier och improvisation.

Vem lärde dig att spela jazz?
- I början lyssnade jag på grammofonskivor. Visst är jazzgymnasier bra. Man får lära sig tekniska finesser, noter och harmonilära. Men att kunna spela jazz, det är en gåva på något sätt. Det går inte att studera utan är medfött. I början lär man sig genom att härma, tills man fått ett eget sound.

Var dina föräldrar musikaliska?
- Farsan byggde en egen fiol när han var 19 år och mor spelade piano. De spelade tillsammans. Men när jag kom till världen gallskrek jag så fort farsan tog i fiolen. Så han la av. Jag var en hård kritiker som nyfödd. Mamma hade visst en fin sångröst. Hon var en entusiastisk människa. Jag har min fars utseende och min mors livsglädje. Tyvärr dog mamma 1946 av hjärtfel bara 38 år gammal. Far blev 85 år och hann gifta om sig två gånger. Det var en kul gubbe.

Hur länge var du proffsmusiker?

- Fem år. Sen kom dansband, italienska skomakarband. Och popköret. Till och med Putte Wickman fick byta stil och bli mer kommersiell. Ungtupparna sa till mig, börja spela pop, gubbjävel. Då var jag 27 år. Och då kände jag att då fick det vara. Så jag åkte hem till Hofors och tänkte prova ett tag. "Du får ett år på dig att pröva", sa gubben. Och det var unikt för möbelgubbar brukar inte släppa taget så lätt.

Så du blev möbelhandlare trots allt!
- Ja, i samma veva kom Ikea och gjorde möbler till en intressant bransch. Tidigare var möbler ett nödvändigt ont och inget som tände en ung man. Då var det pelarbord och linneskåp. Ikea blev en inspirationskälla.

Hur har du profilerat dig?
- Med ett perifert läge som vi har måste man ha en blandning av allt. Utbudet av möbler här är som Svensktoppen. Jag måste anpassa mig till min köpkrets med bland annat amerikanska pösiga soffor som ungdomen gillar.

Hur gick det med klarinetten?

- Den hamnade på hyllan. Under 14 år tog jag knappt en ton. Men i mitten av 70-talet började det komma jazzklubbar i bland annat Gävle och Söderhamn. Och då började jag spela igen, med Lotta Olshage som sjöng så väldigt fint. Det minns du säkert. Lotta tillhör de allra bästa i Sverige och vi har både gjort radiosändningar och spelat in ett par skivor tillsammans. Tyvärr är hon sjuk nu.

Vad tycker du om landskapets andre store klarinettist, Korven Larsson?
Är ni rivaler?

- Nej, vi är goda kolleger och har känt varann hela tiden. Han har sina jobb, jag har mina.

Vilka framgångar har du haft under din andra musikkarriär?
- Jag har bland annat blivit mästare i Swing och gladjazz med Bosse Tigréns Swing Tigers. Jag kallas tigern och sätter klös i spelet, bland uvar och tigrar.
Och jag har spelat in en cd med Göran Norström som var kulturredaktör på Gefle Dagblad. Den skivan har spelats i tio olika länder, både i Kina, Japan, Namibia, England, Frankrike och i radion i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det är litet unikt med en duo med klarinett och piano. Den har sålts i över tusen ex och det är mycket för en jazzskiva.

Hur känner du Göran?
- Sen han spelade med Arne Kjells orkester, det som var föregångaren till Sandviken Big Band. Jag hoppade in som gästsolist mellan jul och nyår 1954. Sen spelade vi ihop på en författarafton i Älvkarleby 1978 och det blev en kick för oss båda. Varje sommar spelar vi numera på Tallbo.

Vad har musik betytt för dig?

- Otroligt mycket. Det går inte att beskriva. Många säger "vilken tur du har som kan spela". Men det är inte tur. Det är ett brinnande intresse, en metod och ett otroligt tålamod. Man får igen ofantligt mycket av musikantkompisar, i Sverige och utomlands. Det är ett härligt kompisgäng och jag åker ofta och spelar, både till Norge, Finland, Danmark och Jersey. Musiken ger mycket glädje. Man känner sig aldrig deppig och tack vare musiken går man aldrig in i väggen trots att det kan vara ett jädra drag här. Musik är bra medicin.

Spelar du varje dag?
- Nej, det går i vågor. Men någon gång i veckan.

Framtiden?
- Trettondagsjazzen. Det blir 28:e gången på raken. Det är jag ensam om. Sen brukar jag alltid boka en kväll på Stampen i Stockholm när det är möbelmässa i februari. Då tar jag dit de bästa swingmusikanter som finns, bland andra Lasse Erstrand. Jag spelar också i Gamla stan, på restaurang Kristina, duo med Lasse Sjösten.
Jag lever tre olika liv, familjeliv, möbelliv och musikantliv.

Du är möbelhandlaren som aldrig slutar spela!
- Ja, det stämmer nog.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons