Annons

Annons

Annons

Annons

Mitt Finland

Annons

Från stranden ser jag ute i sjön Juojärvi – 25 mil norr om Viborg – en jättelik gränssten efter freden 1595 i Teusina, då Savolax tillföll Sverige. I freden i Stolbova 1617 flyttades gränsen ytterligare österut och ortodoxa bönder övergav sina gårdar och flydde till Ryssland.

Drygt 300 år senare gick flykten 1940 och 1944 längre söderut i motsatt riktning då 400 000 karelare under brinnande krig tvingades överge sina hem. I gränsbygder har livet som oftast varit osäkert.

Nordkarelen är mer än något annat De tusen sjöarnas land. Kartan visar nästan mer vatten än land. Sjöar, skogar och höjder i en oändlig variation av former i blått och grönt. Via ett sinnrikt kanalsystem med slussar sänks båtar 100 meter och letar sig ner till Finska viken. Trots att nyttosjöfarten nästan upphört hålls slussarna vid liv.

Annons

Annons

Detta är vildmark. Lappugglan, som i år fått två ungar, fixerar mig från en trädgren innan ett byte på marken drar till sig hennes uppmärksamhet. Storlommen ropar ödesmättat från sjön och tranans trumpetsignaler från mossen ger till känna att ungarna är flygfärdiga. Som en markering av att nationen är tvåspråkig för jag i dessa purfinska trakter trotsigt svensk flagg vid paddelturer. På Juojärvis rofyllda strand – min hustrus hembygd – finns tid att läsa, tid att minnas.

I min barndom i Djursholm var Finland alltid närvarande. Hur skulle det kunna vara på annat sätt med en finlandssvensk mor som aldrig riktigt kände sig hemma i Sverige och med en far som var stor Finlandsvän. Mannerheim och Sibelius var husgudar. Runeberg, Topelius och Väinö Linna nämndes allt som oftast.

Diskussionerna om finska inbördeskriget vid middagsbordet var lika hetsiga som landskamperna på Stockholms stadion i friidrott mellan Sverige och Finland var spännande. ”Hakkaa päälle suomen poika.”(Hugg på finska pojke ... ) skrek en talrik och ofta överförfriskad finsk publik som ett genljud av de legendariska Hakkapeliternas stridsrop under 30-åriga kriget.

Under en tågresa med täckta fönster genom Porkkala kunde jag med en liten pojkes nyfikenhet kika ut och upptäcka att ryssarna målat husen blåa. Så egendomligt!

Min mors släktingar hade inget överflöd. Kläm på Kallen! (d.v.s. kaviartuben) sa hennes moster uppfordrande till mig. 1957 hade jag sett de ryska ledarna Chrustjov och Bulganin på Helsingfors järnvägsstation. Ännu höll Sovjetunionen Finland i fasta tyglar.

1944 hade Finland besegrats men inte ockuperats. Landet hade nästan förblött men bevarat sin självständighet. Det finska ordet sisu – kampvilja, att aldrig ge upp – fick internationell spridning under vinterkriget. Ingen armé miste under kriget så många soldater procentuellt som Finland. Drömmen om Stor- Finland var krossad och Karelen med Viborg bortslitet.

Annons

Annons

Men Finland reste sig. På ett beundransvärt sätt inlemmades karelarna i moderlandet. Som ett av få länder mäktade Finland med att betala krigsskadestånd och därtill i förtid. Finland fick förtroendet att ordna de olympiska spelen 1952 (spelen 1940 i Helsingfors kunde förstås inte hållas). 1955 lämnade ryssarna tillbaka Porkkala, då stormakternas missiler gjorde militärbasen obehövlig för Leningrads försvar. Sedan ryssarnas favorit Urho Kekkonen valts till president 1956 – en post som han behöll till 1981 – lyckades Finland skickligt balansera mellan öst och väst, även om många tyckte att Kekkonen var för undfallande mot den store grannen i öst. Välståndet ökade, Sovjetunionen rämnade och Finland valde tveklöst EU och euro.

Nu under märkesåret står ett annat krig, Finska kriget 1808-1809, i centrum. Efter Sveriges nederlag mot Ryssland utvecklades i storfurstendömet Finland nationalismen och det finska språket.

Finland, som lidit svårt av krigen under den svenska stormaktstiden, fick en 100-årig fred och blev en nation långt före självständigheten 1917. Nationaleposet Kalevala och Alexis Kivis Sju bröder blev milstolpar i utvecklingen av ett finskt skriftspråk.

Under abborrfiske mitt ute på Juojärvi träffar jag osannolikt på en man från Villmanstrand som kan lite svenska. Finland har enligt konstitutionen två nationalspråk men finlandssvenskarnas andel av befolkningen minskar stadigt. Det är inte längre obligatoriskt att skriva svenska i studentexamen.

Men undervisningsminister Riitta Uosukainens angrepp på ”tvångssvenskan” (pakko-ruotsi) vittnar om historielöshet. 1944, då Finlands öde stod på spel, fördes de avgörande samtalen mellan Mannerheim, president Ryti och övriga i ledningen på svenska (Mannerheim, som nyligen utsetts till den störste finländaren genom tiderna, kunde inte finska så bra att något annat var tillrådligt).

Annons

Starka språkliga skäl talar för att finnar lär sig svenska. Finskans ljudstruktur skiljer sig radikalt från svenskan och gör det svårare för finnar att lära sig västeuropeiska språk. Inget annat språk har påverkat finskan så mycket som svenskan. Man hittar 1 000-tals låneord inom alla möjliga områden såsom kirkko (kyrka), tiistai (tisdag), kaupunki (köping, nu stad), katu (gata), maalari (målare), tuomari (domare) och kenraali (general). Eftersom gamla finska ordstammar alltid slutat på en vokal, har enstaviga svenska ord kompletterats med en vokal såsom pankki (bank), posti (post) och tuoli (stol).

Annons

Insiktsfulla finska föräldrar låter sina barn gå i svenska daghem och skolor. I en tvåspråkig nation blir de medborgare som kan bara det ena språket handikappade.

Själv svettas jag över finska grammatiken och dagstidningen Karjalainen men finner tröst i vetskapen att svenska ambassadörer sällan lyckas lära sig finska. Helt beroende av min hustru vill jag i alla händelser inte bli. Jag måste väl själv kunna fråga om vägen till Alko (systembolaget) och var abborren nappar. Jag har en dröm – att kunna läsa Eino Leinos dikter på finska.

Finland gick förlorat 1809. Men har vi inte lyckats ganska väl att uppfylla Esaias Tegnérs uppmaning i dikten Svea att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”?

De ekonomiska, kulturella och språkliga banden mellan Sverige och Finland har aldrig brutits. Eftersom svenskan är ett litet språk, känner jag mig rik och tacksam över att efter en nattlig kryssning nå ett svenskt språkområde i öster, där den vackraste svenskan i mina öron talas. Vi kan lyssna till den på den Svenska Teatern eller då vi botaniserar på Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Sverige utan Finland vore obestridligen fattigare. Det räcker att nämna namn som Jean Sibelius, Alvar Aalto och Helene Schjerfbeck.

Annons

Samtidigt har Finland efter den ryska tiden (1809-1917) blivit en språngbräda mot öst och en förmedlare av ryska influenser.

Kultur och samhällsutveckling främjas förvisso av möten mellan olika kulturer och språk, mellan öst och väst, mellan ortodoxa kyrkan och andra religioner. Har inte till exempel den rika finlandssvenska litteraturen delvis sin upprinnelse i givande kulturmöten?

I Viborg, Finlands mest kosmopolitiska stad under mellankrigstiden, talades finska, ryska, tyska och svenska. Ännu på 1930-talet fanns där ett svenskt lyceum.

Även Helsingfors, Finlands huvudstad sedan 1812, har en mångkulturell prägel genom sin blandning av finskt, svenskt och ryskt. Den lilla hamnen (bilfärjorna är groteskt stora) med sin vackra låga bebyggelse påminner om Sankt Peterburg.

Annons

Redan Uspenskijkatedralen talar om att öst är nära. Ortodoxa kyrkan är den andra statskyrkan i Finland.

Statyn av tsar Alexander II intar en hedersplats på Senatstorget vid Universitetet och Domkyrkan – den förnämsta platsen i hela Finland enligt professor Matti Klinge – som en erkänsla för en mer liberal regeringstid. Nationalskalden Runeberg står högt över alla på Esplanaden inte långt från den sensuella havsnymfen Havis Amanda. Museet för nutidskonst Kiasma i sin djärva glasbyggnad bredvid Mannerheims ryttarstaty är en annan kontrast i gatubilden.

I stan finns piroger och spårvagnar och från fiskebåtar vid Salutorget kan man köpa vad skärgården frambringar. Öst och väst, storstad och småstad möts i Helsingfors.

Så olika Sveriges och Finlands öden gestaltat sig efter rikssprängningen 1809! Kyrkogårdarna i Finland minner om alla offer under 1900-talets strider på liv och död för självständighet och oberoende, om ett lidande ofattbart för oss med vår 200-åriga fred.

Annons

Den finska självständighetsdagen den 6 december, då ljus tänds i alla finska hem, har helt naturligt en annan karaktär än svenska nationaldagen och Runebergs Vårt land, vårt land, vårt fosterland sjungs med inlevelse.

I finsk musik finns ofta en vemodig ton, kanske ett ryskt inflytande. Den finns hos Sibelius, den finns i sånger och den finska tangon. Sorgen över förlusten av Viborg och Karelen (Karelska näset) har alltjämt nästan mytiska dimensioner.

Kanske är det saknaden efter källan, urhemmet, trakterna från vilka Elias Lönnrot hämtade stoff till Kaleva. Det finns en längtan till landet som icke är.

I Raivola på Karelska näset hade Edith Södergran, märkt av sjukdom och ensamhet, 1916 skrivit:

”Dagen svalnar mot kvällen.

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan.”

FOTNOT: Mer om Finland och märkesåret 1809 blir det på tisdag klockan 19 på Kafé Edbom (stadsbiblioteket i Gävle).

Då håller professor Max Engman från Åbo akademi en föreläsning över ämnet ”Märkesåret 1809. Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809”.

Runeberg och Mannerheim.

Annons

Annons

Till toppen av sidan