Annons

Annons

Annons

Ett av de mest onödiga krigen

Första världskriget 1914-18 är ett av de mest onödiga krig som förts. Det rörde sig inte som under andra världskriget 1939-45 om krig för att stoppa och krossa ett vidrigt rasistisk system, det diktatoriska Nazityskland. De stridande länderna under första världskriget, Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, Storbritannien, Turkiet, Serbien, Grekland och Rumänien var alla demokratier eller på väg att bli demokratier.

Det faktum att första världskriget inte liksom det andra innebar en kamp mellan ont och gott kan förklara den långa diskussionen om orsakerna till första världskrigets utbrott. Andra världskriget utlöstes ju entydigt av Adolf Hitlers och Nazitysklands aggressivitet. När det gäller orsakerna till första världskriget har uppfattningarna växlat. Först beskylldes kaiser Vilhelm II. Han skulle i spetsen för att tyskt kronråd ha fattat beslut att angripa Frankrike och Ryssland. Tyskland gavs hela skulden.

Annons

Annons

Några bevis för detta finns dock inte, varför en ny förklaring gick ut på att alla stormakterna var skyldiga på så vis att de inte kunde hantera den kris som uppstod efter morden i Sarajevo i juni 1914. Kriget var en olyckshändelse. ”Europa sladdade in i kriget”. Efter andra världskriget hävdade några tyska historiker att det var Tysklands fel i alla fall. Det kejserliga Tyskland hade fört en så militant utrikespolitik att en spänd situation uppkom som lade grunden till krig.

Det värsta med första världskriget är, förutom de enorma förlusterna i människoliv, dock inte så många civila som under andra världskriget, att det uppstod en lucka i Europas utveckling. 1914 var Europas länder demokratier med marknadsekonomi som innebar frihet och välstånd. Därefter följde diktaturer och planekonomi, varmt och kallt krig. 1989 var man tillbaka till utgångsläget. Efter sovjetväldets fall 1989 var Europa tillbaka till demokrati, frihet, marknadsekonomi och välstånd.

Det finns en oerhört omfattande litteratur om första världskriget. Som gammal historielektor vill jag gärna rekommendera boken. ”Sanna historier om första världskriget ”, skriven av den brittiske författaren Paul Dowsell (översättning av Margareta Berndtsson, Historiska Media) . Boken, som är på drygt 130 sidor, är skriven för ungdom, men kan med fördel även läsas av äldre. Den innehåller axplock ur den verklighet som kännetecknade detta bisarra krig.

Med tanke på de fasor som skulle komma – bara i Frankrike dödades eller sårades svårt hälften av alla män mellan 20 och 35 – framstår de glädjeyttringar som förekom som fullständigt bisarra: När nyheten om krigsutbrottet spreds började folk samlas i det varma solskenet på de stora torgen och i parkerna i Europas största städer. I stället för att vara rädda eller oroliga var de upprymda som fotbollssupportrar som ser fram emot en spännande match.

Annons

Annons

Den närmaste idiotiska aningslösheten kan väl förklaras av att tidigare krig i Europa seklet före 1914 varit korta och inte särskilt blodiga. Detta förklarar nog också den optimism som rådde om att kriget skulle bli relativt kort. Den tyske kejsaren sade till sina trupper att de skulle vara hemma före jul. Den brittiske utrikesministern, sir Edward Grey var mer klarsynt. När Storbritannien förklarade Tyskland krig yttrade han: ”Nu släcks ljusen i Europa. De kommer inte att tändas i vår livstid”.

Bland de många besynnerligheter som förekom är uppgiften om änglarna vid Mons. I en tidningsartikel i London Evening News den 29 september 1914 påstods att en grupp brittiska soldater som attackerades av en överlägsen tysk styrka räddades av spöklika bågskyttar, kanske rentav andarna efter de bågskyttar som hade vunnit en berömd engelsk seger mot fransmännen vid Agincourt 1415. Fantasin blev seglivad. Lång tid efteråt fick Imperial War Museum i London frågor om berättelsens sanningshalt.

Omkastningen i den brittiska opinionen är också märklig. Alltsedan 1300-talet var Frankrike Englands arvfiende. Så sent som 1898 i samband med Fashodakrisen i Afrika talades om ett krig mellan de båda länderna. Under första världskriget var Frankrike och Storbritannien bundsförvanter mot Tyskland, som tidigare betraktats som en nära vän. Propagandauppgifter om tyska grymheter i Belgien blåste upp ett besinningslöst hat mot allt vad tyskar hette.

