omarriket gick inte under på 400-talet, det fick en fortsättning i den katolska kyrkan. Den förste kristne romerske kejsaren var Konstantin, som döptes på dödsbädden. Den kanske mest kände av hans efterträdare hette Karl, även kallad den store. Han hyllades som kejsare av påven Leo III i S:t Petersbasilikan i Rom på juldagen år 800. Dessförinnan hade han varit frankernas och langobardernas kung.

Församlingen i kyrkan hyllade Karl som kejsare med ropet: ”Ett långt och segerrikt liv åt Carolus Augustus, krönt av Gud till romarnas store och fredsälskande kejsare!” I enlighet med antikens sed hälsade folket Karl tre gånger som kejsare. Grunden lades till ett nytt västerländskt kejsardöme, som formellt kom att vara ända fram till 1806. Bland historikerna räknas händelsen som en av de mer gåtfulla under medeltiden. Varför utropades Karl till kejsare?

Enligt en uppfattning som går tillbaka till munken Einhards Karlsbiografi, troligen skriven någon gång på 830-talet, visste inte Karl i förväg om att påven tänkte utropa honom till kejsare. Karl lär ha sagt att om han vetat vad som var i görningen skulle han aldrig ha gått i kyrkan den dagen. Anledningen till att påven gjorde som han gjorde berodde på att han behövde Karls stöd mot sina fiender i Rom. I april 799 hade Leo kidnappats och hållits fången i ett kloster.

År 800 var Karls geografiska maktbas imponerande. Hans välde omfattade nuvarande Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, västra Tyskland, Schweiz, delar av Spanien, Italien, före detta Jugoslavien och Tjeckien. I stort sett sammanfaller detta område med de sex ursprungliga medlemsstaterna i EU. I motsats till våra dagars europeiska union grundades Karls välde på oavbrutna krig. EU är som bekant ett fredsprojekt, något som stolliga EU-motståndare inte låtsas om.

Större delen av sitt välde hade Karl visserligen ärvt 768 från sin far, Pippin den lille, den förste karolingiske kungen, men Karl företog också själv ansenliga erövringar. År 774 krossades langobardernas rike i Italien och Karl utropades till langobardisk kung. Nästa expedition gick mot det arabiska Spanien. Företaget blev ingen militär framgång, men en desto större litterär. Det frankiska arriärgardets undergång i Pyrenéerna skildras i den lysande riddardikten Rolandssången.

Det är i Rolandssången som bilden av Karl som den ädle riddaren formats. I verkligheten kunde Karl liksom andra medeltida kungar, exempelvis Richard Lejonhjärta i England, begå gräsliga illdåd och ändå bli idoliserade av eftervärlden. Karl kunde visa prov på oerhörd brutalitet när politiken så krävde. Under kriget mot saxarna lät han vid ett tillfälle halshugga 4 500 fångar efter en summarisk rättegång. Karl visade inga tecken på ånger efteråt.

Karls hårdaste motståndare var just saxarna. De bodde i ett område omfattande hela det nuvarande nordvästra Tyskland fram till Elbe. På 400-talet hade saxare och angler invaderat Britannien och därmed gett upphov till uttrycket anglosaxare. Saxarna i nuvarande Tyskland hade ingen kung men en gemensam organisation. Saxarnas område var indelat i Gaue – jämför Nazitysklands gauleiter – som sände representanter till ett årligt ting. Nazisterna identifierade sig med de gamla germanerna.

Omkring år 800, alltså vid tiden för kejsarkröningen, var saxarnas motstånd definitivt brutet och deras land införlivades i det karolingiska riket. Tyngdpunkten försköts österut och införlivandet av Sachsen blev en förutsättning för uppkomsten av staten Tyskland. Karl den stores rike var alltså mycket stort. Men det var också bräckligt. Det vilade på två pelare, en väl utvecklad krigsapparat och den kristna religionen. Karl såg inget konstigt i kombinationen och drog sig inte för tvångsdop i stor skala.

