Annons

Annons

Annons

Annons

Han som kom, sågs och segrade

Det är ett märkligt sammanträffande att ett av Julius Caesars mest kända arbeten ”De bello civile” först nu översatts till svenska i en tid då latinet i stort sett försvunnit i undervisningen både i gymnasierna och på universiteten. Det är Ingemar Lagerström, som tidigare översatt bland annat Arrianos ”Alexander den store” och Suetonius ”Kejsarbiografier” som står bakom boken ”Julius Caesar. Inbördeskriget” (Norstedts”)

I boken skildrar Caesar (i tredje person för att förmedla en känsla av objektivitet) det krig han utkämpade mot sin politiske motståndare Pompejus fram till slaget vid Pharsalus hösten 49 f. Kr. Själv har jag ett minne att ha läst beskrivningen av slaget på latin. Det handlade om att Pompejus gett sina soldater order att inte springa mot fienden utan stå kvar och låta motståndarna trötta ut sig. Caesars veteraner genomskådade krigslisten, stannade upp , vilade och återupptog anfallet med lyckosamt resultat.

Mycket riktigt, jag minns rätt. På sidan 205 i Lagerströms översättning kan läsas: ”När våra soldater efter given signal rusade fram med lyfta kastspjut märkte de att Pompejus styrkor inte sprang fram. Kloka av erfarenheten, och välövade som de var efter tidigare strider, hejdade de då sig självmant och gjorde halt på ungefär halva avståndet för att inte komma nära fienden med uttömda krafter. Efter en liten stund skyndade de återigen fram och kastade sina spjut, varpå de drog sina svärd, så som Caesar befallt.”

Annons

Annons

Som synes är framställningen enkel och klar. Lagerström framhåller i sin kommentar till Caesars språk att det ”kompakta, lite kärva men klara och i regel eleganta språket passar väl till Caesars tydliga strävan att framstå som den moraliske politikern, den verklige republikanen, beskyddaren av lag och rätt, som den store fältherren som behärskar situationen och fattar de rätta besluten”.”De bello civile” är liksom den mer kända ”De bello Gallico” en partsinlaga. Caesar var inte bara en lysande skribent utan och också en talare av rang..

Caesar skildrar alltså det andra av tre romerska inbördeskrig under det första århundradet .f. Kr.. Det första var mellan Marius och Sulla, det tredje mellan Marcus Antonius och Octavianus (sedermera kejsar Augustus). Det brukar ju framhållas att de romerska inbördeskrigen paradoxalt nog i motsats till andra inbördeskrig ledde till en kraftig territoriell expansion. Det finns flera orsaker till detta. En romersk aristokrat, som Caesar, måste meritera sig militärt innan han gav sig in i politiken. Helst borde han vara rik för att kunna underhålla väljarna, ”bröd och skådespel” (panem et circenses).

Rikedom var inget mål i sig utan medel att göra politisk karriär. (ungefär som i USA, vår tids Rom). Att tillhöra en förnäm gammal släkt var inget hinder. Caesar tillhörde en patricisk släkt, som länge varit politiskt relativt oviktig och inte särskilt välbärgad. Efter Sullas seger i det första inbördeskriget var Caesar illa ute därför att hans mor tillhörde en politiskt aktiv plebejisk släkt. Caesar klarade sig dock av delvis okänd anledning undan Sullas blodiga utrensningar och ägnade sig åt krigstjänst, studier och politiska uppdrag.

Annons

Caesars karriär tog en kraftig skjuts framåt när han ingick det så kallade första triumviratet år 59 med Licinius Crassus och Gnaeus Pompejus, som båda varit Sullas anhängare i inbördeskriget 88-90. Avsikten med förbundet var att Crassus och Pompejus skulle stödja Caesar i konsulsvalet för år 49. När Caesar väl fått det statens högsta ämbete skulle han se till att Pompejus fick sina önskemål om jordutdelning till sina veteransoldater tillgodosedda och att hans åtgärder i de östra provinserna blev godkända

Annons

Jordutdelningen till veteraner är en annan förklaring till Romarrikets utvidgning under inbördeskrigen. Den romerska härens kärna byggde på de romerska böndernas tjänstgöring. Efter de puniska krigen köptes böndernas egendomar upp och förvandlades till latifundier, storgods med slavdrift. Ett sätt för fältherrar som Pompejus och Caesar att göra karriär blev att värva män som utlovades egna gårdar efter tjänstgöringen. På så vis kunde de erhålla trohet hos sina soldater samtidigt som de erövrade nya landområden till Rom.

Efter året som konsul blev Caesar ståthållare på fem år i Hitre Gallien (Norditalien) och lllyrien (i före detta Jugoslavien) samt Bortre Gallien (Sydfrankrike). Med detta område som bas erövrade han det egentliga Gallien (nuvarande och Belgien) 58-50. När senaten vägrade honom nytt konsulat, gick han med sin här över floden Rubicon och kom ända ned till Rom, som större delen av senaten lämnat med Pompejus. Denne hade gått över till Caesars motståndare. Efter slaget vid Pharsalus flydde Pompejus till Egypten där han mördades.

Efter en sejour i Egypten, där han tros ha fått en son med drottningen Cleopatra begav sig Caesar till Mindre Asien, där han besegrade en romersk lydkung som gjort uppror. Segerkommunikén är den kortaste i krigshistorien, veni, vidi ,vici (jag kom jag såg jag segrade). För Caesar återstod därefter det militära motstånd som Pompejus anhängare alltjämt bjöd i Nordafrika och Spanien. Caesar besegrade deras trupper år 46 i Thapsus nära Karthago. Efter denna seger firade Caesar triumfer i Rom och utsågs till diktator på tio år.

Annons

Caesar inledde så ett reformarbete som senare skulle fortsättas av kejsar Augustus. Antalet senatorer ökade från 600 till 900, av vilka många kom från provinserna. De senatorer som stått på Pompejus sida kunde återvända utan straffåtgärder. Kolonier anlades utanför Italien. En reform av kalender infördes på 365 ¼ dagar. Regler infördes för självstyre i landsortsstäderna och för utdelning av spannmål till fattiga. I mars 45 avslutades inbördeskriget genom seger över Pompejus söner vid Munda i Sydspanien.

Annons

År 44 blev Caesar diktator på livstid, något som blev för mycket för hans politiska fiender. Den 15 mars 44 f. Kr. blev han mördad i en sammansvärjning i vilken ett sextiotal män ingick under ledning av Brutus och Cassius. Sju av de tjugo sammansvurna som man känner till namnet, bland annat Brutus, hade stått på Pompejus sida vid Pharsalos, men hade senare accepterats av Caesar, några hade i likhet med Brutus starkt favoriserats. En förklaring kan vara Caesars clementia, mildhet, en egenskap som var ovanlig i Rom.

Som framhållits på senare år exempelvis i den brittiske arkeologen Peter S. Wells bok, ”Teutoburgerskogen. Slaget som stoppade Rom” var romarna extremt grymma. Det framgick kanske främst vid gladiatorspelen, då 50 000 romare i Colosseum kunde vråla av förtjusning vid åsynen hur vilda djur slet sönder människor. Gladiatorkamperna var Rom. Hela det romerska samhället genomsyrades av våld. Det var påtagligt överallt. I krigen visade romarna prov på enormt våld.

Cicero hävdade att gladiatorspelen var nödvändiga eftersom de vande den romerska allmänheten vid extremt våld och blodsutgjutelse, något som var viktiga inslag i legionernas fälttåg utanför rikets gränser. Det gällde att sätta skräck i barbarerna. Tacitus, författare till ”Germania”, är nästan den ende som kritiserat Roms vedervärdiga krigföring. Tacitus menade att de verkliga barbarerna var romarna, inte germanerna. Typiskt nog chockerades germanska kungar efter Roms fall över den omänskliga grymhet som kännetecknade de romerska spelen.

Annons

I kriget i Gallien visade Caesar i början prov på traditionell romersk grymhet. Han skröt med att han låtit hundratusentals galler och germaner - män, kvinnor och barn - mördas eller säljas som slavar. Men det hade lett till bakslag. Det uppror han bekämpade hade bara spritt sig. Det var då han visade sin berömda clementia och det lönade sig. Under de följande årens blodiga kamp om makten i Rom var det helt lugnt i den nyförvärvade galliska provinsen. Genom att skaffa deras ledande män tillträde till senaten knöt han Gallien närmare Rom.

Annons

Efter segern i inbördeskriget visade Caesar samma clemenitia när han förlät sina politiska motståndare och dessutom gynnade dem på olika sätt. Det sägs också att han varit alltför godtrogen och nonchalerat de varningar han fick. Man kan onekligen fråga sig om han inte längre förstod sig på den grymhet som var så typisk i Rom efter sina framgångar i försoningspolitiken i Gallien. Men det är kanske allmängiltigt. Det är ju ofta kompromisspolitiker som utsätts för politiska attentat.

LENNART ÖDEEN

skriver historiska krönikor i GD

Annons

Annons

Till toppen av sidan