Propagandan fick konsekvenser. När historierna om tyska dödsläger dök upp under andra världskriget misstroddes de allmänt. De påminde för mycket om berättelserna om motsvarande beskrivningar av liknande företeelser under det förra kriget. Efter första världskriget hade britterna insett att mycket av nyhetsrapporteringen om kriget och deras tyska fiende hade varit ren och skär lögn och att de aldrig mer skulle lita helt på tidningarna.

Annons

Annons

Tyskarna hatade däremot inte britterna, kanske beroende på att de ännu inte byggt ut en lika effektiv propagandaapparat som britterna.. När kriget bröt ut tillät inte Vilhelm II att de enorma luftskeppen, zeppelinarna, fick användas över England. Kejsaren var nära släkt med den brittiska kungafamiljen – den brittiske kungen, George V var hans kusin – och Vilhelm visste att flygbombning skulle medföra civila offer och leda till massivt missnöje från släkten.

Nu började man bomba ändå. De första zeppelinarna dök upp i januari 1915 över Storbritanniens östkust. Länge fanns inget försvar mot zeppelinarna tills en brittisk pilot lyckades skjuta ned ett luftskepp den 2 september 1916. Glädjen blev stor. Folk rusade ut på gatorna i London och sjöng och dansade. Kyrkklockor ringde, sirener ljöd liksom signalhorn på fartyg och bilar. Det första luftslaget vanns av britterna liksom det andra mer kända i augusti/september 1940.

Annars är ju de stora förintelseslagen under första världskriget mer omtalade. Ett av dem, det vid Somme, beskrivs i Dowswells bok. Britterna anföll tyskarna för att avlasta deras offensiv mot fransmännen vid Verdun. De båda fältslagen pågick nästan hela året 1916 och skördade upp emot 3,7 miljoner i döda och sårade. De fruktansvärda förlusterna berodde på att militärtekniken utvecklats – kulsprutan var det viktigaste vapnet – så att försvaret blev viktigare än anfallet, något som fältherrarna hade svårt att inse.

De meniga soldaterna tappade dock till slut tålamodet. I juni 1917 utbröt ett omfattande myteri i den franska armén, något som tyskarna märkligt nog inte kände till – ett slående bevis på hur effektiv censuren var under första världskriget. Stora delar av fronten stod vidöppen för en tysk offensiv. Den franske generalen Philippe Pétain lyckade dock lösa krisen genom att förbättra soldaternas förhållanden, längre permissioner och bättre mat och liknande. Efter andra världskriget dömdes Pétain till döden för högförräderi men benådades.

Annons

Annons

Många andra episoder beskrivs i boken, fraterniseringen mellan britter och tyskar julen 1914, Skagerrackslaget maj-juni 1916, det enda stora sjöslaget under första världskriget och att behovet av kvinnor i krigsproduktionen och sjukvården påskyndade kvinnornas frigörelse. Det mesta är känt sedan tidigare, åtminstone för mig som läst nästan allt vad som skrivits om första världskriget på svenska och även en del på engelska. Nytt var dock avsnittet om den amerikanska krigsinsatsen 1918.

Därav framgick i Dowswells tolkning att amerikanerna bidrog till att stoppa tyskarnas försök att genom en ny sorts offensiver vinna kriget på västfronten. Till britters och fransmäns förvåning visade de amerikanska soldaterna mod och stridsduglighet. Kanske avgjorde USA första världskriget på samma sätt som det andra världskriget och det kalla kriget. För den läsare som ofta retar sig på korkade och okunniga Amerikahatare är det en angenäm läsning.

Andra världskriget anses av många vara en följd av det första. Det rörde sig om att totalitära samhällsystem som det kommunistiska, fascistiska och nazistiska hade rötter i första världskriget. Utan detta är det inte troligt att dessa militanta och aggressiva system hade uppstått och då hade freden bevarats. Andra bedömare påpekar att freden i Versailles 1919 hade sådana inslag att det andra världskriget blev en följd.

Fotnot: I mitten av juli avled kultursidans mångårige medarbetare Lennart Ödeen.

Som den flitige skribent han var hade han redan sommarens historiska krönikor klara.

Vi är överens med hans familj om att i sommar publicera dem, ett sätt för oss att visa på hans stora betydelse för kultursidan och för våra läsare.

Björn Widegren & Sanna Wikström

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan