Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Väv, en röd tråd genom livet

Varenda gång när jag börjarmed en ny matta känner jag ett sug. Det är som en nyförälskelse.

En fantastisk känsla när jag samlar ihop garneroch börjar. Är det inte fantastiskt att jag har fåttha denna stora kärlek till mitt yrke?

Margareta Grandin-Nettles sitter framför mig i vänninnanMargaretas trädgård i Gävle. Solen skiner ochvärmer. Vårt samtal ackompanjeras av Gavleånshastigt rinnande vatten.

Margareta ler.

Det gör hon hela tiden, ett starkt inre leende som sökersig ut till mungiporna och in i ögonvrårna.

Det är fjorton år sedan jag gjorde min förstaintervju med Margareta.

Den ägde rum på den lilla ön Nantucket, grannemed Marthas Vineyard, två öar utanför Cape Cod,inte så långt ifrån Boston, kända föratt de är kändisars sommarparadis framför andra,bland annat familjen Kennedys hemvist. Det var där John F.Kennedy Jr störtade i havet med sitt plan med sin fru Carolynoch hennes syster Lauren Bessette. Öarna är ocksåkända för att det var där filmen "Hajen" speladesin.

Margareta är textilkonstnär och under åttaår på 60-talet var hon verksam i Gävle, påHemslöjden.

Ännu finns det spår efter henne och när viträffas har hon just varit till Korsnäs och tittat påde vävnader och mattor som hon gjort åt företaget.

Den som besöker stadsbiblioteket kan också se henneskonst. Hennes väv i linne "Utopi" pryder fönstret iövre hallen. Hennes textilier finns även på Krematoriet,i banker och kyrkor.

Till Gävle kom Margareta direkt från Konstfackoch här gjorde hon stor succé. Uppdragen droppadein och hela miljön var fantastisk, minns Margareta. Ingetvar omöjligt och hon hyllades. Alla hjälptes åtoch klimatet var fruktbart.

- Det gick så lätt att jag tänkte att jagmåste försöka igen, för att se om jag höll,om jag dög, säger Margareta nu.

Hon lämnade Gävle, först på stipendiumoch med tjänstledighet. Men hon blev kvar i USA och har fåttbekräftat att visst dög hon.

I New York träffade hon på ett party Jim, en svartman som arbetade med en Task Force inom polisen. De blev blixtförälskadeoch har nu varit gifta i 32-33 år.

På den tiden var det inte så vanligt att en vitkvinna gifte sig med en svart man.

- Vi trodde att vi skulle förlora vänner närvi berättade om vår kärlek, säger de. Mende hade inget val än att stå för sin kärlek.Och vännerna förblev vänner.

Dottern Anita, nu 30 år, bor också på Nantucket,där paret först åkte på somrarna föratt sedan bosätta sig.

Anita är trädgårdsmästare och det ären trygghet för Margareta att ha sin dotter i närheten.

Att hon dög har Margareta bevisat flera gånger.Hon startade sin egen studio på Nantucket. När jagbesökte henne kunde hon berätta att Jackie Onassis ägdeminst tio av hennes trasmattor. Onassis beundrade hennes vävkonstoch kunderna var både penningstarka och välkända.

Situationen är den samma idag.

Till kunderna hör till exempel Mrs Rachel Mellon, somäger konstmuseet i Washington DC. Inredningsarkitekter hörtill beställarna och hennes anseende är det bästatänkbara.

Ändå är situationen annorlunda.

Hon har inte längre några väverskor anställda.Istället är det Jim som hjälper henne att väva.Hon har slutat med trasmattor och koncentrerar sig på mattori ylle och röllakansmattor.

Margareta berättar om förändringen, den sombörjade med att hon inte mådde bra när hon komhem till Nantucket efter ett sommarbesök i Sverige. Det varför fem år sedan.

Läkaren i New York, som behandlat Margareta förbröstcancer tidigare, sa först att det säkert baraberodde på den långa flygresan. Men besvärengick inte bort och till slut undersöktes hon av specialisteri New York. Då hittade man en stor tumör i hjärnansom opererades bort. Vid nästa undersökning fanns detskuggor, vilket ledde till en ny operation. Proceduren upprepadesoch det blev ytterligare en operation. Läkarna förstodinte vad som hände. Till slut satte man in medicinsk behandling,med steroider.

- De påverkade mig så att jag kände mig somom jag var i sjunde himlen. Men mycket av vad som hände harjag förträngt, säger Margareta.

Hon var rädd hela tiden och visste inte vad som skullehända.

I dag orkar hon prata om sin sjukdom och numera, närhon går på undersökning, hittar läkarnainte längre några förändringar.

Så Margareta har fortsatt att väva. Och nu leverhon sitt liv en dag i taget och är närvarande i nuet.Hon tar inte allt för givet.

- Jag säger till mig själv, i dag är det enunderbar dag. Jag söker det positiva, säger hon.

Har vävandet blivit en terapi, undrar jag.

- Det är mer än en terapi. Allt annat kommer eftervävandet. Man skulle kunna säga att det är Gudför mig. Det är viktigare än mitt äktenskapoch min dotter.

Var du rädd för att dö?

- Ja, för att jag tycker det är så härligtatt leva. Men man kan klara dom tankarna också. Visst skavi alla dö, men man ska inte ha de tankara i förtid.Det finns så mycket underbart att göra. Min livsfilosofiär att man mår mycket bättre om man njuter avlivet.

Har sjukdomen påverkat hennes sätta att uttryckasin konst?

- Nej, säger Margareta. Jag är den jag alltid harvarit.

Men det var svårt att komma igen.

Saker som tagit någon minut tidigare kunde ta en heldag att göra. Det var svårt att få tankeverksamhetenatt fungera igen men Margareta är viljestark och gav sigattan på att det var möjligt.

Och idag säger hon:

- Jag är otrolig tacksam över att jag kan vävaigen.

Jim finns vid hennes sida. Deras liv tillsammans har haftsina upp- och nergångar. Men de har kunnat stötta varann.När den ena varit svag har den andra varit stark.

Jim lämnade arbetet med polisen i New York och har haftmånga arbetsuppgifter. Men hans stora passion är teater.Han spelar själv och sysslar även med att producera.Han vill ge åskådarna en upplevele, något atttänka på.

Margareta hade två intressen som barn, textil och hästar.

Hon fick ett stort nystan grönt garn och en virknålnär hon var fem år av sin mor. Sedan fick hon lärasig att sticka. Hon hade alltid stickningen med sig, till skolan,när hon gick på bio och det blev många bomullströjormed olika mönster.

Sitt andra intresse, hästar, fick hon släppa närhon flyttade till Stockholm för att gå på Konstfack.Då hade hon varken råd eller tid för att rida.

Istället fick hon lära sig många olika textilarter,att sy, väva, brodera, göra mönster. Och som sagt,anställning i Gävle fick hon redan medan hon gick påKonstfack. Hemslöjden i Gävle leddes då av MagdaLarsson.

Margareta har levt halva sitt liv i USA, men hon kännersig fortfarande som svensk. Det är hennes identitet och honskulle inte kunna tänka sig att ansöka om amerikansktmedborgarskap så länge hon därmed skulle behövalämna sitt svenska.

Det är viktigt för henne att återvändatill Sverige, att besöka syskon, syskonbarn och vänner.Att känna var hennes rötter finns.

Men att flytta hem igen, det är inte aktuellt.

Det är på Nantucket Margareta har sitt liv, ävenom ön har förändrats de senaste tio åren.

Folk med alltför mycket pengar har invaderat ön.På somrarna är det alltför många turister,som förorsakar långa bilköer.

Priserna har också rusat i höjden.

- Vi har pratat om att sälja. Men så längevi kan försörja oss bor vi kvar. Det är vårthem, säger Margareta.

Och jag minns vårt första möte. Nantucketvar ett idylliskt ställe, där alla kände alla ochvar och varannan person hejade på "Maggie".

Hon bjöd på färsk hummer och sedan gick viner till havet och simmade. Och åtminstone jag tänktepå förekomsten av hajar.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons