Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Walle från Årsunda - en legend i svensk film

+
Läs senare
/

Walle Bergendahl är ett stort namn inom svensk film. Han började som inspelningsledare 1958. Nu har han precis rott hem finansieringen till Jan Guillous "Arn", två filmer som får en rekordstor budget på 210 miljoner kronor.


Vi har faktiskt jobbat ihop, Walle och jag.
Det inser jag när jag kollat vilka filmer som Walle Bergendahl producerat. Bland dem "Joe Hill", filmen om arbetarhjälten från Gävle som Bo Widerberg gjorde en uppmärksammad film av.
Jag var statist, spelade frälsningsarmésoldat, och det enda som syns är min arm som håller i en gitarr.
Jag minns inspelningen för det var svinkallt och vi tvingades stå på en skolgård på Söder i Stockholm i många timmar.
Walle minns jag inte, men det är nog inte så konstigt.
Det var han som höll i trådarna i bakgrunden.

Nu ses vi i Filmstaden, den legendariska i Solna där stjärnorna en gång strålade och där grindarna var stängda för utomstående som försökte få en glimt av en Greta Garbo till exempel.
Nu äter vi lunch i det gamla huset, som en gång var en strutsfarm, men där stjärnorna på den tiden intog sina måltider, skilda från de övriga som arbetade i Filmstaden, berättar Walle. Numera är Filmstaden en stor biograf och resten är kontor. Inspelningsateljéer och loger är sedan länge försvunna.

Walle kommer från Årsunda.
Där bodde han med sina åtta syskon och sina föräldrar tills han var 16 år. Då flyttade han till Gävle. Han gjorde lumpen i Karlskrona, återvände till Gävle, jobbade bland annat på Gävle vagnverkstad som kontorist, spelade amatörteater med Putte Gotthold, Macke Kjellin, Erik G Wesslund, Mayvor och Snuffe bland andra i Regementsparken och drömde om att bli skådespelare. Det var också här han odlade filmintresset genom att gå på bio mest varje kväll. I Årsunda fanns det bara en biograf.
Skådespelare blev han inte, och det ångrar han heller inte.
Det jag undrar är hur en grabb från Årsunda, uppvuxen på landet bland kor och grisar i en familj där pappa var skogsägare och hade slakteri kunde få en så fantastisk karriär som Walle.

Hur gick det till?
Walle svarar att han helt enkelt halkade in i branschen på ett bananskal.
Då hade han flyttat till Stockholm, 21 år gammal. Drömmen att bli skådespelare fanns kvar, men det blev aldrig någon teaterskola. Han jobbade på Söderlund och Svala i Konserthuset, där man sålde både musik, grammofonskivor och konsertbiljetter. Han bodde i andra hand hos en man som var produktionsledare på Europafilm. En dag frågade han om Walle var intresserad att jobba med film. Ja, det kan jag tänka mig, svarade Walle.
Mannen ordnade en intervju för Walle. Då blev det inget av men ett år senare ringde telefonen och Walle blev erbjuden jobbet som inspelningsledare, om han kunde börja om fyra dagar. Ja, sa Walle och ordnade tjänstledigt.
Hans första film var "Fröken April", regisserad av Göran Gentele med Jarl Kulle och Gaby Stenberg bland andra.

Hur gick det?
- Jag kunde absolut ingenting om film. Jag kom ut till ateljén, den 22 maj 1958 och blev presenterad för regissören och några andra. Men ingen hade sagt vad jag ska göra. Jag förstod inte varför jag skulle vara där. Efter någon timme hörde jag en röst som ropade, är det någon som kan hämta en kopp te till mig? Då tänkte jag, det skulle jag kunna fixa. Det var Gunnar Björnstrand som hade ropat och han blev tacksam.
Sen började jag ta för mig saker själv. Så småningom fick regissören förtroende för mig och utnyttjade mig till 100 procent. Man var ju som en springpojke och det var så det började. Jag fick möjlighet att visa vad jag kunde, på eget initiativ och med sunt förnuft.
Och efter det blev jag anställd och där är jag fortfarande.

Vad hade du tänkt bli?
- Jag skulle noga plugga vidare till civilekonom. Jag tyckte det var kul att hålla på med räkenskaper. Men drömmen var att jobba inom film och teater.

Varifrån kom det intresset?
- Jag vet inte. Ingen aning. Det fanns bara där. I Årsunda fanns bara en biograf och det var så spännande när affischerna kom varje vecka. Jag var otroligt intresserad av radioteater och satte örat mot radion jämt.
Mina bröder var jättearga på mig och hånade mig också. De tyckte det var fånigt att lyssna på radioteater. Men jag var fascinerad. Mina bröder är döda nu.

Hur fortsatte det?
- Jag tog ett steg i taget. Jag blev inspelningsledare, sen produktionsledare och så småningom kom jag till SF. Då hade jag varit frilans ett tag, genom att jag jobbade med Bo Widerberg under ett par år. Men det tyckte jag var osäkert. På den vägen är det.
Jag skulle ha pensionerats för åtta år sedan, men jag är kvar. Jag tycker fortfarande att det är jättehärligt att jobba och SF ville inte bli av med mig.

Du har precis sytt ihop ett jätteprojekt, två filmer om Arn.
- Just det. Det är stort, det är många, det är dyrt. Men det är OK. Att det är så dyrt, omkring 200 miljoner, beror på att det är så många medverkande, att det är medeltid och att vi gör två filmer. Och det kostar. Jag har gjort budgeten för filmen.

Inspelningarna börjar snart?
- Ja, i januari i Marocko. Vi har presskonferens den 7 december i Skara domkyrka. Då ska vi berätta vem som spelar Arn.

Du har jobbat mycket med Astrid Lindgren.
- Ja, och där även med animation. Det blev både långfilm och tv-serier. När vi gjorde "Karlsson på taket" jobbade vi i Toronto och Hamburg. Jag har fått resa väldigt mycket i min karriär. Det har varit spännande och härligt. Jag jobbade också tolv år med Bo Widerberg, ända från "Kvarteret Korpen".

Hur var det?
- Fascinerande. Vi var nio i teamet. Vi var som en enda stor familj som jobbade dygnet runt. På den tiden kunde folk jobba hur länge som helst. Det fanns ett annat sätt att jobba. I dag har folk sina familjer och måste gå hem. Pengar är viktigare än själva projektet. Oftast.

Har du regisserat?
- Ja, jag fick regissera små scener, till exempel när Bo Widerberg satt och klippte och behövde komplettera. Det hände nog i alla hans filmer. Sen filmade vi "Joe Hill" i Amerika, jag var där ett halvår. En film, "Mina drömmars stad", spelade vi in i Gävle.

Det var väl tack vare dig som "Black Jack" spelades in i Gävle?
- Ja, det stämmer bra. Med Colin Nutley och Helena Bergström. Helena har regisserat en egen film nu, "Se upp för dårarna", som kommer i februari. Den har jag också producerat. Det är hennes debut som regissör, en jättehärlig film.

I dag pratar man om både filmdöd och biografdöd.
- Visst, det har pottats ut pengar till alldeles för många filmer från Filminstitutets konsulenter. Det blir det inga rejäla satsningar. Man måste kunna göra filmer som är något utöver det vanliga, som kräver mer pengar.
Sen måste man vara mer noga med vad man producerar. Men det har kommit andra konsulenter nu som är beredda att gå in mer kraftfullt och satsa mer på färre projekt.

Biografdöden då?
- Det här året har biobesöken ökat rätt kraftigt, tyvärr inte på grund av svenska utan mest amerikanska filmer. Döden är inte här ännu. Det blev bara en paus förra året. Nu kommer publiken tillbaka.

Men i Gävle kommer Sandrewsbiograferna att försvinna.
- Det förstår jag. Men de här små salongerna håller inte måttet i dag. Man kan ha större duk hemma. Utrustningen för att se film hemma blir också allt billigare. Filmen är inte död. Om det blir en annan distributionsform i framtiden är en annan fråga.

Du har jobbat mycket med Astrid Lindgren. Hur mycket var hon delaktig?
- Hon var med i hela manusbiten och var också med och godkände de som skulle spela rollerna. Hon lade sig aldrig i själva inspelningen men brukade hälsa på under inspelningen.
Hos Astrid fanns det något som var både hemligt och spontant. Hon avslöjade inte så mycket själv men ville veta hur andra hade det, förhållanden och så. Hon var väldigt rättvis. Det kan låta fånigt, men hon var det på ett bra och kreativt sätt.
Hon ömmade mycket för barn. Jag tror hon ömmade för alla. Hon var viljestark och hennes integritet var enorm. Och hon var enormt rolig. Hon pratade också mycket om döden.

Hur ser du på ditt jobb?
- Jag tar det självklart på allvar. Men jag gör ingen världsgärning. Jag har stor distans till det jag håller på med. Jag har aldrig tyckt att det har varit märkvärdigt. Däremot jävligt roligt.

Vad är viktigt i livet för dig?
- Det är människorna. Att man försöker hitta en livsglädje med andra människor. Även om jag inte har en egen familj så ömmar jag för människor och barn. Speciellt när man är ute i världen och ser hur orättvist det är. Jag är väl en humanist, i hög grad. Och det är väldigt sällan jag blir förbannad. Jag är inte lagd åt det hållet. Jag är en glad människa och tar mycket på allvar som ska tas på allvar. Men mycket kan jag skoja bort.
Jag vet egentligen inte vem jag är.

Och vad ska du bli när du blir stor?
- Jag vill aldrig bli stor. Det är därför jag har kvar jobbet. Det är en lekstuga och jag får fortfarande leka med klossarna. Det är fascinerande.

Vilken film har betytt mest för dig?
- Det var fröjdefullt att jobba med Tage Danielsson i "Släpp fångarna loss det är vår". Den inspelningen var som en enda jättestor tårta. Vi hade fantastisk tur med vädret och åt våra luncher på filt utomhus. Det var en fantastisk stämning med alla skådespelare.
Sen är "Mitt liv som hund" en film som var väldigt rolig att jobba med.

Anade du vilken framgång den skulle få?
- Nej, inte att den skulle bli så stor. Men det var en bra historia. I första versionen var det ingen bra film så den klipptes om. Sen blev det en världssuccé och Lasse Hallströms biljett in i stora världen. Den har en ton och stämning som Lasse tog fram. Och den tonen har han förvaltat. Han hittade något där.

Har ni fortfarande kontakt?
- Jag träffade honom och Lena Olin i lördags. Vi planerar att göra något, en ny film, i Sverige eller någonstans i Europa.

Du har jobbat med många regissörer?
- Ja, och det är ingen jag tyckt illa om. De flesta har varit mycket stimulerande. Jag har engagerat många debutanter. Colin Nutley tog jag till Sverige och producerade första långfilmen, "Nionde kompaniet". Han kontaktade oss och en dialog uppstod. Galenskaperna och Claes Eriksson var samma sak. Honom gjorde jag fyra filmer med.

Bodde Colin i England då?
- Ja, men han var ofta i Sverige för han var gift med en tjej från Ulricehamn. Och det är där Änglagårds-filmerna spelades in. På 80-talet gjorde jag nio kortfilmer, bara för att hitta nya regissörer. Jag gjorde Dogmafilm före Danmark.

Hur hittar man guldkornen och vinnarna?
- Jag kan inte förklara det. Det är antagligen något man har, en känsla i magen. En talang kanske. Men det är ett jättebeslut när man bestämmer sig för att göra en film. Det är ett ansvar. Men jag vilar inte på några lagrar. Jag tänker aldrig på de filmer jag gjort utan tittar hela tiden framåt.

Vad har du mer på gång nu?
- En film som heter "Rosa", som har premiär i januari. Den bygger på tv-serien "Livet enligt Rosa" med Manne Lindwall. Och jag hoppas få jobba mer med Helena Bergström som regissör. Hon är oerhört begåvad.

Har du någon fritid?
- Jaha då. Jag är ganska bra på att delegera och planera och kan stänga av. Men det sista året blev det nog litet för mycket. När jag får en paus åker jag ofta till Thailand eller Kambodja för det är så långt bort och då kan jag stänga av.

Går du på teater?
- Nej, inte nu. Jag såg så enormt mycket teater, både i Gävle och Stockholm och var ofta med och staterade i föreställningar. Nu tycker jag teater är tråkigt, jämfört med film. Jag är hellre hemma och läser. Dock inte deckare, för de är så tråkiga. Det värsta är att jag måste läsa så många manus. Så mycket att jag har förstört min egen svenska. Man tappar språket.

Vilken är den viktigaste egenskapen hos en producent?
- Att ha en känsla för att det här kan uttryckas i bild. Vad kan det bli av detta? Att kunna realisera det. Man ska inte spekulera i publiksmak men man kan tro och hoppas att det ska kunna vara attraktivt för en större publik. Man måste tro på det man ska göra och känna lusten. Huvudsysslan är att styra inspelningen. Man måste vara med i alla faser och vara informerad om vad som händer.

Vad ser du för spännande namn bland dagens unga regissörer?
Helena Bergström, absolut, Josef Fares och galningen Lukas Moodyson som går sin egen väg.

Har du själv lockats av en internationell karriär?
- Nej. Jag jobbade som assistant director med Sidney Lumet när han spelade in "Måsen" i Sverige med James Mason, Simone Signoret och Vanessa Redgrave. Då ville han att jag skulle åka till Rom och bli förste regiassistent. Men jag tackade nej och det har jag inte ångrat.

Har du alla dina filmer hemma?
- Nej, jag tittar aldrig på mina gamla filmer. Jag tittar framåt. Jag såg flera av mina filmer år 2003. Då fyllde jag 70 år och SF hade gjort en Valdemar Bergendahl film festival i Stockholm.

När tänker du gå i pension?
- När jag fyller 75. Då har jag varit 50 år i branschen. Sen kommer jag att bo i Thailand under det kalla halvåret. Jag tycker inte om vintern och resten av tiden i Årsunda. Men jag kommer att ha min lägenhet i Stockholm kvar.

Kerstin Monk
026-159644
kerstin.monk@gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons