ilhelm Erövrarens invasion i England 1066, som jag beskrev i min förra söndagskrönika, utgjorde ett slags blandning av vikingatidens och medeltidens militära taktik. Hären fraktades över i typiska vikingaskepp, medan kärnan i Vilhelms här utgjordes av pansarryttare. Längre fram under medeltiden kom pansarryttarna att helt dominera, medan infanteriet spelade en mindre roll. På 1100-och 1200-talen blev detta särskilt markant.

Ett annat fenomen var att det rådde ett tydligt samband mellan krig och idrott. Det var i och för sig ingenting nytt. I antikens Grekland avbröts krig när de olympiska spelen skulle hållas. Många moderna idrottsgrenar har sitt ursprung i antiken och i några fall i vikingatiden, löpning, spjutkastning, brottning, boxning, hästkapplöpning med mera. Att idrott och politik fortfarande hänger samman kan väl bara få kunniga hävda. Tänk bara på den omsorg som det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Kina lagt ner på sina spel.

Under högmedeltiden i Europa var det i praktiken ingen skillnad mellan idrott och krig. Tornerspelen uppfattades som krig och krigen som tornerspel. Det framgår av den franske historieprofessorn George Dubys böcker, William Marshal eller den bäste riddaren i världen” (1985) och ”Söndagen vid Bouvines den 27 juli 1214” (1991). Det förtjänar nämnas att denna kombination av idrott och politik var koncentrerad till en triangel av land i norra Frankrike, England, Beneluxländerna och västra Tyskland.

Engelsmannen William Marshal, död 1219 vid 75 års ålder (fysiskt vältränade personer levde länge även på den tiden) var idrottsman med tornerspel som specialitet – och politiker. Under hans tid kunde idrottsliga färdigheter resultera i ekonomiska och politiska framgångar. I Storbritannien är det ju inte ovanligt i vår tid att stjärnor i medeldistanslöpning blir ministrar. På 1100-talet var tornerspelen väldiga evenemang ungefär som VM i fotboll och ishockey numera.

Torneringsverksamheten organiserades noga. Inom ridderskapet gjorde man upp om hur matcherna skulle läggas upp under säsongerna. Torneringarna var en exklusiv angelägenhet för feodaladeln. Matcherna lockade deltagare i stora mängder. Vid en tornering i Lagnys exempelvis hade 3 000 riddare samlats, var och en med sina tjänare. Därtill kom den obligatoriska mängden av hästskojare, växlare och glädjeflickor. Härolderna var viktiga. De var experter på sköldmärken och kunde därför identifiera och ropa ut namnen på de stridande.

Tävlingen pågick en dag från morgon till kväll. Spelet gick ut på att kasta motståndaren över ända. Någon signal till framryckning gjordes inte utan den sida som först kände sig beredd gick till anfall. Det gällde att med lansen kasta motståndaren ur sadeln, erövra hans häst i första hand och ta den slagne motståndaren till fånga i andra hand. Ofta spanade en riddare före sammandrabbningen in ett lämpligt offer och helst då en som så rik ut.

Riddarna kom nämligen inte bara för att vinna sportsligt utan också för att roffa åt sig hästar, rustningar och fångar. Det ansågs dock opassande att visa sig alltför gnidig. En riddare fick inte liksom de föraktade köpmännen samla på sig alltför många timliga ägodelar. Men kunde få andra belöningar. William Marshal skänkte kungariket nationell prestige och fick av Rikard Lejonhjärta en rik änka att gifta sig med. Den feodale kungen förfogade över en reserv av ogifta kvinnor med stora jordegendomar.

Detta faktum utgjorde i själva verket en väsenlig del av kungens makt. Kvinnor kunde delas ut som belöning åt förtjänstfulla riddare. Stjärnidrottsmannen, tornerspelens främste, William Marshal, var en sådan man. Efter giftermålet kunde han lämna ett långt liv som kringströvande riddare utan betydande tillgångar och installera sig som en av Englands rikaste och mäktigaste män. Någon motsvarighet till William Marshal fanns inte i Sverige under dennes livstid. Först 1280 uppkom ett adligt frälse i Sverige.

Den andra boken av Duby handlar om slaget vid Bouvines 1214. Det rörde sig om en kraftmätning mellan den franske kungen Filip August och den tyske kejsaren Otto IV. Johan utan land, kung i England på Robin Hoods tid, var bundsförvant till kejsaren men deltog inte själv i slaget. Cirka 4 000 ryttare och omkring tre gånger så många fotsoldater drabbade samman. Trots att Filip Augusts trupper var underlägsna i antal hemförde de en överlägsen seger. Framgången befäste den franske kungens ställning.

Slaget vid Bouvines hör till de mer omtalade under medeltiden. Jag har ett bestämt minne att jag läste om det i den gängse handboken i grundkursen i historia vid Uppsala universitet. Numera torde slaget vara utrensat ur den historiska litteraturen, men återupplivades av Duby på dennes alldeles speciella villkor. Hans målsättning är att skissa krigets sociologi vid 1200-talets början i nordvästra Frankrike. Slagets orsaker och effekter överlämnar han åt andra att beskriva.

Det är frestande att jämföra Dubys beskrivning av slaget vid Bouvines med skildringar av de stora offensiverna under första världskriget 1914–18. Då var förlusterna enorma, hundratusentals stupade. Drabbningarna på 1200-talet var märkligt oblodiga. Det gällde att tillfångata riddare, inte att döda dem. De ofrälse soldaterna kunde däremot huggas ned. Fenomenet hade att göra med att ett fältslag betraktades som ett slags tornering, en idrottstävling och då tar man inte livet av en motståndare.

Infanteristerna räknades inte som sportsliga deltagare i en ädel tävlan och kunde därför avlivas utan förbarmande. Man slogs för äran men också för pengarna. Det var viktigare att ta riddare till fånga än att döda dem. Under slaget vid Bouvines föll en tysk riddare utanför ramen och skrek: ”Död åt fransmännen!”. Det betraktades som ett så grovt brott mot etiketten att riddaren drogs ned från hästen och höggs ned av sina egna.

Kriget på 1100- och 1200-talen var alltså relativt humana, om man bortser från synen på de ofrälse soldaterna. Tidigare sekel hade präglats av allas krig mot alla. Vikingar och andra folkslag krigade och plundrade. Ständiga fejder förekom mellan rivaliserande adelsmän, furstar och kungar. Krig betraktades som normalt och naturligt. Men med tiden vann ett nytt tänkande terräng. Kyrkan lärde ut att fred borde eftersträvas och sökte genom predikningar och andra budskap dämpa stridsviljan och blodtörsten.

Duby hävdar att den nya synen på krig och fred hade ett samband med att handelsförbindelserna i Europa började få ett avgörande uppsving. Röveri ersattes av handelsutbyte. Under vikingatiden förekom ett slags kombination av handel och plundring. Man valde det som passade bäst. Med tiden tog handeln mer och mer över, även om sjöröveri inte helt försvann. De nya handelsplatserna behövde fred för att fungera. Den tilltagande handeln fick till följd att vinstbegäret väcktes även bland adeln.

En dubbelmoral uppkom. Riddaridealet lärde ut att riddarna inte fick vara själviska. De skulle förakta pengar och bara söka äran. För det mesta var de dock lika minst lika rovgiriga som de föraktade köpmännen. Andan i torneringarna och fältslagen innebar att man skonade fienden, inte av barmhärtighet utan därför fångar kunde utväxlas mot klingande mynt. Pengar blev på så vis nerven i 1200-talets krig. Riddarna sökte sig till de länsherrar som hade de bästa resurserna.

Genom krigen skaffade de rikaste furstarna fram medel för att avlöna riddare. Kopplingen mellan vinstbegär och strid fick politiska följder. Feodaltidens virrvarr kom att ersättas av nationalstater. Filip August, segraren vid Bouvines, var en typisk representant för nationalstaten. Efter slaget lät kungen noggrant förteckna det byte han inhöstat. Kungen vakade ständigt över sin vinst. De tillfångatagna riddarna portionerads ut omsorgsfullt för att vinsten skulle bli så maximal som möjligt.

LENNART ÖDEEN