Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Dolkstötslegenden 90 år i dagarna

I mitten av juli avled kultursidans mångaårige medarbetare Lennart Ödeen. Som den flitige skribent han var hade han redan många historiska krönikor klara. Vi är överens med hans familj om att publicera dem, ett sätt för oss att visa på hans stora betydelse för kultursidan och för våra läsare.

Det fanns sammansvurna som ansåg att Hitler var på väg att störta Tyskland i fördärvet och därför måste avlägsnas

Annons

Den 11 november 1918, i dagarna för 90 år sedan, slöts vapenstilleståndet i Compiègneskogen i Frankrike mellan de allierade och Tyskland. Därmed avslutades första världskriget efter mer än fyra års slaktande. En av kommentatorerna var en person som skulle ställa till med ett nytt världskrig drygt 20 år senare. Personen i fråga hette Adolf Hitler. När vapenstilleståndet slöts vårdades han för en gasskada på ett sjukhus i München.

Där fick han höra nyheten om Tysklands nederlag. I sin bok ”Mein Kampf” beskriver Hitler sina känslor inför meddelandet: ”Allt blev svart för mina ögon. Så hade alla offer och umbäranden varit förgäves. Förgäves de timmar under vilka vi med dödskräcken kramande våra hjärtan, trots allt gjort vår plikt. Hade då allt skett för att en liga usla förbrytare skulle kunna lägga beslag på das Vaterland. ”Andra tyskar reagerade på samma sätt. Nederlaget blev obegripligt för dem.

Annons

Annons

Nederlaget och vapenstilleståndet den 11 november 1918 kom för många som en total överraskning. Det är typiskt att de som skrivit om första världskriget förlagt vändpunkten ovanligt sent. Den brittiske historikern A J P Taylor exempelvis anger den 20 juli 1918, då den sista tyska offensiven på västfronten stoppades. Man kan jämföra med diskussionen om den verkliga vändpunkten under andra världskriget. Den har av olika historiker förlagts till december 1941, hösten 1942, januari 1943 och sommaren 1943.

Alla data har det gemensamt att de inträffade långt före krigsslutet i maj 1945. När det gäller första världskriget förhåller det sig tvärtom. Vändpunkten kom sent. Våren och sommaren 1918 tydde mycket på tysk slutseger. Segern över Ryssland hade frigjort trupp som kunde sättas in i väster. I fyra stora offensiver – den första började den 21 mars, den fjärde och sista den 15 juli – bröts den allierade fronten i Frankrike och för första gången sedan 1914 blev kriget rörligt. Skyttegravskriget tycktes ha upphört.

Offensiverna förebådade det tyska blixtkriget under andra världskriget. I spetsen gick speciella stöttrupper bestående av veteraner som överlevt krigsåren. Dessa hade order att rusa fram och förbi motståndsnästen. Taktiken lyckades till en början, men efter några dagar avstannade takten i framryckningen. General Erich von Ludendorff, chef för operationsavdelningen vid den tyska generalstaben, skyllde misslyckandet på odisciplinerade soldater. De stannade ibland för att plundra matförråd och vinkällare.

Även vapenstilleståndet i november 1918 var enskilda personers verk, ansåg Ludendorff. Sambandet mellan olika händelser tycktes stämma med hans påstående. Vad som hände var följande: Den 29 oktober utbröt myteri bland matroserna i Kiel efter rykten om att den tyska högsjöflottan skulle löpa ut och söka strid med den brittiska. Den 3 november var Kiel i myteristernas händer. Oroligheterna spred sig. Arbetar- och soldatråd bildades efter sovjetiskt mönster runt om i Tyskland.

Annons

Annons

Den 9 november utropades republiken i Berlin och morgonen därpå flydde kejsar Wilhelm till Holland. Den 11 november abdikerade han och samma dag undertecknades vapenstilleståndet i Compiègneskogen. Efteråt hävdade Ludendorff att den tyska frontarmén inte förlorat kriget. Det var förrädare i arméns rygg – ”novemberförbrytarna” som Hitler kallade dem – som svikit. Armén hade fått en dolkstöt i ryggen. Därmed hade dolkstötslegenden fötts. Men det var just en legend. Verkligheten var en annan.

Den 29 september 1918, alltså långt före händelserna i november, krävde Ludendorff inför bland andra kejsaren och generalstabschefen von Hindenburg omedelbart vapenstillestånd. Ludendorff markerade därigenom som den ansvarige inför krigsoperationerna att det militära läget för Tyskland blivit ohållbart. Ludendorff tänkte sig inte någon ovillkorlig tysk kapitulation. Hans uträkning var att tyskarna skulle få ett uppehåll i striderna för att sedan kunna återuppta dem om förhandlingarna gick dåligt.

Ludendorff var också slug nog att inse att en liberal tysk regering skulle få bättre villkor. Följaktligen drev han igenom en regeringsombildning. En liberal prins, Max av Baden, blev rikskansler. Några socialdemokrater togs med i regeringen. Den nya tyska regeringen var inte mindre slug. Den 4 oktober skickade prins Max en not till president Woodrow Wilson i Washington, där han begärde vapenstillestånd med Wilsons 14 punkter som grundval för fortsatta fredsförhandlingar.

Uträkningen var alltför tydlig. Wilson, som i januari 1918 lagt fram ett fredsprogram i 14 punkter, ville i motsats till premiärminister Lloyd George i England och konseljpresident Clémenceau i Frankrike, ha en försoning med Tyskland, inte en hämndfred. Wilson svarade den 8 oktober med att kräva omedelbar tysk utrymning av Belgien och ockuperade delar av Frankrike. Fyra dagar senare gick tyska regeringen med på detta. Ännu ett krav från Wilson om att det tyska ubåtskriget skulle upphöra bifölls av tyskarna.

Annons

Annons

Därefter spelade Wilson bollen över till generalerna. Den 23 oktober förklarade han sig nöjd med de tyska svaren och bad militären utarbeta de formella villkoren för ett vapenstillestånd. Självklart skulle dessa se till att Tyskland fick sådana villkor att det inte kunde återuppta kriget vid ett senare tillfälle. Ludendorff insåg naturligtvis detta och ville fortsätta kriget. Den 26 oktober avskedades han av kejsar Wilhelm och begav sig i landsflykt till Sverige.

Den 11 november 1918 undertecknades vapenstilleståndet i en järnvägsvagn i Compiègneskogen norr Paris. Villkoren var sådana att det var omöjligt för tyskarna att återuppta striderna. Tyskland måste överlämna sin flotta, som tyskarna själva senare sänkte, mängder av krigsmateriel och de tyska trupperna måste dra sig tillbaka bakom Rhen. Ludendorffs uträkning hade slagit slint. Han lyckades inte lura de allierade till ett för Tyskland förmånligt vapenstillestånd.

Det var Ludendorff som först begärde slut på striderna – inte civila politiker. Myterierna i Tyskland inträffade först efter det att notväxlingen pågått i flera veckor. Men dolkstötslegenden levde vidare. Hitler trodde blint på den och utnyttjade den skickligt i sin propaganda. Han fick vatten på kvarn när Lloyd George vid ett personligt sammanträffande på 1930-talet påstod att läget för de allierade varit mycket kritiskt krigsåret 1918.

1940 besegrades Frankrike av tyskarna. Hitler gav order om att järnvägsvagnen från 1918 skulle tas fram från ett museum i Paris och fraktas till Compiègneskogen, där det nu blev fransmännens tur att underteckna ett vapenstillestånd. Hitler dansade en improviserad glädjedans efter ceremonin. Han hade fått hämnd för förödmjukelsen från 1918. Men följderna från dolkstötslegenden levde vidare. Under andra världskriget krävde de allierade ovillkorlig kapitulation av Nazityskland.

Annons

Annons

Syftet var klart, man ville undvika en ny dolkstötslegend. Man tror sig också veta att de allierade hade planer att låta mörda Hitler. Det hade varit möjligt, men planerna skrinlades. Tyska folket, som in i det sista slöt upp bakom Hitler kunde tro att det var hans död som orsakade ett nederlag, inte att Tyskland militärt besegrats. Det blev i stället ett antal höga militärer och ämbetsmän som sökte ta livet av führern. Det fanns flera skäl, både humanitära (kunskapen om Holocaust) och militära.

Det fanns sammansvurna som ansåg att Hitler var på väg att störta Tyskland i fördärvet och därför måste avlägsnas. Frågan är om de allierade slutit en kompromissfred med en eventuell militärregering. Det torde vara osäkert. Kontrafaktiska resonemang är alltid vanskliga. Det är inte bara villkoren i vapenstilleståndet som kan diskuteras. Detsamma gäller för den fred i Versailles som slöts ett halvår efter vapenstilleståndet. Därom i nästa söndagskrönika.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy