Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Vevstakar och äkta makar

/

Det är pingst, den helg framför andra när många väljer att gifta sig. Många går till prästen, men inte alla. Monica Andersson är en av Gävles borgerliga förrättare och brukar ha pingsten fullbokad, med par som avlöser varann i Stadshuset.

I år är det av någon anledning lugnare.
I dag har hon en vigsel på Estraden och dessförinnan en begravning i Valls hage.
Till vardags är Monica arbetsförmedlare.

Hur kom det sig att du blev borgerlig förrättare?
- I Smedjebacken jobbade jag som ordförande för Kommunal och där ingick kyrkogårdsförvaltningen bland annat. Jag kände att just den världen tyckte jag om och var till och med på väg att köpa en begravningsbyrå, men så blev det inte.
Jag flyttade till Gävle 1992 och gick då på ett arbetarkommunmöte. Där kom Helene Åkerlind och knuffade på min bänkgranne och undrade om han inte ville ta över det här med vigslar och begravningar, efter Ingastina Spennare som ville sluta. Då tänkte jag, det här ska jag ha och sa direkt, "det tar jag". Helene visste inte vem jag var och blev alldeles paff. Men jag fick det. Först begravningar och ett halvår senare vigslar. Och sen dess har jag kört och det är sååå roligt.

Vad gör det så roligt?
- Det är fantastiskt att få finnas där i speciella situationer. Att få göra något riktigt härligt och bra för människor. På vigslar är allt härligt, alla är lyckliga och det är bara att spä på och sammanfatta och få dem att känna att det här är deras alldeles speciella stund. På begravningar får jag jobba mer, lyssna mer, både på vad de säger och vad de inte säger. Det gäller att försöka hitta vägen och det är det jag tycker är så spännande. Det är en utmaning som jag bara älskar att ro iland varenda gång.

Hur mycket förberedelser krävs det?
- Det är mindre med vigslar. Inför en begravning träffar jag familjen två-tre timmar. Ibland blir det två möten, dels med barnen, dels med nya frun. Det kan bli konflikter och ibland dyker känslor upp. Det handlar ju om ett skarpt läge och det kan komma fram mycket simpla saker ibland.
Efter att ha pratat med de anhöriga åker jag hem och funderar och försöker hitta människan. Jag lägger ett förslag och då tar jag ut svängarna mer än vad familjen kanske hade tänkt sig från början.

Finns det speciella ceremonier vid en borgerlig begravning?
- Nej, jag är helt fri och det är det som är så härligt, att man kan forma det hela utifrån egna önskemål. Jag kan plocka hejvilt.
Ibland kan någon undra om man kanske ska ha en psalm i alla fall, och där får jag stoppa. De kan också undra om man kan ta med dansbandsskivan som mamma älskade så mycket. Och det tycker jag absolut att man kan göra. Ett exempel på hur det kan vara är min begravningen i dag i Valls hage, ute i det fria, med dragspel och sång.

På min tid var det inne att gifta sig, iklädd träskor, på lunchen och sen gå och jobba.
Vad gäller i dag?

- De flesta vill gifta sig på en lördag, med släkten närvarande och i fin klänning och kostym. Jag brukar sjunga för brudparet, läsa dikt och göra stunden speciell.

Vad ger det dig att vara borgerlig förrättare?
- Väldigt litet fritid. Det är på två sätt. Jag lär mig så mycket om människor och livet. Det är en skola i sig att få jobba med sådana här saker. Det ger mig tillfredsställelse att få ge stöd och hjälp till människor. Dessutom trivs jag med att vara i centrum, att få vara spindeln i nätet, att få ordna och göra hela konceptet. Det tycker jag om.

Vem är du? Varifrån kommer du?
- Från Smedjebacken. Pappa var byggnadsarbetare, grovsnickare och mamma hemsamarit, som det hette på den tiden. Jag växte upp som ensambarn. Jag började arbeta inom hemtjänsten när jag var 19 år. Då hade jag precis gått ut gymnasiet som bilmekaniker?

Bilmekaniker?
- Ja, men ingen ville ha någon tjej så jag fick inget jobb. Jag var den andra tjejen i Sverige som gick den utbildningen. Men det var kört. Alla grabbarna gick direkt ut på verkstan och jobbade och där stod jag med lång näsa. Det var ursäkter som omklädningsrum och så fick jag höra att jag nog säkert skulle ha barn också. Jag blev diskriminerad. Jag var 19 år och hade inget skinn på näsan.

Men det måste du väl ha haft som valde en sådan utbildning?
- Nej, det tror jag inte hör ihop. Att välja den linjen var en självklarhet för mig. Det hade varit bilar och mopeder hela tiden, allt sånt. Jag har alltid stått under huven på någon gammal PV och rotat och skrotat tillsammans med pappa och mina kompisar. För mig var det inget konstigt. Det bara var så. I dag önskar jag att man hade tryckt ner mig på en stol och pratat om andra utbildningar. Men så blev det inte.

Så vad gjorde du?

- Jag gick ner på kommun och frågade om dom hade något jobb till mig. Och det hade dom. Jag fick en tjänst som vårdbiträde, ett schema i handen och ut, hej och hå, till tanterna. Det var ingen ordning alls. På schemat kunde jag läsa att jag skulle till Anna som hade en stor hund. Och jag var så liten. Jag var rädd både för hunden och tanten och det var hemskt. Men man fick lära sig.
Sen bildades hemtjänstgrupperna i vår kommun och då blev jag gruppledare för 14 äldre tanter, mina arbetskamrater. Då började min skola i livet. Jag var 20 år och det var tufft. Det här höll jag på med i tio år. Sen jobbade jag fackligt på heltid i två år som ordförande i Kommunal innan jag flyttade till Gävle.

Varför flyttade du hit?
- Jag träffade Stefan och blev så kär, så kär. Jag flyttade hit och tog med mitt äldsta barn. Det lilla barnet stannade kvar i Ludvika med sin pappa.
Sen har jag levt med Stefan tills för ett och ett halvt år sedan. Då blev det något annat.
Här i Gävle fick jag jobb på arbetsförmedlingen och där har jag jobbat hela tiden i olika projekt. Och på den vägen är det.

Hur är det att vara arbetsförmedlare?
- Roligt hela tiden, absolut. Jag har träffat många spännande människor. Jag har till exempel jobbat med en jobbklubb, med att ge självförtroende till administatörskvinnorna som förlorade jobbet på 90-talet när man drog ner på länsstyrelsen och andra platser. De var jätteduktiga tjejer men det var inte lätt att putta på dem. Det var mycket tårar och elände. Men det var också härligt att se när det lyckades, när de kom ut, fick tillbaka kraften och blev vackra igen. Det var härligt.

Du är också barnvälkomnare. Vad är det?
- Det har funnits här sedan 70-talet då Olle Melin införde det. Det är en ceremoni där man hälsar barnet välkommet, till familjen, Gävle och samhället. Det är också en namngivningsceremoni. Det blev en storm när det här infördes och prästerna höll på att gå omkull. Dop utan dopp, stod det i jätterubriker i tidningarna.
Det är inte så många som känner till den här ceremonin. Det går på en hörsägen. Jag brukar prata om barnet och familjen, vi sjunger barnvisor, läser dikt och låter alla släktingar få säga hej och välkommen till det lilla barnet. Ibland planterar man ett träd, ibland tänder man ett ljus.

Du har också försökt införa konfirmation i borgerlig tappning.
- Ja, men jag orkade inte ända fram. Jag fick idén från en norrman från human-etiska förbundet som berättade hur de gjorde i Norge. Det lät spännande. Jag tänkte att man kunde samla ungdomar över ett tema, att de kunde fundera över olikheter, sånt som far i huvudet på unga och som skulle kunna sammanfatta hela livet. Man kan prata om hudfärg, religion, man, kvinna, olika värdering. Det skulle bli en plattform för livet, att ha fått diskutera frågorna med vuxna och andra ungdomar. Sen kommer man fram till något slags livskontrakt över hur man vill leva sitt liv. Ett kontrakt som undertecknas under högtidliga former.
Jag fick fullmäktiges välsignelse, men sen har jag inte gjort något mer.

Vilka värderingar är viktiga för dig?
- Respekt för olikheter. Att se människor som de är. Respekten för andra är det allra viktigaste.

Hur skulle du själv vilja gifta dig?
- Jag har gift mig två gånger. Första gången i kyrkan, men det kändes inte rätt. Jag gjorde som alla andra utan att ha tänkt igenom det hela. När jag blev välsignad kände jag att det här är inte min grej.
Andra gången, med Stefan, gifte jag mig borgerligt, på Brunnsviks folkhögskola, ute i Guds fria natur. Det var så härligt.

Och hur vill du bli begraven?
- Jag vill kremeras och jag vill inte ha någon gravsten. Jag vill vara kvar i minnet hos de som tycker om mig. När de inte längre minns mig vill jag inte att det ska finnas någon sten som någon behöver fundera över.
Jag vill ha en ljus begravning med mycket musik, där man kan sjunga med och vara glad. För det är det jag är, en glad person.

Hur är det med ditt politiska engagemang?
- Det är inte stort längre. Jag satt i socialnämnden och var ersättare i fullmäktige. Men så blev Stefan sjuk. Han fick en stroke och det blev så jobbigt. Han kunde varken gå eller prata och vi fick börja om från början. Då orkade jag inte mer utan var tvungen att hoppa av. Nu är Stefan pigg och fin igen, men vi har gått skilda vägar. Vi är världens bästa kompisar och det kan bli något gott av det här också. När det slutar göra ont.

Vad ska du göra med resten av livet?
- Det är en jättesvår fråga för mig nu. Jag känner mig rotlös men samtidigt trygg i det jag gör. Men barnen har vuxit upp, jag kan ta vägen vart jag vill, jag kan packa och flytta. Men jag vet inte.

Vad ska du göra i sommar?
- Jag ska åka till min sommarstuga i Mångbergs fäbodar vid Gesunda, vid Siljan. Pappa kommer därifrån och hans föräldrar fick stugan som bröllopsgåva i början av 1900-talet. Där ska jag vara, glömma bort telefonen och bara lata mig. Och den 17 juli åker jag med min dotter och ser Rolling Stones.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons