Vi hör det allt oftare; det så kallade livspusslet går inte ihop. Den förr så oskyldiga timmen mellan fem och sex på eftermiddagen har plötsligt blivit ”hell hour”. Då ska allt hända; dagishämtning, handling, matlagning, middag, disk och kvalitetsumgänge. Småbarnsföräldrar är mer stressade än någonsin. Enligt Jörgen Larssons forskningsrapport ”Om föräldrars tidspress – orsaker och förändringsmöjligheter” tycker 47 procent av alla föräldrar att de har svårt att hinna med allt. Hur blev det så här?

Jörgen Larsson, doktorand på Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet, tror att orsaken ligger i den förändring som skett de senaste 30 åren.

– Vi har andra förväntningar på föräldrar i dag; kvinnor förväntas arbeta på samma sätt som män, vilket förstås är bra i sig. En annan orsak är att synen på barns behov har förändrats. I dag anser man att barn behöver vara aktiva och delta i organiserade fritidsaktiviteter, att föräldrar behöver ha kvalitetstid med barnen och samtala med dem, att barnen behöver bli sedda för att utvecklas till bra individer. Så tänkte man inte på 60-talet, då lekte barnen mer på egen hand. Det här bidrar till ökad tidspress på familjen, säger han.

En drivande faktor för kvinnor är det dåliga samvetet över att inte räcka till för barnen när de nu förväntas jobba heltid trots att männen inte förväntas jobba mindre.

– Kvinnor känner ständigt att de behöver kompensera för att de jobbar så mycket. Det kan vara bra att reflektera över rimligheten i att jobba heltid och vara bra på jobbet, ha bra relationer, ha ett piffigt hem, vara hälsomedveten och vältränad och samtidigt ha kvalitetstid med sina barn. Samtidigt har även männen nya ideal att leva upp till. Det är status att vara en närvarande pappa, men inte accepterat att jobba mindre. Det skapar också press.

Den gamla tidens ideal med tydligt uppdelade könsroller krockar med de nya. Men även om det kanske var mindre komplicerat när kvinnan passade barnen och såg till att elden inte slocknade i grottan medan mannen jagade mammut vill de flesta av oss troligen inte tillbaka.

– Kvinnor vill inte behöva välja mellan en dräglig tillvaro utan tidspress och jämställdhet. Jämställdhetsutvecklingen går långsamt fram och vi måste hitta en lösning som både gynnar jämställdheten och en situation med tidspress. Jag tror att en lösning skulle vara att båda föräldrarna, inte bara kvinnan, går ner i arbetstid, säger han.

Om bara kvinnan går ner i arbetstid leder detta bara till avlastning för mannen, eftersom kvinnan då tar på sig ansvaret för hemarbetet, tror han.

Jörgen Larsson ser det som ett större jämställdhetsproblem att inte fler pappor går ner i arbetstid än att papporna bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten (60 procent av männen tar inte ut någon alls under barnets första år, utöver de tio pappadagarna).

– Det ses fortfarande som något lite omanligt och det verkar som om inte ens de pappor som haft en lång föräldraledighet reflekterar över att jobba deltid.

Statistiken talar för att fler borde ha möjlighet att downshifta; föräldrar jobbar i dag i snitt tio timmar mer än för 30 år sedan och konsumerar ungefär dubbelt så mycket, samtidigt som den disponibla inkomsten ökat med 30 procent under de senaste tio åren.

Jörgen Larsson är 42 år och trebarnsfar. Han hör själv till dem som jobbat väldigt mycket, varit framgångsrik och lyckad enligt rådande ideal, men också fått betala med press och stress. Han är civilekonom och var delägare i ett miljökonsultföretag när han började syna sitt liv. Han bestämde sig för att lägga i en lägre växel, att downshifta. Downshifting är ett amerikanskt ord för att skära ner på arbetet för öka att i stället få mer tid och livskvalitet. Att köpa tid för pengarna helt enkelt. I USA har begreppet använts sedan 1990-talet men etablerades i Sverige först förra året.

I dag äger Jörgen Larssons familj ingen egen bil utan delar en med fyra andra familjer. Barnkläderna handlas ofta på second hand och på somrarna hyrs övervåningen av huset på Brännö i Göteborgs skärgård ut medan familjen tränger ihop sig på nedervåningen. Men att bryta mot konventioner och ideal är inte helt lätt, Jörgen fick lära sig att säga nej till mycket och att bli ifrågasatt.

– Jag jobbar 30 timmar i stället för 40 och kan vara mer med mina barn.

Tidsbrist kan också vara en statusmarkör, ett tecken på att man har ett aktivt liv och är efterfrågad.

– Så har det absolut varit. På yuppiernas tid på 80-talet var det status att ha ett krävande spännande jobb. Men det där håller på att förändras, brist på tid ses i dag mer som en brist på kontroll över tillvaron. I dag är hög status sånt som att vara hälsomedveten och att ha bra relationer. Att jobba ihjäl sig har rätt låg status.

Sofia Öhlander
sofia.ohlander@gd.se