Någon fullständig politisk enhet skapades aldrig. Karls rike var ett konglomerat av folk och stammar som hölls samman av hans militära makt. Den stora svagheten var den rudimentära administrativa apparaten. Ett tunt skikt av frankiska godsägare, knutna till Karl med personliga trohetsband, stod för förvaltningen. Från sitt hov i Aachen sände Karl ut inspektörer på täta inspektionsresor. Inspektorerna reste parvis, varvid den ene alltid skulle vara en kyrkans man. Kyrkan ingick i den statliga administrationen.

Ett feodalt system av det slaget fungerar så länge härskaren har militära framgångar. När expansionen avtog mot slutet av Karls långa regeringstid (768-814) började det knaka i fogarna. Ännu värre blev det efter hans död. Visserligen förblev riket intakt under Ludvig den fromme, Karls ende överlevande son. År 817 företog denne en delning av riket mellan sina tre söner under hans eget överherravälde. Efter Ludvigs död 840 utbröt inbördeskrig och 843 delades riket definitivt enligt ett fördrag i Verdun.

Förutom att Karl har gett upphov till de senare nationalstaterna Frankrike, Italien och Tyskland, kan det tyckas att Karl den stores kejsarrike var en parentes utan betydelse för den fortsatta historiska utvecklingen. Så är dock inte fallet. Under Karls tid upplevdes en kulturell blomstring, ”den karolingiska renässansen”. Trots sin brutalitet tycks Karl ha haft ett äkta kulturellt intresse. Att han inte skulle kunna läsa och skriva är en missuppfattning. Han var väl insatt i tidens litteratur som dominerades av teologin.

Under Karls regeringstid byggdes ett skolväsende bestående av katedralskolor och kloster upp. Genom att tillvarata och översätta gamla skrifter blåstes liv i den antika kulturen. 90 procent av de latinska skrifterna har bevarats i form av karolinska kopior. Särskilt viktig var uppfinningen av ”den karolingiska minuskeln”. Karls skrivare skapade med antikens bokstäver som förebild ett nytt förenklat och lättläst alfabet som lämpade sig väl för storproduktion av handskrifter. Det karolinska alfabetet kom senare att användas av boktryckarna.

Ett nytt försök att återuppliva den antika kulturen gjordes av en tysk kung, Otto med tillnamnet den store. Han regerade 936-973 över den östra tredjedelen av Karl den stores välde. Otto utvidgade sin stat i flera framgångsrika fälttåg. Han besegrade ungrarna. Polen erkände Otto som länsherre. Böhmen och Österrike införlivades med Tyskland.. Italien invaderades och Otto kröntes till kejsare av påven i Rom år 962. Därmed hade Otto framträtt med anspråk att vara Karl den stores efterträdare.

Tanken att det romerska riket återuppstått ledde också till att man som på Karl den stores tid sökte än en gång återuppliva det romerska väldet. Vid Otto den stores hov I Aachen samlades författare, konstnärer och lärde. Inom bildkonsten sökte man kopiera de antika mästarna. Otto lät hämta marmorpelare från Italien till domkyrkobyggandet i Magdeburg. Man har talat om en ottonisk renässans liknande den tidigare karolingiska. Otto den stores Tyskland var i flera avseenden på väg att bli den tidens supermakt.

Men det dåvarande tyska samhället var alltför primitivt och dess ekonomiska ställning alltför svag för att garantera fortsatta framgångar. Rikets stabilitet berodde mycket på härskarens personliga egenskaper. Under svaga efterträdare kunde allt raseras. Otto den store följdes av sin son Otto II, 972-983, och sin sonson, Otto III, 983-1002. Båda dog unga och hann inte utföra några stordåd. Kriserna hopade sig. Fransmännen anföll i väster och plundrade Aachen år 978. I söder utgjorde araberna ett ständigt hot.

Det en gång så mäktiga ottoniska väldet vacklade i sina grundvalar. Försöket att återuppliva det romerska riket misslyckades. I fortsättningen skulle kejsardömet – Det heliga romerska riket av tysk nation som det kallades – urholkas på makt och inflytande. De enskilda medlemsstaterna fick alltmer att säga till om. Till slut kunde de till och med föra krig mot varandra. Det tyska riket förvandlades till ett slags FN i miniatyr med kejsaren som primus inter pares.

skriver historiska krönikor i GD