Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

200 år sen värsta sjöolyckan

Brigantinen ”Eleonora” porträtterad 1805 i Ancona. Detta var inte heller något stort fartyg, skrovet var bara cirka 22 meter långt. ”Fru Margaretha” var cirka fem meter kortare!

Annons

I torsdags ute på Limön hedrades minnet av de 97 unga män som omkom den 2 oktober 1808 när brigantinen ”Fru Margaretha” förliste på Kalkstensgrund. Några av soldaterna och officerarna var kanske lite äldre men de flesta bör ha varit under 30 år. Medlemmar i Limöns fritidsby lade ner en krans vid minnesstenen. Den restes 1916 av landstormsmän på Limön som skulle försvara Gävle under första världskriget.

Dykaren Peter Hansson ledde oss på en historisk vandring ut mot nordspetsen av Oxharen där många av de skeppsbrutna spolades i land.

Peter har letat efter vraket men delarna är troligen sedan länge skingrade eller begravda under grus och sand. Många fartyg har genom århundraden förlist på Limöns nordsida och det är inte lätt att identifiera de vrakdelar man eventuellt kan stöta på när man dyker där ute. Gamla fiskare och lotsar som nu inte längre är i livet påstod att de skådat kanoner på några meters djup, men inga sådana har bärgats efter vad jag vet.

Annons

Annons

”Fru Margaretha” hade varit på väg till Finland med soldater som skulle hjälpa fänrik Stål, Sven Duva, general von Döbeln, brigadchefen Sandels och alla de andra svenska kämparna, mytiska eller verkliga, att hålla stånd mot det ryska anfallet som inletts i februari 1808. Man skulle nere vid Åland få order om var truppen skulle sättas i land men hårt väder hade skingrat den lilla eskadern på elva handelsfartyg som seglat ut från Gävle den 22 september.

Brigadläkaren Hans Christopher Kewenter såg hur den blott 26-årige skepparen Johan Martin fick båda sina ben krossade och hur vågorna tog honom. Själv klarade han sig genom att i all hast binda fast sig med tågvirke till en rufflucka och en större planka. Han försökte förgäves rädda sin vän fänriken de Geer som var intrasslad i stormasten men i stället fick han med sig löjtnant Per Reinhold Martin på sin lilla flotte. Kewenter kom blödande och starkt nerkyld iland på Limön och togs om hand av några fiskare. Han skriver i sina minnen att den här villervallan av medvetslösa eller kämpande skeppsbrutna var den värsta syn han sett och då hade han ändå varit fältläkare i Tyskland under Napoleonkrigen och sett tusentals sårade och stympade krigare. Han berättar om hur skepparen misstagit sig på landmärken och att man rände på grundet med alla segel satta:

”Vi kunde icke på hela förmiddagen upptäcka något segel eller någon landtkjänning, men mot middagen syntes i Wester en spira som skiepperen förklarade wara Öregrunds båk, dit han styrde. En timme derefter war Briggen med fulla segel ända inpå höga bränningar mot underwattens klippor. Rodret förlorades och nu förklarade Skjepparen att det war Gefle kyrkotorn, som han ansett wara Båken wid Öregrund. Briggens Styre förlorades genast, och wid första stöten Fartyget sedan gjorde mot klipporna förlorades strax hela botten el. undre delen af Briggen, så att Barlasten med halm och Granris hvarpå mannskapet i bottnen af fartyget war liggande, tillika med allt Mannskapet på undra laget, öfver 100de man LifGrenadierer innom några secunder skjöljdes ut och omkommo i det tornhöga bränningarne. Den rysligaste syn i min lifstid! Nu kappades Masterna, med fulla segel, icke ett enda hant bergas: Däcket fylldes med Master, Segel och Tågwerke; willerwallan och förstörelsen blef derigenom ännu förfärligare och kan icke beskrifwas.”

Annons

Annons

En annan som överlevde haveriet och skrev om det var major Johan von Feilitzen som hade med sig mer än hundra krigare från Vikbolandets kompani och han mindes själva grundstötningen så här:

”En salfva af rop från alt folket (det jag med största köld och frimodiga lungn böd till att tysta). Brakande af fartyget, som sprack mid itu och söndersplittrades, kapade masters fall öfver bord likt åskans skrällande, jämmer och nödskrik af dem, som under däck flöto i vattnet och blefvo klämde af stockar, timmer och bjelkar, dem den ena törn bräckte itu och den andra hopfogade och hvaremellan armar, ben och hufvuden krossades och sönderslets.”

Von Feilitzen skriver kritiskt om skeppare Martins och styrmannen Hillströms vilsenhet med navigeringen och även om deras ordergivning före grundstötningen. De hade valt att försöka gå direkt mot nordväst, mot inloppet till staden, trots att vinden var nordlig. Det säger inte von Feilitzen men på sin höjd hade man kunnat klara en västnordvästlig kurs. Till sjöförklaringen i Gävle den 10 oktober kom Hillström, matrosen Skog och kocken Linderos. De svor vid sina liv att man passerat Eggegrund klockan ett på eftermiddagen och att det var svår sjögång med ”tjock tilltagande luft”, att den hårda men ojämna vinden drog sig efterhand mera mot norr och att man på kryss in mot staden försökt stagvända mot öster men att fartyget stannat i vändningen. Då försökte man i stället vända åt andra hållet men nästan direkt gick man på grundet och rodret slets av.

Kewenter och von Feilitzen kallar henne för brigg men de gamla sjöbjörnarna på Gefle sjömanshus ansåg att hon var en brigantin och det tyckte de också om flera andra av de fartyg som i stadens skeppslistor kallades briggar. Kanske var dessa skeppslistor skrivna av stadens veckobladsredaktörer. Med all säkerhet hade ”Fru Margaretha” inget storsegel, det understa och största råseglet på stormasten, den aktre masten. Jag har bara hittat en enda skeppstavla av en Gävlebrigantin från sekelskiftet 1800, ”Eleonora”. Skepparen lät måla hennes porträtt i Ancona 1805. Hon mätte 91 svåra läster och kunde lasta cirka 220 ton mot 124 för ”Fru Margaretha”.

Annons

Annons

Skeppare Martin hade tidigare beklagat sig för von Feilitzen att fartyget var gammalt och ruttet och när von Feilitzen sen kom i land fick han höra att sjöfolk som seglat med henne kallat henne ”Döden” och att Gävlebor i flera år väntat att hon skulle råka ut för en olycka. Kewenter berättar också om det här öknamnet och att hon i flera år legat overksam i Gävle. Det sista är helt klart inte sant. ”Fru Margaretha” hade under 1807 gjort minst en längre resa, troligen till England, och uppenbarligen klarat sig undan danska, franska och ryska kaparfartyg.

Historien om haveriet har berättats i flera böcker och artiklar och en del nya myter har tillkommit under de två sekler som gått. Erik Wickberg skrev i ”Havets folk”, ursprungligen en artikelserie i Gefle Dagblad, att hon var byggd 1804. I verkligheten var hon nog förbyggd 1803, det vill säga ombyggd. I boken ”Dödens hav – Östersjön” berättar Claes-Göran Wetterholm att man såg tornet av Staffanskyrkan. Det kunde nog ha siktats från Limön men kyrkan var inte klar förrän mer än hundra år senare. Ulf Ivar Nilsson påstår i sin bok ”Gävle på 1800-talet” att man sågade av masterna och lät dem gå överbord men inget av ögonvittnena säger tydligt att man kapade dem. Ulf kunde lika gärna dragit till med att skepparen tog fram motorsågen. När en timmerman kapade en mast vid ett haveri använde han yxan.

Varken Kewenter eller von Feilitzen lägger någon skuld hos den militära ledningen. Brigantinen hade en besättning på sju man inräknat skepparen och nog var det på gränsen till galenskap att stuva ombord 151 soldater, 12 officerare och en läkare vid avresan från Gävle. ”Fru Margaretha” var ett litet fartyg, skrovet var inte mer än cirka 17 meter långt och alla måste ta sig ner under däck genom två små lastluckor. Många låg nere i kolmörkret i det hårda vädret och kräktes på varandra. Till och med skeppshunden Lasse hade varit sjösjuk och spytt som en katt.

Att så många som 77 av de 174 ombord överlevde katastrofen var närmast ett mirakel!

Ingvar Henricson

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy